lördag, mars 28, 2009

Gory-Glory Magazine nr 2


Så var det dags för Magnus Carlssons och Carl-Johan Rudnerts nya nummer av Gory-Glory Magazine! Sedan det förra numret så har det utvecklats rejält och främst texterna har blivit fetare och matigare. Jag ska inte sticka under stol med att min intervju med Michael Sopkiw finns med - för första gången i tryck, vilket jag tackar för, men det finns också en utmärkt och mycket informativ intervju med Another World's Jan Schmidt. Kanske vore det en idé att fortsätta med distributörs-intervjuer? Njuta och Studio S kan säkert berätta om kommande släpp och hur det går, fört att inte tala om MYA och gänget?

Eftersom Gory-Glory Magazine är jämnlikt så finns det både "Sidan 3 flickan" samt "Månadens karlakarl". Personligen hoppas jag på någon peplum-snubbe som karlakarl i nåt nummer, kanske Reg Park, Gordon Mitchell eller Cameron Mitchell :)

Men åter till textern. Det är helt enkelt matigare och fetare texter, mer kul detaljer. Det jag kan sakna med vissa av recensionerna är lite mer åsikter och analys om själva filmen, i många fall så blir det mer återberättande av historien än vad recensenten tycker om själva filmen.

Naturligtvis ska ni köpa det nya numret, och det kan ni beställa genom deras officiella hemsida. Priset är 30 kronor (med porto 41 kr) och det är helt klart värd priset.

Recension: Vampire Ecstasy (1973)


Studio S har snabbt blivit ett oerhört intressant bolag som fokuserar på både intressant mainstream, arthouse, exploitation och erotisk film. Men vi snackar inte om de vanliga erotiska p-snurrorna, utan obskyra sjuttiotalsfilmer. Nu ger de ut alla Sarnos svensk-relaterade klassiker, och Vampire Ecstasy är en av de första ut.

Tre stycken oskulder, fast det nämns vad jag kommer ihåg inte i filmen, kommer till ett gammalt medeltida slott i den tyska bergen. Någon av dem är arvtagare till slottet, och förmodar jag, även en förmögenhet. En av dessa är Helga (Marie Forså). Slottet drivs av den mystiska husfrun Wanda Krogg (Nadia Henkowa) och hennes lilla armé av unga kvinnor...

Inte långt där efter så kommer syskonparet Julia (Anke Syring) och Peter (Nico Wolferstetter) till slottet, eftersom deras bil lagt av. Julia skriver och forskar om vidskeplighet och inser ganska snart att slottet och dess märkliga samling kvinnor är ett mycket intressant ämne. Det visar sig ganska snart att kvinnorna är vampyrer, eller i alla fall någon form av blodtörstiga satanister, som har orgier nere i fängelsehålorna och mer än gärna vill lägga beslag på Helga och Peters oskyldiga kroppar...

Faktum är att jag enbart hört dåliga saker om den här filmen. Enbart dåliga. En god vän sade att den fick Fäbodjäntan att verka vara Citizen Kane! Nåväl, så illa är det faktiskt inte. Är man van med eurosleaze så är det faktiskt en trevlig liten film som främst av allt lever på en utmärkt stämning och en snygga miljöer. För det är egentligen bara "vi kommer till ett slott"-historien, som var så vanlig på sjuttiotalet, men hundra gånger billigare och med gott om mjukporr och styltiga repliker. Filmen spelades in i ett äkta medeltida slott som ägdes av producentens farbror och runt omkring finns en fantastisk natur och vackra berg. Även om fotot är lite skraltigt, så är filmen överlag ganska snygg. Mycket hårda skuggor och bleka kvinnor.

Skådespelarmässigt är den som vilken annan film i genren från den här tiden: väldigt ojämn. Marie Forså är söt och har utstrålning, men de bästa skådisarna är helt klart Nadia Henkowa som är riktigt, riktigt bra och cool. NIco Wolferstetter är ovanlig eftersom han faktiskt var en snygg och ganska begåvad skådis, även om han verkar lite ointresserad stundtals. Joe Sarnos regi är stabil och otroligt nog får han 103 minuter att gå ganska fort, vilket jag absolut inte trodde när det gällde en sån här film.

Studio S har gett ut en fullspäckad DVD som är speciellt intressant för det innehållsrika kommentarspåret från producenten samt en kort men intressant intervju med Sarno och producenten igen.

Vampire Ecstasy är absolut inget mästerverk, men det är verkligen mysig eurosleaze!

fredag, mars 27, 2009

Blowjob

Idag lyckades jag för andra gången under kort tid radera kundservice-inkorgen på mitt jobb, naturligtvis för att jag gjorde annat under tiden och inte tänkte efter på vad jag gjorde.

Det påminner mig om en episod för många år sedan då jag snackade i telefon samtidigt som jag gjorde en överföring från mitt bankkonto till en polare som jag lånat pengar av. Det rörde sig om femhundra spänn har jag för mig. I alla fall dök pengarna inte upp och jag gick tillbaka för att se vad som hänt. Jag hade givetvis skrivit fel kontonummer och nu låg pengarna och flöt därute i cyberdimman. Inte kul.

Grejen är den att jag och polaren alltid skojade till det under dessa överföringar genom att döpa transaktionerna till diverse "kul" saker. I detta fallet hette överföringen "blowjob"...

Jag tänkte inte så mycket på det då jag ringde bankens support och förklarade mitt ärende. Efter lite pill så återkom damen och harklade sig:

"Hrm. Vi har lokaliserat transaktionen. Är det den som heter Blowjob?"

Det var knappt att hon kunde hålla sig för skratt. Eftersom jag sekunderna innan insett vart detta kunde leda så höll jag huvudet kallt och bestämde mig för att inte kommentera detta mer. Hade jag skrattat och förklarat att det var ett skämt så hade hon trött mig ännu mindre än vad hon gjorde just då.

Det i ordnade sig givetvis och kompisen fick sina pengar. Men jag har aldrig någonsin skämtat till igen det vid en överföring...

torsdag, mars 26, 2009

Recension: Bay of Blood (1971)


Mario Bava var 57 år när Bay of Blood kom ut, och det känns verkligen inte som en film av en såpass gammal man. Stilen, humorn, våldet, budskapet känns som om det vore skapat av en ung regissör med edge. Men Mario var mästaren, vilket få kan förneka, och denna filmen är en av mina absoluta favoriter i hans filmografi.

I korthet kan man säga att det handlar om ett antal giriga människor som alla stryker omkring i ett naturskönt området och mördar varandra. Redan den stämningsfulla inledningsscenen sätter tonen när en gammal dam i rullstol blir mördad och strax därefter stryker även mördaren med på grund av en annan mördare. Som en kortlek med bara jokrar så bläddrar vi sedan genom ett galleri av svin, cyniker och mördare - som en efter än själv råkar illa ut på diverse blodiga och brutala sätt...

Bava går hårt ut och detta är en film som egentligen inte kan räknas som giallo, slasher eller skräck. Jag skulle vilja säga att det helt enkelt är en svart komedi med drag av dessa genrer. Skillnaden är att budskapet, som går helt i naturens linje, är starkt och ofrånkomligt. Människan är bland det värsta som naturen kan råka ut för. Dessa människor kämpar verkligen för att förstöra och tjäna pengar, men i slutändan så skiter det sig genom att naturen tar till det mest oskyldiga som finns... Stor ironi helt enkelt.

Men givetvis är det inte bara budskap och smart dialog. Detta är också utan tvekan Mario Bavas blodigaste film och det tillhör faktiskt en av de mest grafiska italienska genrefilmerna från sjuttiotalet, speciellt inom mysteriegenren. Carlo Rambaldi har trollat med den lilla budgeten och fått till ett antal groteskt coola splattereffekter, från machete i ansiktet, halsavskärning, halshuggning, spetsningar och allmänna knivhugg. Det är riktigt nasty stundtals. Det går verkligen våldsamt till och man känner också att karaktärerna förtjänar sitt öde. Det senare är väl något som kan skrämma bort tittare, eftersom det är svårt att identifera sig med någon karaktär, men å andra sidan så speglar det mänskligheten så bra ändå.

Njuta Films har gett ut en mycket fin version av filmen. Med tanke på att den till en stor del utspelar sig på natten och i skuggor så är det klara färger, bra svärta och en skarp print. Ni som vet hur duktig fotograf Mario Bava var kan också föreställa er hur vackert det blir i den här filmen, som ändå är betydligt mer realistiskt filmad än vissa av hans andra filmer. Ljudet är, faktiskt, bra - men är lågt. Dock långt ifrån så lågt som det varit på andra släpp och det är inga problem att höra vad folk säger och dialogen drunknar inte i musik och ljudeffekter. Något som gör den här utgåvan extra köpvärd är den utmärkta intervjun med Lamberto Bava som berättar detaljerat och ärligt om filmen och om sin fars karriär.

Bay of Blood är ett mästerverk och det är fan i mig på tiden att vi svenskar fick ett DVD-släpp av den! Tack Njuta!

Vi måste värna om de små dvd-bolagen!

Jag stödjer inte överhuvudtaget högerns integritetskränknings-politik. Jag anser inte att filmbolagen och musikförlagen ska särbehandlas, det finns helt enkelt allvarligare brott än fildelning.

Men något som jag helt stödjer är de små dvd-bolagen. Det är film som är det jag värnar mest om, musiken kommer i andra hand. Men då har vi i vårat relativt fattiga bo lagt runt tiotusen kronor på konsertbiljetter det senaste arton månaderna. Det är nog mer än den normale musikerkramaren. Att jag dessutom köper musik från iTunes förvånar till och mig själv. Koko Taylor och Jess Franco blev det senast, trots överpriserna.

Jag lägger en stor del av min inkomst på dvds (har inte lyckats skaffa blu ray ännu) och beställer och köper film flera gånger i veckan. Den här veckan har jag till exempel gjort beställningar för runt tusen kronor från Tyskland och efter jobbet idag ska jag in på SubDVD och shoppa lite.

Så jag spenderar mer pengar än många på konstarten film. Men jag laddar också ner! Jepp. Men jag har ett krav på mig själv: att enbart ladda ner film som inte finns tillgänglig annars, som aldrig verkar komma på dvd eller bara gått någon enstaka gång på tv. Hur ska jag annars se film som jag älskar men som bolagen inte ger ur eftersom sen troligtvis är för okommersiell? Genom detta har jag mer respekt för filmskaparna, konstnärerna, än vad rättighetshavarna har. Och tro mig: det är inte många filmskapare som sitter på rättigheterna till sina egna filmer.

Men sedan kommer filmen restaurerad på dvd och jag kan gräva ner min gamla dåliga orginal-vhs och deleta filmen från hårddisken (eller det är en sanning med modifikation, då jag inte kan se film på monitorn utan bränner ut den på dvd). På detta sättet tänker jag och många, många andra.

Men vad som verkligen gör mig sorgsen är hur sidorna som specialiserar sig på udda film allt mer släpper in dvd-rippar på det senaste från alla små dvdbolag. Det är inte så att bolagen kan turnerna med sina filmer och dra in pengar genom hutlösa biljettpriser som andra, de måste först och främst förlita sig på försäljning. Och det är vi filmälskare som är ansvariga för att Synapse, Severin, Code Red, Klubb Super 8, Studio S, Njuta Films, Media Blasters, Blue Underground, MYA och så vidare överlever! Det är vi som vill ha och äga dessa fantastiska filmer och därför kan vi inte tanka hem deras utgåvor gratis.

Var inte mentalt impotent, stöd dem som verkligen bryr sig om VÅR filmsmak!

Recension: Nomad (2005)


Jay Hernandez, Jason Scott Lee och Mark Dacascos i Kazakhstans första episka mastodontfilm! Ja, det är sant. Nomad kom 2005 och försvann ganska fort, men är ändå ett väldigt ambitiöst och vackert 40 miljoner dollars-projekt medproducerad av Milos Forman och regisserad av fullblodsryssen Sergei Bodrov.

Jason Scott Lee spelar Oraz, en vis fightare som räddar Kazakhstans framtida ledare i ett överfall. Det är givetvis bara en baby, men han tar denne under sitt beskydd och tränar honom och sex stycken unga män till att bli de bästa krigarna någonsin. Två av den växer upp och spelar av Kuno Becker och Jay Hernandez, som naturligtvis måste bli kära i samma fina goa bondflicka. Men några onda... araber, eller vad det nu ska förställa, vill ta över detta fantastiska bergsland och inleder en invasion. Den värsta av dem alla är Sharish, spelad av en utmärkt Mark Dacascos, som mest av allt vill döda de unga männen... De har dessutom importerat det senaste vapnet från europa, kanoner och krut - och de använder alla medel för att ta över Kazakhstan!

Varenda spänn syns i filmen, och förutom att den blir lite corny med den engelska dubbingen samt givetvis att Mark Dacascos, Jay Hernandez och Mark Dacascos spelar ledande roller. Ingen av dem är dåliga skådisar, men det är ett filmsammanhang som är obekant för de tre. Men i alla fall. Det är stora fläskiga vyer, fantastiska kläder och en del snygga kulisser. Actionscenerna är oftast väldigt välgjorda och våldsamma, utan att bli direkt blodiga.

Nackdelen är att det stora slaget som sker på slutet är ganska kort. Det är påkostat och maffigt, men pågår i alla fall tio minuter för lite. Som om man plötsligt fått för sig att det är fult med för mycket action på slutet och måste fokusera mer på kärlek, drama och sånt trams. Men det är bra det som är.

I alla fall en schyst liten mastodontfilm med bra action, men som kunde ha varit bättre.

Den svenska JCVD-affischen, världens fulaste?


JCVD är absolut bland det bästa jag sett på länge (läs min recension), men Atlantics affish är SÅ ful att jag bara skakar på huvudet. Numera kallas den visst också "I huvudet på Van Damme: JCVD" eller något sådant, vilket gör att den verkar totalt tokrolig. Nu är filmen ändå ganska seriös och hyfsat arty, så det är hur som helst en väldigt missvisande affish.

Men kolla också in hur den brittiska dvdn ser ut:


Ja, också extremt missvisande. Som om det faktiskt vore en actionfilm, vilket det minst av allt är. Det är en actionscen i början, som visar inspelningen av hans senaste film - men det är det enda, och jag tror den inte ens innehåller nåt exploderande hus :)

Förutom att texten är lite förstår så föredrar jag faktiskt affischen här nedan.


Det är synd att bolagen rent allmänt inte kan ge en värdig och seriös affisch till JCVD, eftersom det är en film som faktiskt förtjänar respekt. Som fan.

onsdag, mars 25, 2009

Nu har Bay of Blood släppts på DVD!


Ja, den har funnits ute tidigare på DVD, men det är Sverigepremiär för den här briljanta och otroligt blodiga Mario Bava-klassiker. Det rör sig om en ypperlig blandning av slasher, svart komedi och samhällskritik. Njuta Films släpper den i sin Giallo-serie och den går bland annat att köpa på SubDVD :)

Recension: Battle of the Amazons (1973)


Detta, Alfonso Brescias trashiga Battle of the Amazons är bisarrt nog den första italienska (eller italiensk-spanska om man ska vara petig) sword & sandal-rulle jag någonsin köpte, på DVD dessutom i Eurovistas nu sedan länge utgångna bootleg. Det är helt klart skräp, men det är så mycket roligt att den är svår att motstå.

I en framtid/dåtid/alternativ tid så lever en liten by i fruktan för de finlemmade amazon-kvinnorna som bor i ett stenbrott i närheten. De förslavar män, använder dem som sex-leksaker och dödar sedan dem genom diverse tortyr. De amazon-kvinnor som lyckas förälska sig i en man blir naturligtvis avrättade genom att hänga upp och ner i ett brinnande rep tills att detta brister och de blir spetsade på en massa pålar. Kul.

Tillslut så tröttnar faktiskt byn på hotet från amazonerna och anlitar ett gäng riktiga flåbusar till skurkar som ska träna dem att försvara sig, något som busarna är högst motvilliga till - men efter ett tag så börjar de brinna mer för saken och ser till att alla i byn lätt kan döda en amazon-kvinna eller två! Naturligtvis blir det lite kärleksintriger och amazon-kvinnorna vill verkligen skövla den där byn, så då blir det dags för... the battle of the amazons! Typ.

Vi som känner vår Brescia vet att det alltid bjuds på stor underhållning när han är i farten. Detta är absolut en av hans roligaste filmer och det är mycket action, skandalöst med naket, en del schysta stunts och lite blod här och där. Allt är givetvis filmad i någon lättillgänglig skog och i ett typiskt stenbrott. Det blir aldrig direkt episkt, som titeln vill antyda, utan det är ett tjugotal amazon-kvinnor mot ett tjugotal bybor, och när den stora fighten sker i slutet så blir plötsligt amazonerna bredaxlade och får lite hårigare armar.

Det förekommer någon form av primitiv, och ganska rolig, kampsport också. Det är avancerade moves, akrobatiska hopp, höga sparkar och stuntmännen verkar ha blivit som tolvåringa buspojkar igen. Så det är verkligen något som livar upp filmen och som gör den hyfsat unik i sin genre skulle jag gissa.

Trevligt trash helt enkelt.

tisdag, mars 24, 2009

Nu släpper vi Termo7 fri på Pirate Bay!


Eftersom Pirate Bay är ett utmärkt sätt att distribuera och sprida konst, musik, text och annat kreativt så har vi gjort slag i saken (heter det så?) och släppt hela Termodynamikens Sjunde Lag's discografi fri för nedladdning. Enkelt och effektivt.

Det är musik från 2002 till 2009 och det är stundtals riktigt skumt, roligt, coolt, märkligt, pretto och underhållande. Vår officiella sida finns här. Beskrivning på PB är:

THE SEVENTH LAW OF THERMODYNAMICS

Termodynamikens Sjunde Lag is a swedish ensemble that plays electro-acoustic avantgarde music. They were formed in 2002 by Fred Anderson, Markus Widegren & Anders Rudolfsson.

They have so far released three albums, one single and one EP.

The first two albums, 795 TUSEN 5 MILJONER and DISTURBED BY A WOODPECKER, is centered around classical instruments like Grand Piano, Marimba, Timpani, Cowbells, Violin, Organ, Guitar, Flute and this is spiced with unusual instruments like electrical drill, iron bars, distorted voices & feedback, broom and many other things. The third album LIVE AT THE COPACABANA is more harsh and raw, based on keyboard, distorted organ, accordion and a lot of strange percussion.

A cd-single entitled SOME DAY YOU'LL LOVE ME was released in 2005 with the ensembles own interpretation of the essence of pop-music.

An EP was released in february 2009. It's called PANDORNAS ASK [EP] and features both electronics and back to the basic classical electro-acoustic style that began their career. And a blues-song.


Men i alla fall, maka er till Pirate Bay och ladda ner lite musik nu, här är länken!

Markus Widegren, min kollega i Termo7, har också släppt sitt utmärkta projekt MON022 på samma sida. Beskrivningen för det projektet är helt enkelt:

MON022 is a soloproject by Markus Widegren, who is normally found in the band Expanding Chaos. The album was written and recorded during one week in 2008 when he was about to get his drivers license. The music is mood and noise, surrealism and experimentation, with a hint of pop.

Varsågoda :)

Recension: Hercules in the Haunted World (1961)


Mario Bava hade tidigare fotograferad den första Hercules-filmen och gjorde naturligtvis ett strålande jobb. Han var känd för att genomföra filmer under budget och dessutom få dem att bli gigantiska succéer. När Hercules in the Haunted World kom på tal så hade Bava tre veckor att producera filmen på. Kulisserna bestod enligt honom själv av några tempelväggar, ett gäng pelare och lite annat överblivet från tidigare produktioner. Det sägs till och med att han använde sig av en tändsticka för att simulera skepnaden av en pelare. Så det var inte mycket stålar han hade.

Hercules (Reg Park) mår inte så bra i denna film, hans älskade är svårt sjuk och det enda som hjälper är att stjäla ett gyllene äpple och tas sig ner till Hades för att genomföra ett uppdrag. Med sig har han den ärtige Thesus (som alltid stilige George Ardisson) som hjälp så beger han sig ut på ett mörkt och mycket farligt äventyr. I bakgrunden finns den onde Kung Lico, som till synes stödjer Hercules, men som egentligen är en ond trollkarl med ett gäng vampyrer/zombies på gång, och han vill egentligen bara uttnyttja Hercules resa för sina egna onda planer.

När man börjar tänka på hur billig den är så börjar man också analysera kulisserna och effekterna, men om man bortser från det så är detta faktiskt en av de mest visuellt imponerande filmerna jag sett i denna genre. Det är det vanliga Bava-trademarken som ljussättning med färger och extremt stilistiska vinklar, men den glömmer aldrig bort vad den egentligen är och bjuder på en Reg Park i högform (han är verkligen bra!) och schysta effekter där han kastar stora tunga saker på folk. I love it!

Christopher Lee är riktigt cool som den onde kungen och det är så klart att han är modellerad efter Dracula, precis som sin insats i de senaste Star Wars-filmerna.. Höjdpunkterna kommer mot slutet då Hercules måste ta sig an Kung Lico och denne väcker upp sina ascoola vampyrzombies. De flyger och hoppar och är riktigt läskiga. Bland det trevligaste jag sett i en peplum. Det dyker också upp ett monster tidigare, nämligen ett stenmonster som stapplar fram och är ganska orörligt. Det var här Gregory vaknade till liv från sitt spel, tittade på monstret och frågade helt ärligt "Is that a real monster... in the movie?"

Väldigt bra och cool peplum av en mästare som verkade kunna göra precis allt!

Faktum är att det är ganska kul...

...och det är extra roligt att studera alla nyblivna moralkärringar därute som verkar förfasa sig över lite naket. Det roliga med inslaget är att vi år 2009 fortfarande tycker det är skamligt och pinsamt med naket, vilket det naturligtvis inte är.

Människorna som förfasar sig är personer som gärna drar ett rasistiskt eller homofobiskt skämt, och inte drar slutsatsen att det är betydligt omognare än att Nour El-Refai visar väl valda kroppsdelar. För det hon visar är fullständigt naturligt, vare sig de vill det eller inte.

måndag, mars 23, 2009

Recension: Hercules (1958)


Okey, detta var filmen som verkligen satte igång peplum-industrin i Italien. Under dessa år, vilket traditionellt räknas från 1958 till 1964 så producerades det minst 170 stycken filmer i genren, varav inte allt för många blev stora klassiker. Hercules däremot är ett klassiskt exempel på hur en peplum ska se ut, och som äventyrsfilm håller den än idag.

Här får vi alltså för första gången träffa på Steve Reeves, och hans Hercules är naturligtvis en av de bästa i genren. Mario Bava, som också fotade filmen, påstår att det var han som inspirerade Steve att odla skägg för rollen, och det var nog ett klokt val. Handlingen är lite rörig, men i grunden handlar det om Jason och Argonauterna som måste hitta den gyllen skinnet och föra hem till sitt kungarika. Hercules hjälper dem givetvis på traven och diverse äventyr dyker upp. En viss del (kanske lite för mycket) av filmen utspelar på en ö bland en massa kvinnor med onda avsikter och sedan blir det både apmänniskor och en drake att fightas emot. Förutom det´n traditonella rivningen av templet på spektakulärast möjligaste vis.

Även om historien är standard (och satte standarden för ännu tunnare standard-storys de närmasta åren) så är det en effektivt berättad liten rulle med läckert foto av Bava och bra actionscener. Reeves, i sin första stora roll, klara sig ganska bra men fungerar bäst när han flexar med musklerna och flörtar med tjejerna. Han blev en bättre skådis senare, speciellt i mästerverket The Trojan Horse.

På slutet så blir det en kort med skön fight med en drake också, som påminner om en av dinosaurierna i The Land Unknown (1957) - det vill säga en snubbe i en väldigt stel dinosaurie-dräkt. Det coola är dock att man använt sig av Godzilla-vrålet, åtminstone i den amerikanska version jag såg, är naturligtvis en bonus för monsterdiggare som mig själv.

söndag, mars 22, 2009

Regression

Tänk om vi faktiskt har levat andra liv än det vi lever nu? Tänk om något annat förflutet har påverkat den vi är idag? Som naturlig skeptiker så kan jag inte säga att jag tror på något, men tanken på att ha blivit återfödd från ett annat öde är ganska kul.

Det som egentligen talar mest emot människors upptäckande av sina tidigare liv är väl att de alltid visar sig vara någon speciell. Som om det hela bara är en medveten/ej medveten fantasi om vem de skulle vilja leka.

Nu generaliserar jag kanske, men alla verkar ha varit en häxa, kunglighet, erövrare, blivit halshuggen av en indisk sektledare osv osv. Det ska vara något speciellt, något unikt. Som om pengarna för en regression vore bortkastade om det inte vore något spännande som avslöjades.

Jag hade tyckt det vore mer realistiskt om någon fann att han hade varit revisor Jansson som dog i sömnen 1973 eller en vanlig bonde som slavade med sin egen åker under fyrtio är för att sedan dö av flunsan. Varför hör vi inte mer om sådana liv? Kanske inget spännade, men någon måste ha levat dem, eller hur?

Jag tror jag skulle vilja testa på en regression någon gång för att se vad mitt undermedvetna kokar ihop. Bara det kanske skulle ge lite självinsikt...

Och när jag slöt ögonen såg jag röda samurajer komma emot mig


Det är en av mina starkaste barndomsminne. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, men det var inte många år och jag hade ännu inte sett en massa inspirerande filmer. Jag minns hur jag slöt ögonen och skulle studera dessa färger och mönster som ibland kan dyka upp där i mörkret bakom ögonlocken. Men istället blev jag vettskrämd.

Jag kunde se en röd massa röra sig våldsamt framåt emot mig. Till slut ser jag att det är flera personer på hästar, samurajer uppfattade jag det som. De hade höjda svärd och aggressiva ansikten, allt formade av röda konturer mot svart bakgrund - exakt som ovan. De rider emot mig och precis när de är några meter ifrån så blir jag så rädd att jag öppnar ögonen. Tyvärr.

Försöker hitta tillbaka till samurajerna, men när jag stänger ögonen är det bara samma färger och mönster som jag alltid brukar se. Jag har aldrig lyckats se samurajerna igen, men jag har i alla fall hoppet kvar.