lördag, april 04, 2009

Katakömbi - Omar Mukhtar (2009)



Jag har tidigare producerat lite "musik" i projektet Katakömbi, väldigt svårlyssnad musik givetvis. Nu har dock Katakömbi gått i en annan riktning. Jag fortsätter att vara experimentell, men det är betydligt mer lättlyssnat, rytmiskt och "kommersexperimentellt". Det har samplats lite från polska sci-fi filmer, muslimska motståndsmän hyllas (inspirerat av Moustapha Akkads mästerverk Lion Of The Desert) och även Queen Kong får en tribute. Och lite till.

Jag har lagt upp albumet på Pirate Bay, kör hårt, och så småningom ska det det även gå att lyssna och tanka ner på kära gamla Last.fm. Allt gratis givetvis, som vanligt. Vill ni av någon obskyr anledning använda det till något, fråga gärna.

Som en bonus har jag också lagt upp det första albumet, Electric Third Rail, på PB. Även detta finns på Last.fm givetvis.

Känner ni att ni vill stödja musiken, använd PayPal och donera något - stort eller litet: fredzilla@hotmail.com. Gillar ni inte musiken, donera något ändå så kanske jag blir bättre tills nästa gång :)

Det var nog snopet för den mannen när han besökte optikern...

Var nere hos optikern här i Märsta centrum för att kolla hur mycket det skulle kosta att sätta in nytt glas (+ synundersökning) i mina gamla bågar. 3000 skulle det kosta, ungefär 2000 kr mer än i Östersund. Jag ska kolla efter nåt annat ställe ;)

I alla fall var en karl inne med sin frus glasögon. De hade knäckts på mitten och hade undrade om de kunde laga dem. Uppenbarligen hade glaset gått sönder också, och damen i kassan förklarade att om de skulle kunna laga dessa glasögon så måste de även byta ut glaset. Så hon kollade styrkan... och kom tillbaka och berättade att det ena glaset hade ingen styrka överhuvudtaget, och det andra glaset visade på att brytningsfelet var SÅ litet att det inte behövdes glasögon överhuvudtaget.

Mannen verkade inte direkt fatta först, men efter en stunds diskuterande så fattade han att hans frus glasögon egentligen inte hade någon poäng alls. De var bara fuskglasögon...

Det måste ha varit snopet. Men å andra sidan, vad mycket pengar de sparade! :)

Himmel över Märsta







fredag, april 03, 2009

Recension: Mihal Viteazul (1970)


Säga vad man vill om diktaturer, men de kunde i alla fall skrapa ihop rejäla mass-scener! Rumänien var absolut inget undantag, och under beskydd av den gamle tokstollen Nicolae Ceauşescu så fick den ovanligt vågade regissören Sergiu Nicolaescu sitt genombrott, och konstigt nog så lyckades han smyga in både ett och annat kontroversiellt under nästan på den gamle Ceauşescu. Den största klassikern är utan tvekan Mihal Viteazul (dvs Michael den modige eller något liknande) som handlar om prinsen med samma namn som desperat försökte samla furstedömena Valakiet, Moldavien och Transylvaninen till en mäktig nation.

Det är fantastisk historia om en man, Mihal (Amza Pellea), som av ren besatthet kämpar för sin dröm att styra och kontrollera dessa tre områden. Han börjar slå sig igenom grannländerna, slåss mot turkarna och sätter igång politiska intriger utan dess like. Med ett enormt självförtroende, älskad och respekterad (även av sina fiender) och hatat av många så vinner han slag efter slag, men förlorar samtidigt sin familj långsamt. Sina vänner blir inte längre vänner, utan respekt och tillit köps och säljs om och om igen. Men trots sina segrar så börjar även hans bundsförvanter inse hur farlig han är och vill helst av allt ta död på honom...



Detta är en vansinnigt stor film! Den kommer över tre timmar i längd och blir aldrig tråkig. Aldrig, vilket jag inte varit med om förut. Sergiu Nicolaescu öser på med fläskiga bilder över sitt hemland och har uppenbarligen fått tillgång till hela den rumänska armén, eftersom en stor del av filmen består av tiotusentals statister som slåss med varandra. Actionscenerna är makalösa, och det går ganska våldsamt till stundtals. Det är tre-fyra stora actionscener i filmen, och några mindre, och där mellan är det en sällsynt intressant historia med hundra procent övertygande skådespelare. Amza Pellea är GRYM som Mihal, och med sig har han Ion Besoiu som den slemme Sigismund Báthory, hans värsta fiende. Även regissören själv har en stor roll som turkarnas eviga sändebud, den sympatiske och äventyrlige Selim Pasa.

Tidigare har jag varit chockad över hur stora scenerna är i till exempel Sergei Bondarchuks utmärkta Waterloo, men detta slår nog allt jag sett.

Mihal Viteazul är utan tvekan av de bästa episka mastodontfilmerna jag någonsin sett, både när det gäller äventyr, action och starkt drama.

What Ever Happened to Portland Street?


"den 15 december 2008

Juluppehåll!

Ni kanske har undrat varför bloggen har stått still den senaste veckan? Så här i jultider blir allt extra stressigt, inte minst på jobbet och av denna anledning låter jag bloggen förbli utan uppdateringar en kortare tid. Redan om mindre än en vecka kommer dock nytt material börja publiceras igen. Så håll ut och julstressa inte ihjäl er ;)"


Detta var det sista vi hörde från Portland Street, den fina bloggen med massor av recensioner och nyheter. Personerna som driver den, Peter bland annat, har uppenbarligen varit inne på det gamla forumet långt efteråt men inte svarat på meddelanden. Han har inte heller varit inne på MSN enligt vittnesuppgifter och svarar inte heller på mail. Naturligtvis har det inte kommit några svar på det sista inlägget heller, trots att många försöker få ett svar.

Vad har hänt egentligen? Vi brydde oss om Portland Street. Är det så att de har tröttnat så går det bra att säga det istället för att bara ignorera saken. Är det någon som har dött, fått en akut depression eller hamnat i fängelse så tror jag ingen tar skada av att veta det heller. I alla fall inte inom kretsarna av oss som skrev där.

Så jag vill gärna ha ett svar.

torsdag, april 02, 2009

Yellow Magic Orchestra


Det har blivit VÄLDIGT mycket YMO den senaste tiden, men jag har helt och hållet förtrollats av dessa japanska technopopkillar som startade i slutet av sjuttiotalet och officiellt la av 1993. Det är humoristisk och medryckande synth/elektronisk musik, oftast med rejäla blinkningar både åt dataspelsmusik, cirkus, Bowie, psychedelica och allt annat där mellan. Mycket bloppar och blippar är det i alla fall.

De bästa albumen är helt klart extremt flummiga och nästan meditiativa Technodelica från 1981, men deras sista studioalbum Technodon från 1993 spelar jag nästan lite för mycket :) Det mesta är bra och roligt, och det är en skön uppkäftigt attityd som både är väldigt nationell, men ändå internationellt omfamnande.

Några av mina favoritlåtar: Be a Superman (där man samplat in William S. Burroughs), popiga Key, ännu poppigare Nice Age, instrumentala 1000 Knives, klassikern Citizens of Science, påtända Pure Jam och och nästan motell-muzak-artade Tighten Up (Japanese Gentlemen Stand Up Please!).

Ett litet musiktips så här innan fredagens slit.

Recension: Carthage in Flames (1960)


Be mig inte återberätta storyn i Carthage in Flames, men i grunden är de vanliga kärleksintrigerna till bakgrund av storpolitiskt spel mellan Rom och Kartago. Denna gången så är det naturligvis kärlek över gränserna då en man från Kartago blir kär i en fin romersk flicka. Ska deras kärlek kunna bidra till freden eller ska det bara bli värre? Det hela leder givetvis upp till förstörelsen av Kartago... och sedan är det inte mer.

Nu lät jag lite bister här, för filmen är helt okey och väldigt välgjord. Regin är lite statisk, men det är klassiskt berättande av den gamle veteranen Carmine Gallone. Det är fläskiga kulisser, ett hyfsat spektakulärt slag mellan två finfina båtar som ekar Ben-Hur, färgglada kläder och Terence Hill i en väldigt tidig roll. Statistscenerna är stora och det känns som en ambitiös samproduktion mellan Italien och Frankrike. Tyvärr så är det lite långt mellan skojigheterna och det känns. Musiken dränker dramatiken och manuset är väldigt oinspirerat, trots att det är en tidig euro-mastodont under den gyllene eran.

Det finns några detaljer i kärlekshistorian som är lite vassare än vanligt dock, och det är ett schyst svart slut för åtminstone ett av kärleksparen. Anne Heywood är väldigt bra som Fulvia, vars kärlek inte blir helt lyckad. I alla fall, som ni märker, så är filmen inte speciellt inspirerande även om den är välgjord och har pengar bakom sig. Men trä är alltid trä och detta är torrt som fnöske.

Staten har offrat blomstrande ungdom


Detta med förföljelsen av kulturälskande ungdomar påminner en hel om en annan galenskap som skedde i USA för en hel del år sedan. Även där så offrade man ungdomen på grund av något som mer eller mindre alltid skett.

Det har alltid kopierats (dvs inte stulits) musik och film, så länge det funnits lättillgängligt lagringsmedia. När jag var barn och senare ungdom så var det kassetter som vi kopierade mellan varandra och senare fick jag se en massa svårtillgänglig film genom sunkiga VHS-kassetter. Jag vill påstå att det öppnade mina kulturögon och vidgade min värld något enormt. På den tiden hade jag inte råd att köpa, eftersom man som ung inte har det så fett. Men desto mer jag tjänat desto mer har jag spenderat på film och musik. Då fick jag äntligen råd att köpa film från hela världen i utmärkt kvalité - sånt som bolagen här sket i på grund av att de satte stora rika kommersiella artister före allt annat. Nu har det tack och lov forbättrats, i alla för mig och min smak. Skillnaden är att jag hellre går och betalar för en konsert eftersom det ger artisterna mer pengar istället för giriga skivbolag.

Det som sker nu är att man hellre förstör ett liv än att hitta en bra lösningen. Man vill hellre att en femtonåring blir skuldsatt för livet eller hamnar i straffregistret än att man själv förbättrar sitt distributionssystem. För alla vet att folk gärna betalar för nåt de gillar. Att den senaste filmen Twilight i veckan sålde rekordupplagor talar sitt eget språk, och det var på dvd och blu ray! Så den kommersiella konsten lider absolut inte, och då är det ändå dem som klagar högst.

Att marijuana är lika farligt som cigaretter och alkohol har varit känt i många, många år. Det är alltså inte mer farligt eller beroendeframkallande än de accepterade drogerna som är lagliga och används varje dag. Ska en sak vara förbjuden så ska allt vara förbjudet. I USA så hade man en gång i tiden samma häxjakt på ungdomar som drog en joint som på dagens kids som laddar ner en hit-låt. Killar och tjejer som knappt var torra bakom öronen fick tunga fängelsestraff. Hamnade i register och fick hela sin framtid förstörd. Allt på grund av en bagatell som en joint.

Missförstår mig inte nu. Jag röker inte gräs, och har aldrig prövat. Den enda vanliga cigaretten jag rökt var under inspelningen av Camp Slaughter - och den skulle föreställa en marijuana-cigarett i en scen :) Jag använder mig av extremt lite alkohol och jag köper film för många, många tusen varje månad. Jag är en riktigt präktig och fin medborgare alltså. Men jag anser bara för den saken inte att man ska straffa och förfölja folk för sådana bagateller som att fildela musik. Själv tycker jag det bara verkar nyttigt att allmänheten inte köper vad som helst - som skedde en gång i tiden. Bara för att skivbolagen säger att viss musik är bra så är den naturligtvis inte bra. Jag tror att alla som verkligen vill ha musiken köper den. Sedan om det innebär att vissa artister och bolag måste svälja sin stolthet bryr jag mig inte i. De förtjänar säkert det straffet.

Men åter till att är en sak olaglig så måste allt vara olagligt. Posten, det fina svenska postverket, har i många år varit den största "torrent-sidan" för olagliga piratkopior. De har också under många distribuerat barnpornografi och andra olagligheter. Skillnaden är att då har staten fått betalt för olagligheterna, och det innebär också att staten inte har krypit för de stora privata bolagen och varit med och tillåtit det groteska resursslöseri som detta kommer att resultera i.

För staten är det uppenbarligen viktigare att lyda Warner och de andra jättarna, än att se till att pengarna för att utreda brott går till verkliga, allvarliga brott.

När jag satt och funderade på detta nu morgontåget så kom jag att tänka på Roy Anderssons Sånger från andra våningen, där man "offrar blomstrande ungdom" när världen går åt helvete. Det är det som sker nu, alliansen och storbolagen offrar ungdomen för sin egen skull. Som så vanligt när kapitalismen styr.

"Vi har offrat blomstrande ungdom - vad mer kan vi göra?"
- Sånger från andra våningen (2000)

Detta kan ni ladda ner utan att vara rädda för iPredatorn!

Alla verka sitta och huka i stugorna eftersom de tror att snutarna ska bryta sig in och stjäla datorn, men för att dämpa den tristessen så kan ni tanka ner något som ingen kommer att stämma er för :)

Det har tankats ner i en jämn ström sedan jag lade upp tipset sist, men jag rekommenderar fler att tanka ner vår egen musik - hela discografin faktiskt:


Eftersom Pirate Bay är ett utmärkt sätt att distribuera och sprida konst, musik, text och annat kreativt så har vi gjort slag i saken (heter det så?) och släppt hela Termodynamikens Sjunde Lag's discografi fri för nedladdning. Enkelt och effektivt.

Det är musik från 2002 till 2009 och det är stundtals riktigt skumt, roligt, coolt, märkligt, pretto och underhållande. Vår officiella sida finns här. Beskrivning på PB är:

THE SEVENTH LAW OF THERMODYNAMICS

Termodynamikens Sjunde Lag is a swedish ensemble that plays electro-acoustic avantgarde music. They were formed in 2002 by Fred Anderson, Markus Widegren & Anders Rudolfsson.

They have so far released three albums, one single and one EP.

The first two albums, 795 TUSEN 5 MILJONER and DISTURBED BY A WOODPECKER, is centered around classical instruments like Grand Piano, Marimba, Timpani, Cowbells, Violin, Organ, Guitar, Flute and this is spiced with unusual instruments like electrical drill, iron bars, distorted voices & feedback, broom and many other things. The third album LIVE AT THE COPACABANA is more harsh and raw, based on keyboard, distorted organ, accordion and a lot of strange percussion.

A cd-single entitled SOME DAY YOU'LL LOVE ME was released in 2005 with the ensembles own interpretation of the essence of pop-music.

An EP was released in february 2009. It's called PANDORNAS ASK [EP] and features both electronics and back to the basic classical electro-acoustic style that began their career. And a blues-song.


Men i alla fall, maka er till Pirate Bay och ladda ner lite musik nu, här är länken!

Markus Widegren, min kollega i Termo7, har också släppt sitt utmärkta projekt MON022 på samma sida. Beskrivningen för det projektet är helt enkelt:

MON022 is a soloproject by Markus Widegren, who is normally found in the band Expanding Chaos. The album was written and recorded during one week in 2008 when he was about to get his drivers license. The music is mood and noise, surrealism and experimentation, with a hint of pop.

Varsågoda :)

onsdag, april 01, 2009

Det är väl lika bra att fortsätta förnedringen:

Dagens april-skämt


Vip-kort ger sittplats ger sittplats enligt DN, vilket säkert är ett skämt som blir verklighet om några år när högern har blivit ännu tokigare. Systembolaget höjer priserna påstår Aftonbladet, och i ärlighetens namn kanske det vore bra då alkholen är den drog som kanske tar mest liv (tillsammans med cigaretter) i världen. Men men. ÖP gör en luring, Inga skämt tolereras på Östersunds kommun i dag - vilket är föga övertygande. LT kör ett klassiskt lantis-skämt som säkert lär uppröra några bönder: Skyddsväst obligatorisk vid jakt i vindkraftspark. Sedan, enligt SVD så kommer Antipiratbyrån att fortsätta sin jakt på grovt kriminella fildelar, allt i privatspaningens namn... nej, förlåt. Det var inget aprilskämt. Fast Pirate Bays skämt om att WB köper PB var ganska roligt :)

tisdag, mars 31, 2009

historien om ett fotografi


Pojken på bilden spelar fiol. Han har fått instrumentet av sin morfar, som var en gammal fiolbyggare. Men just denna hade han köpt åt sitt barnbarn. Pojken heter Fred och var här elva år. Året var 1988 och han försökte desperat leta rätt på den musikaliska talang som en stor del av hans familj ägde.

Tyvärr visade det sig bli ett fiasko. Med en frisyr som Moe Howard i The Three Stooges och byxorna uppdragna långt över magen, samt en käck randig tröja så var han också en strålande representant för det mode som barnen ofta begåvades med på denna tiden.

I bakgrunden ser vi en röd ram med ett fotografi i. Det är hans äldre bröder, Jim och Paul. Vi skymtar en Kalle Anka i hyllan på vänstra sidan och de klassiska "Svenne-tapeterna" pryder väggarna. En dag i livet kan man säga. En helt vanlig dag.

måndag, mars 30, 2009

Porträttbild

Samlare

Jag har två dagar denna månaden tagit ledigt i samband med en helg för att kunna ta det lite lugnt. Tyvärr är det så att när man väl lyckats slappna av på en söndag så är det dags för arbete igen nästa dag, och nu har jag helt enkelt lyckats slappna av... och förbli avslappnad. Att stänga av jobbet är bland det bästa man kan göra, speciellt för oss som anser att jobbet inte är det viktigaste i livet.

Gick igenom igenom det alldeles för stora arkiv av papper jag har. Det rör sig om foton, tidningsurklipp, böcker, häften och allt där mellan. Det måste röra sig om hundratals tidningsurklipp, egocentriskt nog sånt som har med mig själv och min familj och vänner att göra. Någon gång ska jag gå igenom dem och kanske försöka mig på en katalogisering. Hittade även två anteckningsböcker från åttiotalet där jag skrev upp varje bok jag läste som barn, komplett med slutdatum och sidantal. På bokfronten är det mycket mystik och pseudo-vetenskap, som jag gillar. Jag har en hyfsad samling Von Däniken-böcker till exempel. En karl som jag inte tror på, men som var en hejare på att snickra ihop underhållande böcker.

Jag är väl en typisk samlare antar jag. Jag gillar att kunna gå tillbaka och bläddra och kolla i min samlingar. Som barn, som de flesta barn antar jag, så samlade jag hårt också. Av någon anledning så hade jag massor av filmstjärnebilder, något som kidsen samlade på ungefär 20-30 år tidigare. När jag började samla på film som hade jag filmerna katalogiserade i ett papperskartotek.

Men nu är jag för bekväm av mig. Skulle aldrig ens gå i närheten av ett klumpigt kartotek. Det räcker bra med DVD Aficinado.

Något annat jag grävde upp var också en mängd affischer. En del indie-produktioner som jag själv deltagit i på något sätt men även en finsk affisch för Jess Francos Jack The Ripper! :) Mitt signerade Charles Bronson-foto fanns också där, likaså brevet från Umberto Lenzi och vykortet från Enzo G. Castellari. Michael Sopkiws hälsning på en tygservett ska jag också rama in någon gång. Någonstans har jag också två Keoma-affischer. En gigantisk som jag ska försöka rama ni och en mindre som Enzo G. Castellari skickade till mig. Han har även låtit sin polare Franco Nero signera den. Snällt av honom. Jag ska försöka fotografera dessa någon gång.

Nä, solen skiner ute och en ny vecka har börjat. Dags för en smörgås.

söndag, mars 29, 2009

Två nya noveller i Bögskräck!


Det tog ett tag, men jag har lyckats färdigställa två nya noveller till min samling Bögskräck. Historierna heter Larry Ding-Dong och Kamera, och båda har som vanligt gay-tema.

Som en bonus har jag också bifogat en Roald Dahl-inspirerad novell jag skrev 1996! Fläskkorv heter den och skrevs efter att ha läst en vandringssägen i Råttan i Pizzan. Jag vet inte om den är så bra, men den har klamrat sig fast vid mitt medvetande väldigt länge nu.

Boken är också med och tävlar i Bok-SM - vilket jag knappast ens tar mig upp i de hundra bästa böckerna, långt ifrån, så är ni medlemmar på sidan och gillar den så får ni gärna rekommendera den :)

Här kan ni läsa samlingen.

Mycket nöje!

Recension: Amazons and Supermen (1975)


Uppenbarligen blev Battle of the Amazons en stor succé och det dröjde bara nåt år innan vår hjälte Alfonso Brescia var tillbaka med extremt gott humör och serverade Amazons and Supermen! Denna gången blandade hans Spencer/Hill-humor, peplum, superhjältar, martial arts och lite blaxploitation för den goda sakens skull. Kan det egentligen bli bättre?

Aldo Canti spelar Aru, som ärver jobbet som Darma, en påhittade eldgud som funnits i trakten i runt fyrahundra år. Han är dock lite mer actionbetonad än sina gamla kollegor och drar gärna ut på äventyr och slåss och pussar på flickor. Guden Darma är beskyddare av ett litet samhälle som nu är hotat av våra favorit-amazoner.

Aru får veta att det är två andra superkillar i närheten, den överstarke afrikanske Moog (Marc Hannibal) och kung fu-kinesen Chung (Hua Yueh). Båda är två glada killar som gärna slåss med rövare och flörtar med flickorna.

Aru lurar dem till samhället med löftet om evigt liv, men först måste de hjälpa honom att för en gångs besegra de barbariska amazon-kvinnorna! Det kan alltså inte bli annat än... Super-human feats of strength! Super-thrilling deeds of daring! Super-fantastic conquests of adventure!

Brescia slog sig ihop med Shaw Brothers för det här äventyret och där av Hua Yueh i en av huvudrollerna. Det var säkert en god tanke eftersom budgeten verkar vara lite högre än den förra filmen och det är tonvis med fånig action. Svagheten är egentligen att den är menad som en komedi och har roliga musiksnuttar, tokskojiga ljudeffekter och slapstick här och var. Men kan man överleva det så har man en fenomenalt trashrulle att se fram emot. Aldo Canti var en talangfull stuntman som gjorde roller då och då (han gjorde senare renodlad turk-action mot Cüneyt Arkin i Süpermenler från 1979), men på grund av att han var kopplad till maffian så mördades han i början av nittiotalet. Hua Yueh var en av Shaw Brothers stora stjärnor och det är märkligt att se honom i en sådan här film, men han verkar ha kul. Marc Hannibal, som spelar Moog (enligt rollistan, men jag tycker de säger Mu hela tiden) var föredetta stjärna i Harlem Globetrotters och spelade också in ett par album av varierande kvalité.

Säga vad man vill om regissören, men han verkade gilla att trixa ihop roliga actionscener. Här har vi som vanligt tonvis med stunts (jag undrar hur många hästar som for illa under den här inspelningen för övrigt), gott om studsmatte-akrobatik, svärdsfäktning och kung fu. Dessutom så introducerar han primitiva granater, eldsprutande tanks gjorda av trä och massor av annat kul.

Det är alltså ingen högkvalitativ film, men den är galet underhållande och känns som ett ärligt försökt från alla inblandade att ha riktigt kul. Det smittar av sig ska ni veta.

Är ni sugna på att se den så har den ganska nyligen kommit ut i en remastrad version i Tyskland, i anamorfisk 2.35:1. Den ser ruggigt bra ut och ett köp rekommenderar jag varmt.

Och dessa vill moderaterna samarbeta med...

Naturligtvis är det någon tokstolle från SD som anser att dessa citat är tagna ur sitt sammanhang, men det är svårt att se att dessa åsikter skulle kunna finnas i ett lämpligt sammanhang. Senast förra året så ansåg en av deras representanter att rasblandning av något som borde stoppas, och deras nynazistiska kopplingar är fortfarande väldigt starka. Vill vi verkligen ha såna här människor i ledande positioner? Ja, högeralliansen vägrar att utesluta samarbeta (de har redan börjat i vissa delar av landet) och det säger väl också en hel del om högerns bruna åsikter:

Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit dom jävla kossorna när de kommer hit med åtta barn i släptåg.
SD-MEDLEM PÅ TORGMÖTE I GÖTEBORG

De är inte solidariska med oss. De vill inte betala skatt. De är här för att bedriva svarta verksamheter.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I GÖTEBORG

De lever ju för fan på de här bidragen. Det är så jävla sjukt.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I GÖTEBORG

Titta på de här somalierna. De har redan tio barn. Och alla de här ungarna ska ha tio–tolv ungar de också. Fy fan, alltså.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I GÖTEBORG

Det här med burka kan man ju förstå. När gubbarna får slå kärringarna som de gör och det blir blåtiror och fläskläppar så är det klart att de måste ha en burka på sig.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE PÅ LIDINGÖ

Man undrar varför de inte äter gris. Det var någon som sa att de har haft dem som älskarinnor, och då kan man ju inte äta upp dem sen, för fan.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I GÖTEBORG

Våld hos många av de här grupperna, det är en etnisk sak.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I LIDINGÖ

En kamphund går aldrig att ta med sig i sängen som en pudel. Det sitter i blodet.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I LIDINGÖ

Visste ni att invandrare som kommer till Sverige från länder som Afghanistan eller Afrika har ibland över 2000 parasiter i sin kropp. Kan ni tänka er? Våra hundar har inte så många. Och de sitter i karantän.
SD-MEDLEM PÅ INTERNT MÖTE I LIDINGÖ


Ja, ni ser ut intelligent SD-medlemmarna uttrycker sig. Det är som att titta rakt ner i essensen av dumhet.