lördag, april 11, 2009

Recension: The Possession of Joel Delaney (1972)


Bakom den nästan TV-mässiga titeln, The Possession of Joel Delaney, så döljer sig en av de finaste filmerna jag sett på väldigt länge. Hur en sådan unik och brutal film kan vara så bortglömt är nästan oförklarligt... Men bara nästan.

Shirley MacLaine spelar Norah Benson, en framgångsrik (och rik) kvinna i sin bästa åldern som lever tillsammans med sina barn i ett flott radhus i New York. Hennes bror, som hon tagit hand om själv efter föräldrarnas frånfälle, heter Joel (Perry King) och är en kul typ som kanske är mer av en fri fågel än samma karriärssugna karaktär som sin syster.

Men han börjar bete sig underligt och en kväll så attackerar han sin hyresvärd och förs till en psykatrisk mottagning. Norah får ut honom genom att han skyller det hela på LSD, men då han givetvis inte använder droger så är det inte det som startat hans utbrott. Istället så verkar han ha mystiska kopplingar till en seriemördaren som sommaren innan halshögg tre unga kvinnor i Central Park. När en person i hans närhet hittas mördad på samma sätt så börjar polisen dra åt sig öronen... och så även Norah.

Samtidigt blir hans beteende värre och värre och han börjar haspla ur sig långa meningar på spanska och bete sig som svin mot kvinnor, och egentligen alla i sin närhet, för att sedan bli sitt vanliga jag igen... Norah börjar undersöka vad som kan ligga bakom detta, och det blir givetvis betydligt mer chockerande än vad hon någonsin trott...

Detta är en unik film. För att vara en film från tidigt sjuttiotal, och dessutom amerikansk, så är det en liten kontroversiell sak som både slår Exorcisten på fingrarna när det gäller en seriös skildring av besatthet och andeutdrivning och dessutom lyckas kännas väldigt oamerikansk. Jag var först tveksam till Shirley MacLaine som Norah, men efter en stund - och speciellt när filmen var slut - så insåg jag att ingen annan kunnat spela den rollen så perfekt. Perry King är kusligt bra som Joel och gör ett förvandlingsnummer som han borde ha fått en Oscar för.

Så, varför är denna film så bortglömd? Ja, först och främst så är det en brutal liten rulle. Terrors-scenerna då Joel visar sitt andra jag är riktigt jobbiga och pågår länge, det finns en del grafiska scener med likdelar och jag misstänker att själva handlingen som behandlar ockultism/övernaturligheter från Puertorico var kontroversiellt för sin tid, speciellt i kombination med den sociala kritiken och klass-glappet mellan de rika amerikanarna och deras tjänare. Sedan ska man inte frångå att filmen innehåller en del hyfsade antydningar både till incest och pedofili.

Som Stephen King skrev om den här filmen, den skulle garanterat får en NC17 rating om den hade premiär idag.

Jag torde mig våga utropa The Possession of Joel Delaney till ett underskattat mästerverk. Men jag hypar inte, jag säger bara sanningen.

Peter Thomas och Chariot of the Gods


Jag och Anneli spenderade hela fredagen tillsammans, och en film vi hann se var Harald Reinls lätt spekulativa "filmatisering" av Erich Von Dänikens Chariots of the Gods. Det är helt klart en underhållande dokumentär, även om den inte bevisar något och egentligen bara sprider en del gamla felaktiga fakta i ny kostym. Den är dock fantastiskt eftersom Harald spenderade tolv månader på resande fot runt om hela världen för att kunna filma alla dessa fantastiska platser. Vilken dröm!

Men musiken är ett kapitel för själv. Det är Peter Thomas som komponerat musiken, och av filmens nittio minuter så är det bara några få minuter som inte har musik pålagt. Herr Thomas var, och räknas fortfarande, som en av Tysklands främsta filmkompositörer och jazz-musiker. Han konstruerade även ett eget musikinstrument, ThoWiephon, som han använde flitigt i sina kompositioner. Chariots of the Gods räknas som en av hans främsta verk och det är sannerligen en fantastisk blandning av etno-flum, abstrakt experimentell musik, progressiv rock och givetvis jazz. Även om stycken som "Lake Titicaca" känns som en (medveten?) variant på The Girl From Ipanema, så blir det aldrig trist och passar perfekt till bilderna. "Svala Gods From Strange Planets" är en av mina favoriter och "The Pyramid of Cholula", som också är det officiella ledmotivet är imponerande och skulle ha kunnat passa i någon betydligt mer erkänd produktion.

I alla fall så gick jag förbi Record Hunter idag och beställde den nyligen utgivna nyutgåvan med tio bonusspår, bland annat en funkigare "amerikansk" version av ledmotivet som var tänkt att komma ut på singel. Vilket aldrig skedde, i alla fall inte i USA. Nittionio kronor kostade CD'n och den ska bli ett fint tillskott i samlingen.

Swedbank-demonen har visat sig!


Den här otäcke rackaren dök upp på Swedbanks hemsida precis när jag klickade mig vidare till en annan hemsida. Jag hann ta en printscreen och har bevarat honom eller henne för eftervärlden.

Egentligen består demonen av dessa två gentlemen som av någon anledning avstannade i sin enkla morphning och blev Swedbank-demonen Swe'd Bankebub!!!

En äldre dam sopar banan med en sverigedemokrat!



Underbart! Vilken kraft och vilken jävla tölp som blir helt stum när damen drar sina argument mot slutet, och det gör hon helt utan att vara medveten om att karln är en sverigedemokrat :D

Läs för övrigt SD-Bluffen, en utmärkt blogg som analyserar SD's tunna argument. Det är också där jag fick se den tuffa damen ovan.

fredag, april 10, 2009

Högerns brott mot vänstern och Göran Hägglunds flört med Sverigedemokraterna


"I debatten om det politiska våldet likställs extremister till höger och vänster. Så kan bara de resonera som är obekymrade om den grasserande rasismen – i kampen för eller emot alla människors lika värde kan udda aldrig vara lika med jämnt. Dessutom pratar man om våldet som vore det lika stort från båda sidor, när det i själva verket går hundra högerdåd på ett som kan tillskrivas vänstern. Det ursäktar inte dem som spöar nynassar eller stormar Sverigedemokraternas möten, och att vänstern bara ger sig på våldsverkare medan högern attackerar alla de ogillar är inte heller något försvar, men en viktig skillnad."

Måste rekommendera denna utmärkta krönika av Åsa Linderborg, som för en gångs skull tar upp hur det verkligen ligger till. Nu för tiden är det trendigt att stödja högerextremisterna, senast från KD's Göran Hägglund som gärna vill samarbeta med Sverigedemokraterna för att kunna behålla makten. Tänk så mycket en kristen människa kan göra när maktkåtheten tar överhanden. Under de senaste 25 åren har 23 vänsteraktivster mördats i Sverige, för att inte tala om alla mordbränder och våldsbrott, och det är gärningsmännen som KD och Moderaterna vill samarbeta med. Det får en att vara stolt över att man är åt vänster. Långt åt vänster.

torsdag, april 09, 2009

Omar Mukhtar på last.fm!

Nu kan vem som helst lyssna lite enkelt på Omar Mukhtar, det senaste projektet från mitt eget experiment Katakömbi. Det går givetvis att ladda ner låtarna, eller bara lyssna på dem i lugn och ro. Läs lite mer här om ni vill använda er av Pirate Bay, eller gå vidare till last.fm :)



Känner ni att ni vill stödja musiken, använd PayPal och donera något - stort eller litet: fredzilla@hotmail.com. Gillar ni inte musiken, donera något ändå så kanske jag blir bättre tills nästa gång :)

Fred Anderson #9


"Nanaimo artist Fred Anderson Junior has a story to tell with his art.

Art was always a part of his life, even as a young child growing up on the northwest tip of the Island. He learned much from family and friends who were masters in the craft. Ross Hunt and David Gladstone provided guidance and helped to develop this talent that lay dormant during the turmoil years. He would not realize the value of this tutelage until decades later.

Fred was also short listed for the 2010 Olympic logo competition in 2005 with his Heiltsuk "spirit Bear" Design Called Awaken The Spirit."


Här har vi en Fred jag gillar. Han är kanadensisk, vilket är ett plus i kanten, ganska gullig och dessutom kreativ. Han jobbar som designer/konstnär och ser väldigt glad och lycklig ut - på det där sättet som inte handlar om att dölja hur hemskt man mår, utan verkar faktiskt helt ärlig. Helt ärligt så tycker jag hans försök att designa en logotyp till någon olympiad inte är så där jättelyckat, men istället verkar det vara något som står honom nära. Han ser lite indian ut, så det är kanske därifrån grejen om "Ande-björnen" kommer ifrån.

Läppglans


Gynning, eller vad hon nu heter, har så mycket läppglans (eller någon form av läppstift) att jag blir förvirrad om huruvida jag ska använda hennes läppar som spegel eller helt enkelt ta på mig 3D-glasögonen och uppleva Pixars senaste animerade film. Att hon sedan hela tiden smaskar på det där glansiga gör att jag själv blir hungrig.

onsdag, april 08, 2009

Recension: Blastfighter (1984)


Michael Sopkiw spelar Tiger Sharp, en ex-snut som avrättat sin frus mördare. Problemet är bara att mördaren var son till en högt uppsatt politiker och Tiger åkte in på en långt fängelsestraff. Nu är han ute och vill hämnas, men när han sitter där med fingret på avtryckaren så inser att det inte kommer att hjälpa och han beger sig till sina hemtrakter för att leva i lugn och ro i balans med naturen.

Tyvärr upptäcker han att hemstaden har blivit riktigt otäckt och det är främst ett gäng lokala busar som lever på att skadeskjuta djur som sedan slaktas levande av en snubbe som säljer organen som medicin i asien. Tigers gamla polare, Tom (George Eastman), är också han involverad i detta och trots deras vänskap så accepterar inte Tiger vad som händer. Busarna bråkar med honom men han ger sig inte, och det hela blir mer komplicerat när hans dotter Connie (Valentina Forte) dyker upp och vill ha tillbaka sin far.

Men sedan skiter sig allt och Tiger måste visa vem som är bossen i stan, även om det betyder att han måste döda varenda redneck i skogarna!

Lamberto Bava har regisserat denna effektiva höjdare, Blastfighter, och återigen så tror jag fan i mig att det är hans bästa jobb. Karln har aldrig haft en hundraprocentig talang när det gäller skräck, men här känns det som om hjärtat var med och det är en riktigt engagerande historia som vi bjuds på. Manuset är aldrig tråkig och det är rakt och enkelt berättat. Alla scener tjänar ett syfte och leder fram till nästa viktiga händelse, och inget känns som utfyllnad. Grundhistorien är inte speciellt unik, men djur- och naturbudskapet känns ovanligt fräscht för sin tid och både Eastman och Sopkiws karaktärer är välskrivna och fint skildrade av respektive skådis.

Bava har också varit smart och talangfull nog att vräka på med snygga och feta miljöer, vilket gör att filmen antagligen ser dyrare ut än vad den är. Men hela filmen känns också som väldigt autentiskt redneck, men typisk sliten småstad i bakgrunden och skönt överspelade bonnläppar. De övriga skådisarna är ganska ojämna, och Valentina Forte är rent utsagt usel (men det kanske kan bero på dubbingen). Michele Soavi dyker upp i en liten roll och i en ännu mindre roll så ser vi banjo-mästaren själv, Billy Redden, från Den Sista Färden - komplett med banjo!

Men nu ser vi inte alltid sådan här filmen för budskapet och skådisarna, utan för actionscenerna och våldet! Blastfighter håller riktigt hög internationell klass, om än lite blodigare. Slagsmålen är utmärkta och Sopkiw kunden verkligen slåss framför kameran. Det är rått och intensivt. Därmellan så blir det gott om blodiga squibs, ett fett antal explosioner, knivhugg, en avskjuten arm, en exploderande (!) arm och mycket annat som antagligen fick vissa censorer att sätta i vrångstrupen.

Jag tycker att Blastfighter är en fantastisk b-actionrulle, en av de bästa från den italienska åttiotalet. Den nya tyska dvdn har bra kvalité, men absolut inte perfekt. Bilden är klart kroppad på sidorna, vilket märks mest under förtexterna och bilden i sig är inte helt klar och stundtals grynig - fast det senare mest i dagsljus. Nattscenerna klarar sig bättre. Men i alla fall den bästa versionen jag sett filmen i och ett klart köp för fans av italiensk action, åttiotalsvåld och Lamberto Bava.

Äntligen!


Nu är den min, bara min!

Twitter-hora

Jepp, jag har blivit en Twitter-hora. Men jag måste testa på detta kortare och sms-vänliga sätt att dela med mig av mina visdomar, ointressanta iakttagelser och sånt som egentligen inte är speciellt viktigt i det stora hela. Ni ser de senaste uppdateringarna uppe i högra hörnet, men givetvis finns det också en officiell sida.

Vi får se hur länge jag orkar med det, men jag vill i alla fall vara en död fisk någon gång och flyta med strömmen :)

tisdag, april 07, 2009

Recension: Eyeball (1975)


Den italienska orginaltiteln, Gatti rossi in un labirinto di vetro, är betydligt roligare än Eyeball - men trots detta har den ändå vunnit en helt del hjärtan runt om vårt klot som en både sadistisk och väldigt cheesy giallo av mästaren själv, Umberto Lenzi. Handlingen är fruktansvärt korkad, men Lenzi ignorerar helt detta och fortsätter berätta som om inget har hänt. För skulle inte ni hoppa av en guidad busstur om era medpassagerare blev mördade en efter en?

Platsen är Spanien och ett gäng karaktärer tittar på sevärdheter. Det är det lesbiska paret (perfekt gestaltade av två utmärkta skådisar, Mirta Miller och Ines Pellegrini, en präst som verkar allt för intresserad av unga flickor, ett mycket amerikanskt medelålderspar, ett annat par där maken återser sin barndoms stad och så vidare och så vidare. Men under en shoppingtur så blir en ung flicka mördad och får ena ögat utpetat och vem är mördare? Är det kanske den överentusiastiske guiden, den amerikanska affärsmannen eller kanske hans sekreterare? De misstänkta är många, men blir raskt minde ju längre mördaren far fram!

Ja, jag älskar Eyeball trots att den är extremt korkad. Nä, inte extremt, men det är onekligen en naiv giallo som kryddas med några saftiga (och ibland blodiga) mord. Det finns inte många gråzoner i skådespeleriet och dialogen är rejält övertydlig och egentlgien bara till för att kasta misstankar på diverse karaktärer. Det finns inte direkt något som driver människorna framåt förutom att de vill se den fina Spanska landsbygden och lite väl valda ruiner. Men trots detta så lyckas Lenzi, som vanligt, få till ett bra driv och energi i historien och han lever upp ordentligt vid mord- och spänningssekvenserna. Mördaren är dessutom helt klädd i rött och har till och med röda handskar, vilket är coolt på det visuella planet.

Slutet är ganska överraskande och lagom långsökt, det är en hel del naket för dem som uppskattar sånt och det är en film som är väldigt charmig och svår att ogilla. Lenzi rules.

Min morfar


Kortet är taget 1990 och min morfar var i full fart, trots åldern. Han dog för nio år sedan. Tyvärr måste jag säga att minnena börjar bleka, och speciellt då jag inte träffade honom de sista åren. Jag har aldrig varit någon släktmänniska och jag har svårt att se då någon blir sämre och förlorar den där lystern. Alltid något att skylla på. Men jag tyckte mycket om honom och jag tror han tyckte mycket om mig.

Här nedan ser ni morfar och mormor, också 1990. Mormor är still going strong strong och är nittioett år. Jag har alltid sett upp till deras förhållande och deras relation till varandra. Visst hade de nog svårigheter som alla andra par, men under alla år - genom alla bilder - så ser de så innerligt kära ut. Jag beundrar det, och jag avundas det. Men jag hoppas att jag får uppleva något sådant själv.



Morfar var sjöman och givetvis gjorde han militärtjänsten på havet också, och se hur stilig han var i sin uniform! Var alla män stiliga på den tiden? Det känns som om det finns en framtidstro i den blicken och det kaxiga leendet. Undrar om han ens kunde föreställa sig sitt kommande liv?



Fick tag i en till bild på morfar, eller Odd som han hette. Året är 1951 och han är trendigt klädd, fast ändå i arbetstagen. Han ser lite ut som en ung Bergman här, fast det beror nog mer på baskern. Jag förstår att mormor blev kär i honom - och han i henne, någon dag ska jag visa lite bilder från hennes ungdom och hur otroligt söt hon var - vilket hon fortfarande är ska tilläggas.

Recension: The Mad Executioners (1963)


Jag har sett min första Edgar Wallace-film, The Mad Executioners. Det kanske inte är den första då, men det är den första jag medvetet jag sett eftersom det ska vara en klassisk krimi. I alla fall så var det ett trevligt nöje, om än inget banbrytande.

London, det hippa sextiotalet. Ett gäng självutnämnda domare och bödlar letar rätt på bevis och straffar brottslingarna med döden, genom hängning på något spektakulärt ställe. De måste också använda ett rep som hänger på polismuseét, och stjäl det varje gång mitt under näsan på poliserna. Samtidigt så härjar en seriemördare i stan, som kidnappar och drogar unga kvinnor, uppenbarligen hugger huvudet av dem och gömmer kropparna under lämpliga buskar.

Poliskommisarie John Hillier (Hansjörg Felmy) är vår hjälte som är extra envis i jakten på seriemördaren, då hans egen syster råkat ut för honom. Han är också delad i sina åsikter angående avrättarna, då de faktiskt verkar straffa rätt personer. Hans bäste vän, obducenten Dr. Philip Trooper (Harry Riebauer) är mer tveksam, men tillsammans ger de sig i kast med att försöka lösa dessa vansinniga brott!

Detta är alltså en svartvit tysk detektivhistoria som utspelar sig i London. Den bygger på en historia av Bryan Edgar Wallace, det vill säga sonen till Edgar Wallace, vars verk har blivit filmatiserade absurt många gånger. Det är mycket Agatha Christie, starka drag av Giallo (vilket inte är ovanligt då Wallace-historierna då och då filmatiserades som giallos under sextio- och sjuttiotalet) och lite lagom fräckt. Inget grafiskt, men snack om sex-mord och sånt var säkert kontroversiellt på den tiden. Tänk er tyska Hillman-filmer helt enkelt.

I alla fall är det lagom spännande och har ett överraskande slut och det är mycket dimma och mörka gränder, så det är inget fel på atmosfären i alla fall. Men har man sett en detektivhistoria så har man ändå sett denna, inget direkt nytt alltså. Själv hade jag önskat att det fokuserade mer på seriemördaren än på avrättarna, då snubben som spelar honom (Dieter Borsche) är riktigt creepy!

Jag har några till Wallace-filmer i hyllan nu, så vi får väl se vilken det blir härnäst.

måndag, april 06, 2009

Recension: The Cavern (2005)


År 2005 kom inte mindre än tre stycken grottfilmer. Den bästa av dem är givetvis The Descent och The Cave är en kul monsterrulle. The Cavern, eller "WIthIN" som orginaltiteln är, smögs också ut till en mängd sågningar. Är den så illa då? Nä, inte direkt. Men å andra sidan så rör det sig knappast om något mästerverk heller.

Ett gäng grottentusiaster har begett sig till översta asien, någonstans på gränsen mellan den ryska tundran och de asiatiska bergen. De har upptäckt ett okänt grottsystem och ska bli de första att utforska denna mystiska plats. Gannon (Mustafa Shakir) är den självklara ledaren och spelar jämnt tuff, men lider av skuldkänslor efter att indirekt orsakat sin förra flickväns död i en annan grotta. Med sig har de också Ambrose (Danny Jacobs) som ska skriva en bok om det hela och som påstår sig vara en van klättrare.

Efter bara en kort stund nere i den djupa grottan så blir en av deras assistententer brutalt dödad av något i mörkret, och det visar sig att någon har kapat repet och dödat deras kontaktperson på ytan - som i sin tur blir itusliten och dumpad nere i grottan. Magnetismen i grottan gör att batterierna i deras lampor blir allt svagare och samtidigt så blir de jagade en efter en av något väldigt blodtörstigt där nere...

Regissören Olatunde Osunsanmi har fått till en charmig liten rulle med väldigt små medel. Det känns som de har spelat in allt i äkta grottor och det är oftast väldigt klaustrofobiskt, mörkt och svettigt. Det blir lite gore och blod och trots den enkla tekniken så är filmen ganska snygg, om än lite rörig när det är dags för lite jakter och spänning. Egentligen så känner jag mig ganska likgiltig efter att ha sett den, vilket naturligtvis är dåligt. Den gick snabbt att se igenom, hade det standardiserade dystra slutet, och erbjöd inget nytt.

För att vara en lågbudgetfilm, filmad digital och med riktiga newbisar som skådisar så är den i alla fall ok och var värd de trettio kronor jag lade ut på den.

Sverigedemokraternas nynazistiska historia


1988-1989
När de öppet rasistiska organisationerna ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Sverigepartiet” slår sina rakade huvuden ihop, så bildas det parti vi idag kallar för Sverigedemokraterna. Partiet grundas av den främlingsfientliga trion Leif Ericsson (f. Zeilon), Sven Davidsson och Jerker Magnusson, som tillsammans även bildat ”Bevara Sverige Svenskt”. Leif Zeilon är partiledare för SD under det första året, och förblir inom partiet under 4 år...

1989-1995
Anders Klarström blir Sverigedemokraternas nya partiledare. Hans tidigare referenser inkluderar aktivt engagemang i nynazistiska ”Nordiska Rikspartiet” och han spelade även i vit-makt – bandet ”Commit Suicide”. 3 år innan Anders valdes till partiledare för SD så dömdes han för mordhot och trakasserier mot antirasister. (Värt att tillägga – idag kallar sig Anders för antirasist, och är aktiv inom Socialdemokraterna)

1991
Valkampanjen inleds med demonstrationståget på Engelbrektsdagen. Av de 150 deltagarna är stora delar skinnskallar och medlemmar ur Vitt Ariskt Motstånd, iförda uniform. I september samma år hålls hålls ett SD - möte i Stockholm, där SS-veteranen Franz Schönhuber och en av världens största producenter av antisemetisk propaganda håller tal.

1993-1995
Robert Vesterlund sitter som ordförande i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund -
han är numera känd som skapare och ledande inom det nazistiska nätverket ”Info-14”

En ledande Sverigedemokrat grips vid ett 1:a maj tåg med en skarpladdad handgranat

Sverigedemokraternas samarbete med VAM avslutas för att deras verksamhet läggs ner...

1996
Tina Hallgren-Bengtsson avgår som ledamot inom partiet för att övergå till det mera öppet nazistiska ”Nationalsocialistisk Front” Hon har under flera tillfällen under sin tid inom SD klätt sig i nazi-uniform på fester som anordnas på Hitlers födelsedag, till minne av denne.

1998
Två kandidater till Sverigedemokraternas kommunlista kommer från nazistiska organisationerna Nysvenska Rörelsen och Nationalsocialistisk Front.

36 % av partistyrelsen har kopplingar till nazistiska organisationer och innehar prenumerationer på nazistiska tidsskrifter

2001
Anders Steen, f.d. Sverigedemokrat, bildar nazistiska ”Nationaldemokraterna”

2003/2004
Tommy Funebo, partiorganisatör, utpekade partiföreträdare som nazister och tvingas därför avgå. Efteråt avslöjar han att partiet har nynazistiska strömningar ända uppe i partitoppen, och vittnar om SD - fester där medlemmarna sjungit med i vit-makt – musik
och att en av partiets ledare under festen gjort Hitler-hälsningar (s.k. ”heilande”)

2004
Antisemiten Bernard Mengal bidrar ekonomiskt till SD:s kampanj. Han har tidigare anklagats för bl.a. rasistisk tryckfrihetsbrott.

2006
En ledare inom SD i Stockholm vittnar om ett strategimöte med medlemmar från ”Nationaldemokraterna”; som SD själva erkänner är nazi-influerat. Under detta möte mellan SD och ND delar de upp kommuner mellan sig och diskuterar politiska strategier.

2007
Moderaterna i Karlskrona börjar samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket iofs säger mer om Moderaterna än om Sverigedemokraterna.

2008
”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti. Ändå innehåller en artikel skriven av en av deras representanter direkta plagiat från nationalsocialistisk fronts hemsida.”

Ett utdrag av texten:
”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk."

2009
Partiet ger ännu ekonomiskt stöd åt nazistiska organisationer. Och varje gång medierna får nys om detta så får någon ur SD avgå, för att ge sken av att partiet inte längre främjar detta.

Sverigedemokraterna påstår att partiet inte är homofobiskt, men partisekreteraren Björn Söder har i sin blogg på SD-Kuriren påstått att homosexualitet skulle vara en sexuell avart och jämfört homosexualitet med tidelag och pedofili.

Tony Wiklander, suppleant i SD:s partistyrelse, har tidigare varit verksam i det nazistiska ”Framstegspartiet”

Sverigedemokraterna, under ledning av partiledare Jimmie och SDU-ordföranden Erik Almqvist, nynazistiska kampsånger, hyllningsvisor till Palme-mordet och drar grova rasistiska skämt.

Detta skyller Sverigedemokraterna såklart ifrån sig på vad de kallar för en ”slump”, som vanligt.

För Sverigedemokraterna är inte rasister - i alla fall enligt dem själva.

Liksom Jinge så uppmuntrar jag också till en lyssning: "Gå till http://sr.se och knappa dig fram till Kaliber så kan du lyssna själv om du missade programmet."

sakerjagvartmedom - bloggtips!

Här har ni en intressant blogg som handlar om arbetet på ett frikyrkligt behandlingshem för alkoholister och narkomaner, vilket låter väldigt mycket som gamla Venngarn. En del intressanta avslöjanden och en ärlig inblick bakom de fina, fromma kulisserna.

http://sakerjagvartmedom.blogspot.com/

Lär säkert reta upp en del personer :)

söndag, april 05, 2009

Recension: Horror Express (1973)


Legenden säger att Horror Express kom till genom att producenterna hade en modelljärnväg över från några tidigare produktioner och ville uttnyttja den till minst en film till. Resultatet blev utan tvekan en av Spaniens bästa och coolaste skräckfilmer.

Christopher Lee spelar Sir Alexander Saxon, en stelbent och patriotisk brittisk forskare som just hittat en två miljoner gammal fossil uppe i Sibirien. Han tar med sig den på ett tåg, där han träffar på sin gamla vän/kollega/fiende Doktor Wells (Peter Cushing) som är utom sig av nyfikenhet på vad Saxon hittat. Med på tåget är också en greve (George Rigaud, som också spelar småpervo präst i Lenzis sköna Eyeball) och hans unga fru (Silvia Tortosa), en mystisk kvinna som bara vill hålla sig gömd från en kommisarie Mirov (Julio Peña) och kanske främst den galna religiösa mystikern Fader Pujardov (Alberto de Mendoza, som stundtals är ruggigt lik Robert De Niro).

Det dröjer inte länge förrän fossilen visar sig vara vid liv, och med sina röda lysande ögon så suger den bokstavligen musten ur folk för att komma åt deras kunskap. Den ser ut som en hårig apmänniska, men överger snart sin gamla kropp för att hitta något fräschare... När liken börjar staplas på tåget så sprider sig också paniken och Saxon och Wells får hjälpa till att stoppa den mordiska, utomjordiska, fossilen...

Detta är en enormt kreativ och fyndig skräckis som verkligen uttnyttjar den lilla budgeten till att bli något alldeles speciellt. Eftersom den utspelar sig under det tidiga nittonhundratalet så är den givetvis fylld av snygga historiska miljöer, och hur man fått den så snygg trots en liten budget är svårt att förstå. Scenen på tågstationen i början känns så realistiskt att jag faktiskt för en gångs skull köpte konceptet totalt.

Stämningen är tjock som vilken övergödd amerikan som helst, och Eugenio Martín gör ett utmärkt jobb med regin. Ljussättningen är mysig effekterna, som är ganska blodiga, är riktigt välgjorda. Dels de lysande ögonen, som är coola, och dels när ögonen blir vita - även om det senare inte är avancerat alls. Det är bara god klippning och ruggig stämning som gör det. Filmen innehåller också en ovanligt grafisk öppning av ett huvud.

Men det bästa med filmen är det utmärkta samspelet mellan Lee och Cushing som måste tillhöra bland det bästa de gjort. Dialogen är riktigt rolig (Inspector Mirov: The two of you together. That's fine. But what if one of you is the monster? Dr. Wells: Monster? We're British, you know!) och smart. Filmen är fylld av små detaljer som gör att den känns extra genomarbetad, nästan unik faktiskt.

En fenomenal film, en av mina absoluta favoritskräckisar från det gyllene årtiondet.