lördag, april 18, 2009

Upp & Ner


När jag tittar på min statistik så förvånas jag över hur upp och ner det går. Ni kan se kurvan här uppe. Är det så att jag skriver något intressant varannan dag bara? :) Så här har det alltid varit, nästan, och även om besökarna har blivit färre det senaste året (Hey, man kan inte alltid ligga på topp och så dokusåpa-wannabes) så leker statistiken fortfarande berg-och-dalbana.

Nu har jag valt att minsta ner mitt skrivande eftersom jag inte är lika road av det som innan, och försöker istället skriva mer om film och recensera lite bra film som förtjänar uppmärksamhet. Det är så klart att det är mindre intressant för allmänheten. Hade jag gått tillbaka till HBT-politik och vara allmänt provocerande så hade jag nog fått fler läsare.

Men kommentar-granskningen har jag fortfarande kvar då det kommer en den obehagliga saker, främst från höger-vridna läsare. Hot och sånt. Men det får man ta :)

Recension: Terror (1978)


Ni vet väl om att Studio S har släppt en av englands absolut bästa och coolaste sjuttiotalsskräckisar i dagarna? Jag avser givetvis Norman J. Warrens ultravisuella skräckfest Terror från 1978. Norman hade sett Argentos Suspiria och ville göra något lika galet, och resultatet blev en film som jag håller nästan lika högt som Argentos mästerverk. Den är absolut inte lika orginell, men lever verkligen upp till hypen.

John Nolan spelar James Garrick, en skräckproducent som just har visat sitt senaste mästerverk för ett gäng vänner, bekanta och kollegor i sin gamla villa utanför London. Den bygger på verkliga händelser från sin familjs historia och den förbannelse som sägs ligga över släkten Garrick. Naturligtvis är det en häxa som förbannade dem en gång i tiden och nu verkar det inte bättre än att damen är tillbaka! För ett partytrick som går fel väcker också upp häxan från sin sömn och en efter en så blir alla runt James Garrick och hans mystiska kusin Ann Garrick (Carolyn Courage) offer för häxans vrede!

Storyn är nästan pinsamt enkelt och är mer mindre en radda brutala mordscener, alla filmade med briljans och kreativitet av Norman J. Warren och hans team. Filmen behåller sina traditionellt brittiska rötter med torr humor och lite socialrealism, men vräker på med spektakulära effekter (för den lilla budgeten som fanns), blod och vansinnig ljudssättning som mer påminner om något från Italien. En av scenerna verkar nästan Argento själv ha inspirerats av inför en scen i Inferno. Norman J. Warren visar verkligen sin sadistiska ådra här och det känns lite förvånande att den är brittisk, eftersom den trots allt är ganska extrem för sin tid.

Detaljerna är många och det är roligt att brittiska sex-komedier får en del av handlingen, att Thriller - En Grym Film figurerar i flera scener som affisch och att kultskådisen Milton Reid har en liten roll som utkastare på en stripklubb.

Våldsamma knivhugg, svävande bilar, poltergeist-fenomen, spetsningar, nakenhet och schyst brittiskt sjuttiotal. Den här filmen har, för mig, allt som en cool skräckfilm ska ha. Studio S ska ha en stor eloge för detta släpp, då det är en film som verkligen förtjänar ett svenskt släpp.

Recension: Furia a Marrakech (1966)


Jag köpte Furia a Marrakech när den kom ut, men den har blivit liggandes i högen av osedda filmer tills idag - då jag äntligen kände mig sugen på lite eurospy-film igen. Detta är alltså den tredje filmen som Fin de Siècle Media ger ut, och även om den inte började som deras starkaste så blev den faktiskt bättre och bättre för varje minut.

Stephen Forsyth spelar Bob Dixon, professionell agent, förförare och lustigkurre. När näst intill perfekta förfalskade sedlar börjar spridas i USA så sätts han in på fallet. Det visar sig att en hemlig brottsorganisation har upptäckt Hitlers pengagömma som består av fem miljarder (!) förfalskade dollar och nu vill de sätta pengarna i omlopp! En av deras anställda, Dora (Dominique Boschero), snor med sig lite pengar och sätter igång hela äventyret.

Sedan blir det ett vilt hoppande över jorden: New York, Karibien, Marocko och slutligen Schweiz! I Marocko lär Bob känna en CIA-agent med fyra fruar och blir god vän med den brittiska valutapolisen Alex Keene. Men naturligtvis stannar vi inte där, för det lurar oväntade vändningar runt varje hörn!

Filmen börjar väldigt trögt, trots en del mycket snygga sekvenser, men berättarmässigt går den fram som en snigel. Men där runt halvtimmesstrecken så händer plötsligt något och det blir riktigt bra. Biljakterna blir våldsammare, fler mord, stunts, lite humor och en mycket, mycket bra final värdig en... mindre budgeterad Bond-film. Actionscenerna är riktigt välgjorda och ser stundtals farliga och spektakulära ut, och det slösas inte direkt med explosioner. Jag gillar lågbudgetfilmer som skiter i sin lilla budget och försöker vräka på med så mycket mer.

Stephen Forsyth är en charmig skådis som ser ut som en fotomodell för polos och fungerar väl i sin uppgift. Brudarna har personlighet, inte minst Mitsouko som gör ett framträdande på slutet. Hennes personlighet är riktigt unik och oväntad dessutom, ni får se.

Så det som började som den svagaste filmen i Fin de Siècle Media bibliotek blev helt oväntat den bästa.

Exotiska miljöer, bra action och sköna skådisar gör detta till ett riktigt toppraffel - med mannen från PBD! (Passa er för Bob Dixon!)

Recension: Hercules (1983) & The Adventures of Hercules (1985)


Så har jag äntligen fått se Luigi Cozzis två Hercules-filmer med Lou Ferrigno i titelrollen. Efter allt skit jag hört om båda filmerna så visade sig detta vara extremt trevliga äventyrsfilmer med en viss gnutta humor, mycket monster och en löjligt biffad Lou Ferrigno! Handlingarna är riktigt tunna och är egentligen bara ursäkt för att visa en massa action och äventyr, så jag hoppar över någon detaljerad analys av händelseförloppet.

Vad vi däremot får se i den första filmen är Hercules när han kastar ut en björn i världsrymden (efter först ha brottats lite med den givetvis), samt Zeus som står på månen med långt vitt skägg och vräker ur sig mumbojumo. Skurkarna skickar dessutom ut tre stora mekaniska monster efter Hercules: en gigantisk insekt, en tredhövdad drake och en Centaur! Allt detta är inramat med en Mario Bava-stiliserad fantasy-värld och ett Star Wars-inspirerat slutslagsmål där Hercules och skurken battlar loss med svärd ute på en brygga ovanför en vulkan! Det hela avslutas med att en stad förstörs.

I tvåan, där uppenbarligen kuliss-budgeten skurits ner rejält, så är det ungefär en monsterfight var tionde minut: varulv (eller vad det nu är?), slemfolket, lysande väggmänniskor, medusan i form av en jätteskorpion, ett eldmonster och en animerad (!!!) slutuppgörelse med Hercules och skurken Minos (som för övrigt, liksom i ettan, spelas av William Berger) som är grymt cool - främst för att det är en fantastisk hyllning till King Kong! Minos förvandlas nämligen till en dinosaurie och Hercules blir Kong!

Det är rent idiot-trams, men faktum är att det flyter på bra och stundtals är ganska välgjort. Cozzi är ambitiös med det visuella trots en låg budget och presenterar fantasifulla mattepaintings, stop-motion och full fart hela tiden. Gillar man Starcrash så bör man gilla dessa Hercules-filmer.

fredag, april 17, 2009

Recension: Maciste contro i cacciatori di teste (1960)


Den är egentligen mer känd under titeln Colossus and the Headhunters, men jag känner mig tvungen att recensera den under orginaltiteln då det på något sätt känns värdigare. Jag hade inte hört mycket gott om denna obskyra peplum, men slog till då jag kände att jag behövde äga den spanska dvdn.

Kirk Morris (en av de få italienska stjärnorna inom genren, Adriano Bellini var hans riktiga namn) spelar Maciste som i inledningen på filmen räddar en del av befolkningen på en ö när den går under i en fruktansvärd katastrof. De paddlar vidare och hamnar på en stor ö som för tillfället styrs av den onde Kermes (Frank Leroy) och hans gäng med huvudjägare. I skogarna gömmer sig den fredliga ursprungsbefolkningen och dess drottning Moana (Corinne Capri) och det dröjer inte länge förrän Maciste och hans vänner blir involverade i intrigerna på ön...

Som ni ser en standard-peplum som trots allt sticker ut av några anledningar:

* Kirk Morris, som både är en snygg och kompetent hjälte som vet hur man vräker frigolitstenar och undviker gummisvärd.

* Ett manus som faktiskt inte har en enda död sekund.

* Peplumhistoriens sämsta "sexiga" dans.


Dessutom så kör filmen igång på högvarv med en schyst frigolit-jordbävning som var så spektakulär i sin enkelhet att jag trodde jag av misstag hade börjat kolla på slutet av filmen. Det är hög bodycount och roliga effekter. Regissören Guido Malatesta är duktig på actionscenerna och det blir två större battles senare som faktiskt är riktigt kul och snygga och har små enkla grafiska gore-effekter som pil genom huvud och liknande. Den obligatoriska dansen är helt vansinnigt dålig och det ser ut som om damen i fråga improviserade den på plats eller nåt. Som en påtänd apa. Men kul.

Väldigt fånig och väldigt cheesy, men ack så kul. Men kanske endast för oss redan frälsta.

Bloggtips: Nya Testamentet


Jag vet inte om jag tipsa om denna underbara blogg, men Nya Testamentet presenterar en ny översättning/tolkning av bibeln!

Här är ett utdrag ur bergspredikan:

- Ni ska inte göra fromma gärningar bara för att få uppmärksamhet, då får ni ingen lön av farsan där uppe!

- Men du gör ju det!

- Ja men jag är chefens son. Det är fett stor skillnad. Och när ni ger bort pengar till välgörenhet, försök att inte skryta med det, som kändisar gör - låtsas att ni är ödmjuka så ser det ännu mer ädelt ut.


Mycket rolig (och ganska dryg) läsning för den med humor :)

Livet går vidare för alla utom antipiraterna

.... även om det troligen blir en fällande.

Det senare alternativet kommer att förstärka fildelningen ännu mer, effektiva anonymiseringstjänster (jag har själv en sådan nu) och den giriga och efterblivna "underhållnings"-branschen kommer att gå ner sig i inakutell teknik och åsikter som hör hemma i nazi-tyskland. Fansen och samlarna kommer alltid att köpa och stödja, men genom att etablera en "vi och dem"-taktik mot köparna där ute så tror jag att många kommer att börja tanka ner mer. I ren protest.

Själv blir jag förbannad när jag möts av filmbolagens hånfulla varningsfilmer när jag knäpper på min senast inköpta dvd. Ska jag, som just sponsat bolaget med pengar, få en spark i ansiktet? Det är underligt.

Personligen lägger jag i snitt 50000-60000:- på dvds, bio och musik varje år. Det mesta går på dvds givetvis. Lägg sedan till mellan 5000-10000:- på konserter. Faktum är att jag kräver tacksamhet från filmbolagen för att jag köper deras produkter. De mindre dvd-bolagen har en trogen fanbase och har alltid kontakt med sina fans, medan Warner, Universal och de andra jättarna fnyser oss i ansiktet och förväntar oss att vi ska köpa produkter utan någon kritik. Det är så att de förtjänar att bli nedladdade faktiskt. Själv rycker jag på axlarna åt jättarnas "problem". De har sig själv att skylla.

En friande dom hade varit perfekt, inte bara på grund av absurditeten i åtalet, utan också att underhållningsindustrin tvingas se sig om efter alternativa distributionsformer. Musik-jättarna kanske slutar tar 200 spänn för en CD och det blir lättare och mer praktiskt att ladda ner film lagligt. Kanske skapar många filmare och musiker egna kanaler där vi kan betala dem direkt utan att riskera att bolagsdirektörerna får pengar till sina nya sportbilar. Jag stödjer ju helst artisterna, utan någon form av mellanhand. För mellanhänderna förtjänar sällan sin inkomst, i fall inte i den stora industrin som styrs av ett fåtal bolag.

Nä, inget kommer att förändras vid en fällande dom. Pirate Bay kommer att finnas kvar, Svenne Banan där ute kommer att fortsätta ladda ner eftersom det inte finns något vettigare alternativ.

Livet går vidare för alla utom antipiraterna.

Länkar: Aftonbladet Expressen DN SVD

Förresten, det har gått så bra hittills, så fortsätt gärna att tanka Katakömbi och Termodynamikens Sjunde Lag på Pirate Bay. Gratis är gott :)

torsdag, april 16, 2009

Recension: Frankenstein 2000 (1991)


Joe D'Amato slog till med en sista "riktig" film innan han helt gav upp och bara regisserade porrfilmer, nämligen den under lång tid väldigt obskyra Frankenstein 2000. Nu är den inte så obskyr längre och finns för 25 kr på Darkdisc, men är den verkligen värd en sådan ohygglig summa? ;)

Donald O'Brien spelar Ric, en gammal boxare som numera är byfåne/orginal i ett litet tyskt (tror jag) samhälle. Han är omtyckt av de flesta och han är verkligen en godhjärtat gammal man. En familj som han står extra nära är Georgia (Cinzia Monreale) och hennes lilla son. Georgia är begåvad med telekinesi, det vill säga att kunna förflytta föremål med sina tankar, men bara små ting. I samhället så stryker det omkring ett jobbigt gäng också och det dröjer inte länge förrän de bryter sig in hos henne, våldtar och sedan slår henne halvt ihjäl. Ric får skulden för det hela, och för att ingen sedan ska skvallra så hänger man honom i sin cell. Georgia ligger själv i koma och kan inget säga.

Men i ett experiment att få henne att vakna upp, genom att koppla ihop henne med Ric (!!!), så blir deras kontakt ännu större och när han väl har dött senare så börjar hon styra hans lik undermedvetet på en hämndfärd genom det lugna samhället! Så med öppnad skalle (lägligt nog ihopsydd över pannan med några klamrar), svart kostym och grå tröja så börjar Ric, likt Frankensteins monster, döda de skyldiga!

Ja ni, detta är ingen bra film. Det är en timme och trettio minuter som är ganska händelselösa, men på grund av att D'Amato faktiskt är en hyfsad regissör och bra fotograf så genomlider man detta med hälsan någorlunda i behåll. Donald O'Brien är gammal och skröplig och haltar ganska rejält av en tidigare olycka, men är också den ende i hela filmen som gör en hyfsat bra insats. I och för sig är det inte mycket arbete för honom förutom i den första halvtimmen, sedan är han inlåst (= borta från handlingen i en halvtimme), död en stund och sedan klampar han mest omkring och dödar folk lite oinspirerat. Maurice Poli spelar stadens giriga affärsman har har tillräckligt med erfarenhet för att bli kul också.

De övriga skådisarna är faktiskt bland de sämsta jag någonsin sett i en film. Det kan bero på dubbingen eller något annat, men dessa klarar knappt av att säga en enda replik. Underliga pauseringar, blanka ansikten och ja, rent ut sagt usla skådisar. Goret som förekommer är kul, men väldigt illa genomfört. Kanske världshistoriens mest overkliga huvudkrossning och en halshuggning som är som hämtat från en parodi. Men mordscenerna är inte tråkiga i alla fall.

Filmens underligaste scen är på ett nazi-disco där nazisterna har maskerad. En brud är till exempel utklädd till en väckarklocka, samtidigt som hakkors svajar överallt i bild. Underligt, sunkigt och lite smaklöst. Men det är därför vi kollar på skräpfilm, och det är i alla fall bättre än Tillfällig fru sökes.

Den är helt klart värd 25 kr, och det är utmärkt kvalité på dvdn. Så vill ni komplettera er eurokult-hylla eller samling av D'Amato-filmer så är det väl ingen som kan stoppa er antar jag?

onsdag, april 15, 2009

Automat


Detta måste vara en av de bästa och coolaste albumen jag hört på länge. Tidig elektronisk musik, från 1978, och enligt mig i toppklass. Speciellt det första spåret, The Rise Advance Genus, håller väldigt hög klass. Läs mer här.

Jag hittade det av en slump när jag letade efter soundtracket till Jess Francos Faceless, som komponerades av samma snubbe: Romano Musumarra. I alla fall, lyssna. Det är det värt, i alla fall för fans av elektronisk musik.

Här är förresten framsidan på Faceless-soundtracket, om någon skulle sitta och smyghålla på det.

Recension: Faceless (1987)


Bland Jess Francos alla åttiotalsfilmer så är det nog Faceless som är snyggast och coolast. Bloody Moon är nära på snygghetsgraden, men ett Paris 1987, axeladdar, soft-pop-disco, massivt gore och en rollsättning bestående av Helmut Berger, Telly Savalas, Chris Mitchum, Caroline Munro, Howard Vernon och Brigitte Lahaie så är det faktiskt svårt att misslyckas.

Plastikkirurgen Doktor Frank Flamand (Helmut Berger) lever ett ett märkligt incestuöst förhållande med sin kära syster Ingrid (Christiane Jean) och sin läkarkollega, den blonda psykopaten Nathalie (Brigitte Lahaie). En kväll så blir Frank utsatt för ett attentat, men hans syster ställer sig ivägen och är den som får ansiktet förstört av syra. Desperat så börjar Frank och Nathalie att kidnappa och mörda unga vackra kvinnor för att kunna ta deras ansikten och transplantera till Ingrid.

Men så blir fotomodellen Barbara Hallen (Caroline Munro) kidnappad och hennes far, Terry (Telly Savalas) skickar den hårde privatdeckarn Sam Morgan (Chris Mitchum) till Paris för att hitta igen dottern. Samtidigt så börjar Frank få panik och rådfrågar sin gamle vän Doktor Orloff (Howard Vernon) som vem som kan utföra en riktigt lyckad ansiktstransplantation. Svaret är den gamle nazisten Doktor Karl Heinz Moser (Anton Diffring), och nu behövs det nya färska ansikten till den slutgiltiga operationen...

Faceless är så bra eftersom det känns som ett bokslut, vilket iofs också är tråkigt. Men Jess Franco väver ihop sin saga om Orloff, som också var den karaktären som drog igång hans karriär, förde legenden vidare genom andra ansiktstransplantatörer, på en högre budget än normalt och med en torr humor som känns mycket Franco. Det är riktigt brutalt och blodigt och effekterna fungerar ganska bra, trots att de är lite plastiga. Men vad gör det när blodet sprutar? Historien är naturligtvis bisarr och inkluderar fetisch-scener och sex, men det blir aldrig smaklöst utan väldigt stiliserat och snyggt.

Slutet är skönt och bryter mot normen, ganska rejält också. För vilka är huvudrollerna egentligen? Är det Chris Mitchum som vi hejar på? Knappast, det är de kära doktorerna som bara försöker vara så sadistiska som möjligt. Och eftersom det är film så får de vara det, så mycket de vill. Franco regisserar med stil och tanke och det mesta känns genomtänkt och historien flyter på bra även mellan gore- och splatter-scenerna. Det är också vackert att se Howard Vernon i sin sista Franco-film, i sin klassiska roll som Orloff. Det är en mästare i arbete och lika karismatisk som vanligt.

Jag kan inte nog mycket rekommendera denna sleaziga, blodiga, trashiga och snygga rulle!

tisdag, april 14, 2009

Är du en mat-realist?


När jag och Anneli var dekadenta i fredags så togs frågan om mat-realister upp. Jag kommer inte ihåg vart hon fått det ifrån, men jag vill bara säga att jag absolut inte är någon mat-realist. Vad är då en mat-realist? Studera följande punkter:

Du är inte en mat-realist om du...

* ... lagar, till exempel, pasta med köttfärssås och får en hink köttfärssås kvar efteråt.

* ... finner att pastan högst räcker till en halv normal måltid, trots att du hade tänkt dig minst tre.

* ... har gäster på besök och antingen lagar alldeles för lite mat, eller för mycket.


Det handlar alltså om det svåra handikappet att inte kunna avgöra hur mycket mat du lagar. Själv är jag notorisk mat-orealist och äger inte förmågan att laga köttfärssås i lagom mängd. Det blir aldrig för lite, men jag lovar dig att jag kan fylla badkaret med sås efteråt. Exakt samma problem hade en gammal polare till mig, Glenn, som lyckades koka en tékopp pasta och två liter sås vid varje tillfälle. Alltid en spännande fördelning vid matbordet.

Vissa har svårt att bedöma mängden ingredienser vid matlagning och jag föreslår att vi får namnet "Matorealisiker" eller något annat som är lätt att komma ihåg.

Recension: Grapes of Death (1978)


Bland det vackraste och mest poetiska man kan se i skräckfilmsväg är Jean Rollins Grapes of Death, en film som kanske skulle kunna tänkas vara en zombie-film, men egentligen mer är i samma genre som Crazies och Nightmare City. Det börjar med att vi får följa arbetet på en vingård. En av arbetarna känner sig sjuk, men fortsätter att jobba. De ska få nya ansiktsmasker i morgon som ska skydda mot de gifter som sprejas över druvorna. Klipp till Élisabeth (Marie-Georges Pascal) som sitter på ett tåg hem till sin by där hon ska träffa fästmannen. Hon har lärt känna en annan ung kvinna på tåget, men när denne blir mördad av den vingårdsarbetaren så är Élisabeth tvungen att hoppa av tåget och fly ut på den franska landsbygden.

Det som möter henne är en mardröm. De flesta människorna i bebyggelsen har förvandlats till mordiska galningar som sakta ruttnar upp. Deras hud brister av var och blod, men det dröjer ett tag innan de förlorar talförmågan eller förstår kreativa användningssätt av diverse vassa redskap. Hon möter ett antal karaktärer där ute i ödemarken, på väg mot den slutgiltiga vingården och hennes väntande fästman...

Jean Rollin har verkligen skapat ett mästerverk med denna långsamma, brutala och (som vanligt) erotiska skräckfilm. Nakenheten är inte lika påfallande som i hans andra filmer, men den som förekommer är smakfull och artistisk. Han har fokuserat mer byborna som med sin söndervittrade ansikten bildar den fond av otäckheter som Marie-Georges Pascal måste uppleva. Effekterna är ganska enkla (och ryktet säger att sminkeffekterna aldrig blev riktigt lyckade på grund av den intensiva kylan under inspelningen) men för det mesta väldigt grafiska. Speciellt halshuggningen, som är extremt grafisk och blodig.

Brigitte Lahaie dyker upp i en gästroll och är obehaglig i sin svala uppebarelse. Det är ingen stor roll, men tillhör absolut en av höjdpunkterna i filmen. I övrigt kan jag inte klaga på skådisarna, även om vissa av zombisarna verkar lite tafatta i sina stapplade steg. Men det gör inget, då det bara bidrar till "franskheten" i utförandet.

Jag älskar verkligen Grapes of Death. Den är uppe på mästerverkslistan över skräckfilmer som man bör se. Då den är långsam och säkert skulle anses vara pretentiös av mindre vetande så är den nog inte för alla, men om man är det minsta intresserad av fransk/europeisk film, arthouse, eurocult och zombie-film så är det en film som man måste äga. Synapes DVD-utgåva är en av stoltheterna i min samling och torde vara den bästa utgåvan som finns. Notera också hur ful orginalaffischen är, vilket är den direkta motsatsen till hur underbar filmen ser ut.

Laddar ni ner den här filmen så förtjänar ni ett skott i nacken (eller minst ett rejält rapp över fingrarna). Den här ska ägas. I orginal.

måndag, april 13, 2009

Marilyn Chambers R.I.P.


SANTA CLARITA, Calif. - Marilyn Chambers, star of such golden age classics as Behind the Green Door and Insatiable, was found dead Sunday in the mobile home where she had been living for the past several months. She was 57. Chambers was found by her daughter, McKenna. No cause of death is yet known, and an autopsy will be performed.

Ett intressant livsöde, en intelligent kvinna med problem som inte gick att överkomma. Jag har ingen speciell relation med henne, men jag gillar människor som kämpar på trots att de rör sig i kulturens ytterkanter.

Hennes enda (?) icke-pornogafiska film var David Cronenbergs mästerliga Rabid, och det är synd att hon inte fortsatte på den banan. Kanske fick hon inte chansen, kanske ville hon inte ha den chansen.

Synd hur som helst, tycker jag.

Recension: Alexander the Great (1964)


Här har vi något ganska bortglömt, TV-piloten för Alexander the Great, en äventyrsserie med William Shatner som Alexander och Adam West som hans kompis Cleander! Inspelad i Utah, vilket gör att den hela tiden ser ut som en western och med den utmärkte noir-regissören Phil Karlson bakom kameran. Piloten ansågs inte vara bra nog och lades på hyllan tills att både Shatners och Wests karriärer var på topp några år senare i och med Star Trek och Batman. Så, är den så dålig som det säg då? Nej. Istället är det en ganska snygg och välgjord femtio minuter lång film som aldrig hinner bli tråkig. Rekvisitan är välgjord och Phil Karlson ser till att uttnyttja de feta vyerna till storslagna bilder.

William Shatner är pumpad och blond som Alexander och verkar tro han är en cowboy. Inte dåligt alls, men inte hans främsta roll direkt. I en mindre roll ser vi Adam West, och det känns som om hans karaktär skulle fått större utrymme om det blivit en serie av det. I övriga roller ser vi en imponerande trio: John Cassavetes, Joseph Cotten och Simon Oakland. Så även om dialogen är farligt nära såpa-poesi så bärs den upp av ett gäng färgstarka skådisar.

Det bästa är dock actionscenerna där Phil Karlson faktiskt visar sig vara en riktig talang. Stunten är vilda och slagsmålen intensiva. I det stora fältslaget på slutet så har man använt sig av arkivmaterial från någon annan film och det är riktigt snygga bilder med ännu vildare stunts och större mass-scener. Detta är inget mästerverk men kunden ha blivit en kul bagatell till TV-serie och piloten håller än för oss som gillar svärd & sandaler.

söndag, april 12, 2009

Recension: Macabro (1980)


Lamberto Bavas officiella regidebut Macabro är sannerligen en udda film. Den är absolut inte kommersiell och är snarare ett mörkt, makabert drama som skulle kunna passa i en double feature tillsammans med Joe D'Amatos Beyond Darkness.

Bernice Stegers spelar Jane Baker, en kvinna med en enorm otur. När hon precis är och möter sin älskare Fred (!!!) så dränker hennes dotter sin lillebror och ringer och berättar att en olycka har skett. Jane och Fred beger sig iväg snabbt som tusan, men råkar ut för en bilolycka där Fred blir halshuggen. Av chocken så hamnar Jane på en psykatrisk klinik. Ett år senare kommer hon ut och flyttar in i sitt gamla hideout, där hon brukade träffa Fred. Hyresvärden Robert (Stanko Molnar) är en ung man, blind och jobbar som blåsinstrument-reperatör. Robert är också väldigt kär i sin hyresgäst, men anar oråd då en okänd man kommer på besök på kvällarna... och detta trots att ingen uppenbarligen äntrar huset. Samtidigt så börjar Janes lilla dotter snoka runt huset, och Jane blir bara galnare... och galnare... och mer galen!

Nä, speciellt kommersiell är den inte. Det är dock en mycket intressant och udda debut från en regissör som är grymt ojämn. Att helt frångå sin fars klassiska visuella stil och helt undvika att göra en standard-thriller som säkert hade varit mer klokt vid den här tidpunkten i hans karriär. Det måste dock sägas att den är grymt ojämn och egentligen är det nästan allt utanför huset som aldrig känns sådär jättetajt, mer som utfyllnad runt det som är riktigt intressant.

De skådisar som utmärker sig är givetvis Bernice Stegers och Stanko Molknar, som har en intressant kemi ihop. Även flickan som spelar den lilla dottern är skönt wacko! Eftersom filmen stegras och blir bisarrare hela tiden så förväntar man sig ett normalt slut. Och det får vi, nästan... för sedan slänger Bava in den knasigaste twisten någonsin, som hämtat från en italiensk skräckis från 1988 och regisserad av Mattei, Bianchi eller Lenzi. Det vill säga helt ologiskt, vansinnigt och ganska korkat.

Those crazy italians!

Ny novell: Zebra & Xander

Jag hade lite tråkigt idag och skrev en kortare novell med titeln Zebra & Xander. Läs om ni vill här.

Ska dock tillägga att jag inte korrekturläst den överhuvudtaget. Så var beredd på konstigheter, inte bara i handlingen, utan även när det gäller grammatiken.

Swiss Spaghetti Harvest 1957



Jag har alltid velat se detta legendariska april-skämt och givetvis är det YouTube som har rättat till detta. Det är ett vansinnigt bra skämt och ska ha lurat många, många, många människor på sin tid. Genialt helt enkelt. Det går att läsa mer om Swiss Spaghetti Harvest 1957 på Wikipedia.