lördag, april 25, 2009

Kraftverk 3714 ver. 3.1, scen 38


38 INT. VLADIMIRS STUGA - KVÄLL.

William skriver en liten text om byn, kanske i ett brev eller bara för att ha nåt att skriva.

Texten: “Bråckaviken (på äldre kartor stavat Brochaviken) har fått sitt namn av en tysk emigrant vid namn Hans Hermann Broch som slog sej ner i trakten på 1700-talet. Han föddes i Lübeck där han läste till präst. Några år senare, efter en resa till Frankrike, började han förföljas av katolska kyrkan för samröre med onda makter. Han skrev tre böcker på latin som fortfarande finns bevarade, två på länsmuseet i Östersund och en i Brochavikens hembygdsgård.”

William har en radio påslagen. Den börjar plötsligt skrapa och ta emot störningar, men just som William ska upp och justera den återgår ljudet till att vara helt normalt. Han fortsätter skriva en stund.

“Byn bestod av bara några få hus tills dammen byggdes 1900-nånting. I samband med utbyggnaden av vattenkraften och de förbättrade kommunikationerna blev området attraktivt och befolkningen ökade kraftigt.”

När han är klar släcker han lyset, borstar tänderna och sedan och lägger sej med en god bok. Intill sängen ligger böcker av bl a Stig Claesson och Sture Dahlström.

---------------------------------

Av olika anledningar så grävde vi upp det mest kompletta och aktuella manuset till Kraftverk 3714. Det är roligt att upptäcka saker som man glömt bort, till exempel denna passage där man får se vad William egentligen skriver på skrivmaskinen och som dessutom ger en liten backstory till byn Bråckaviken.

Namnet Bråckaviken är för övrigt resultatet av en dröm jag hade, som utspelade sig i den fiktiva byn med samma namn.

fredag, april 24, 2009

Dagens andra inköp...

...det blev mer arty på eftermiddagen, och det blev dessa - rakt upp och ner i butik:

The Chaser
- Sydkoreansk seriemördarthriller som verkar ok.

Bones
- Guilty pleasure, snygg och blodig skräckis med Snoop Dogg!

The Office (US) säsong 1
- Varför inte? Jag älskar serien, även om den aldrig kommer upp i orginalets klass.

Week End
- Jean-Luc Godards klassiker.

Godard Collection
- 10 långfilmer av Godard! Jag vet, jag är ganska pretentiös.

Detta innebär att jag köpt 23 långfilmer, en TV-serie och kortfilmssamling på 4 discar idag. Inte illa. Och allt vill jag ha! :)

Dagens första beställningar....


Klockan har inte ens slagit 06:00 och jag har gjort min första beställning :)

Soviet Propaganda: The Complete Collection
- Efter tips från Jocke så fanns denna utmärkta samling riktigt billigt på Play.

The Abandoned
- Bra spökfilm, enligt Jocke... så varför inte?

Isolation
- Jocke igen, damn you! Men den verkar bra!

Thai Action Pack (Spirited Killer / Born To Fight / Thai Police Story)
- Kompletterar min Panna Rittikrai-samling lite.

Hard Gun
- Någon sågad Rittikrai-rulle som jag inte sett.

Yokai Monsters Vol. 1 (Complete Collection)
- Måste ge mig i kast med dessa tre Yokai-långfilmer någon gång.

Battle Warrior
- Tony Jaa har en liten roll som skurk, men det är en skön djungelactionrulle.

Update! 07:45...

Altered
- Fan ta dig Jocke! ;)

torsdag, april 23, 2009

Recension: Born to Fight (2004)


Jag skulle ljuga och bedra om jag påstod att Born to Fight i traditionellt syfte var en "bra" film. Det är den inte. Panna Rittikrai, en regissör som jag respekterar oerhört mycket, klarar inte så bra övergången från microbudget till fetbudget och har - som alltid - problem med allt annat än actionscenerna. Men något som också är vanligt bland oss som ser bortom Ken Loach och Folkets Bio-orgier så kan vi även uppskatta renodlad dum-film. Även älska den, respektera den och försvara den. Det är det jag kommer att göra nu med Born to Fight.

Dan Chupong spelar Deaw, en narkotikasnut som just fått sin kollega dödad i ett tillslag. Deppad så inser han att det enda som kan muntra upp nu är att åka ut till en liten thailändsk by med ett gäng av Thailands främsta sportstjärnor - därbland hans syster - och dela ut lite mat, gratis t-shirts och uppmuntra den fattiga befolkningen med lite skratt och bön. Men bisarrt nog så bestämmer sig en armé att inta byn och därifrån kräva att få ut en knarkkung ur fängelse - samma knarkkung som Deaw satte dit i början av filmen. De tänker också fyra av en raket mot Bangkok och jämna hela stan med marken.

Men de har givetvis inte räknat med den absurt patrotiska Deaw som med hjälp av sina nyfunna sportpolare bestämmer sig för att slå tillbaka - hårt, brutalt och med mycket blod!!!

Ta en vanlig actionfilm. Dumpa ner den i en sil, skaka ordentligt så att det mesta av storyn rinner av lämnar kvar smörindränktade actionscener. Krydda sedan med massor av logiska luckor och skvätt patriotisk så har ni Born to Fight i ett nötskal. Och jag älskar den. Alla snackar om hur senaste Rambo (som är ett mästerverk) är brutal, men de har inte sett massakern som sker i den här filmen. Det är rent utsagt obehagligt! Skrikande människor, avrättningar, blod och gore, barn som kryper ihop av ångest och mer våld. Men det har en poäng, nämligen att det inte ska finnas några som helst sympatier för skurkarna när de väl får sätta livet till en stund senare.

Våra hjältar, byborna och sportstjärnorna, har precis gett upp när Thailands nationalsång börjar spelas på en radio. Då finner de styrka i att faktiskt offra sig i en av de längsta och mest omväxlande actionscener jag sett. Jag tror den pågår i runt en halvtimme, kanske lite mer, och är en ganska slarvig orgie i fighting, brutala stunts, mycket squibs och blod, skamlösa sport-relaterade sätt att ta ihjäl folk på och explosioner. Allt i dagsljus. Vissa i långa tagningar som pågår flera minuter. På fetingbudget (för att vara en Thai-film givetvis). Eftersom filmen drar in alla åldrar så får vi både se den yngsta kvinnliga muay thai-mästaren spöa folk samt givetvis den äldsta också! En mycket gammal farbror som får sparka in huvudet på någon stackare!

Givetvis finns det en scen då Deaw nästan tappar orken, men han får tillbaka den genom att han hittar ett mynt med den thailändska kungen på - som han sedan lindar in i tygremsor runt händerna och dödar ett dussin till skurkar. Fantastiskt.

Rittikrai verkar lite förtrollad över sin höga budget och vräker på lite för mycket slow-motion samt har inte riktigt koll på flytet och berättandet, men allt detta krossas naturligtvis av de sanslösa stuntscenerna. Det är som om gamle goe åttiotals-Jackie vore tillbaka, och stuntmännen ser verkligen ut att slå ihjäl sig hela tiden. På slutet så blir det några snygga motorcross-stunts och en av de största explosionerna jag sett på film.

Fantastisk tokaction för er som är trendiga nog att dissa mästaren Tony Jaa och fantatisk tokaction för oss som älskar Tony Jaa lika mycket som innan, men vill se en film utan honom. Fast lite mindre välgjord. Och med en ännu fulare hjälte. Men fuck the same. Just love it!

Rättsröta!

Ja vi ser hur väl svenska myndigheter fungerar, genom det senaste avslöjande om hur domaren i Pirate Bay-målet, som på fritiden sysselsatt sig i "Svenska föreningen för upphovsrätten, SFU. Där är även Henrik Pontén från Antipiratbyrån medlem, samt Peter Danowsky och Monique Wadsted som företräder rättighetsinnehavarna i Pirate Bay-rättegången." Karln har också ett extrajobb på Stiftelsen.se där han är kollega med en av advokaterna som har anlitats av mediebolagen.

Detta är givetvis skandal, och det finns egentligen ingen chans att han inte skulle ha låtit sig påverkas av sina kollegor och vänners åsikter i detta fallet. Rättsröta givetvis. Att både han och girigburkarna på storbolagen undanhållit visar bara hur privatpolis-syndromet fungerar. Äckligt. Och de lär inte skämmas över det heller.

Även om nu inte rättegången tas om så har de stora film- och skivbolagen har slagit ännu en spik i kistan på rättvisan. För visst ska antipirater vara lika ärliga som de säger sig vara? En nämndeman blev avsatt på grund av svagare kopplingar till industrin, så en domaren som sysslar med jäv kanske till och med är åtalbar? Vore intressant om någon undersökte den saken.

Jag antar att Pirate Bay kommer att växa ännu mer efter detta, och fler artister kommer att gråta sig till sömns ;)

Födelsedag


Enligt Wikipedia så föddes följande personer den 23:e april:

1928 – Shirley Temple, American actress and politician
1936 – Roy Orbison, American singer and musician
1939 – Lee Majors, American actor
1943 – Hervé Villechaize, French actor (se bild)
1954 – Michael Moore, American filmmaker

I noggrant urval givetvis, dessa är de enda genierna som passar mig i listan. Vilka dog då? Joda, det var några få intressanta...

1616 – William Shakespeare, English writer and actor
1983 – Buster Crabbe, American swimmer and actor
1986 – Otto Preminger, Austrian-born film director
2007 – Boris Yeltsin, first President of the Russian Federation


Alla är coola, utom möjligtvis Boris - men han fick vara med för att han är en av de få statschefer som gjort bort sig gång på gång i berusad tillstånd framför TV-kameror. Det behövs nästan i denna trista värld.

Den 23:e april är också Kanadas officiella bok-dag, för att uppmuntra läsning.

Hände det något historiskt viktigt detta datum då?

1660 – Treaty of Oliwa is established between Sweden and Poland.
1867 – William Lincoln patents the zoetrope, a machine which shows animated pictures by mounting a strip of drawings in a wheel.
2003 – Beijing closes all schools for two weeks because of the SARS virus.


Sverige, Polen, Zoetrope-maskinen och SARS. Allt i ett. Fantastiskt.

Sedan fyller jag år också. 32 år för att vara mer korrekt. Inget speciellt år direkt, bara ett där mellan någonstans. Min mor har skickat ett paket, vilket säkert innehåller ett par strumpor, någon läskigt teckning jag gjorde som barn och kanske något fotografi. Det är väl egentligen det enda jag tänker göra idag, öppna det, ringa och tacka morsan och sedan ta det lugnt.

Ha en trevlig dag själva.

tisdag, april 21, 2009

Recension: Wild Country (2005)


En film som kommit lite i skymundan i den brittiska skräckvågen som startade ordentligt med Dog Soldiers är en annan varulvsfilm, Wild Country. Inspelad i Skottland och med, ser det ut som, lokala skådisar och en ganska liten budget så lät det som en ganska intressant "bortglömd" film. Frågan är bara om den håller måttet?

Samantha Shields spelar Kelly Ann, en tonårsmamma som precis adopterat bort sitt nyfödda barn. En tid senare så följer hon med några av sina vänner på en hiking-färd i det skottska högland, allt organiserat av Fader Steve. Han släpper av ungdomarna ute på landsbygden och ska möta upp dem nästa dag på en bestämd plats. Vad han inte räknat med är att en av killarna har sett till att en polare möter upp med öl, och den polaren visar sig vara pappan till Kelly Anns bortadopterade barn...

I alla fall så börjar något smyga i krokarna, och när ungdomarna hittar ett levande spädbarn bland en massa likdelar i ett slott så inser dem att något otrevligt är på gång. Naturligtvis är det en stor, fet, hungrig fyrbent varulvs-best som snabbt börjar ge sig efter våra hjältar...

Wild Country är en lågbudgetfilm med stora ambitioner, och sådant gillar jag. Den är filmad digitalt, en stor del nattetid, men får det att se snyggt och proffsigt ut. En del scener är riktigt kusliga och skådisarna spelar bra mot den mörka, hotfulla natten. Naturligtvis är miljöerna i sig väldigt stämningsfulla och det känns geniunt och vackert. Skådespelarna är okey, men lider nog av att regissören inte är helt varm i hatten. Det kan bli lite skolteater stundtals, men inte så ofta som jag trodde att det skulle bli. Tyvärr pratar också samtliga med en väldigt grov dialekt, så man får koncentrera sig på snackat för att kunna uppfatta vad som händer.

Ibland känns det som om regissören inte hade täckning för allt som ska ske rent fotomässigt, och jag var tvungen att backa filmen vid ett tillfälle eftersom jag inte insåg att en karaktär försvann och uppenbarligen blev uppäten!

Varulven då? Man får se den väldigt mycket under den sista halvtimmen, oftast i dagsljus. Detta är givetvis på gott och ont, då filmen är billig och budgeten att tillverka ett allt för avancerat odjur inte var speciellt hög. Dock så gillar jag varulen, som påminner mer om en märklig form av björn-hybrid med lång nos och smala små ögon. Samt givetvis stora tänder. Och tänderna får den användning för i ett flertal blodiga scener, varav två sticker ut som riktigt splattriga och grafiska.

Jag gillade filmen och kommer säkert att se om den, dessutom var den billig på Play. Den är dock långt ifrån perfekt och hade kunnat tjäna på någon till vändning i manuset, liiite tydligare dialekt och lite mer inspelningstid. Men sådant är livet för independent-filmaren och det är bara att acceptera. Den rekommenderas i alla fall, utan tvekan.

Mör efter Tina Turner


Som ni vet så hamnade jag på en Tina Turner-konsert av en slump, då Joao inte hade kommit hem från Tyskland. Så jag fick gå med hans make istället. Jag har ingen speciell relation med Tina Turner förutom att hon är en cool artist så jag kunde inte tacka nej till att se denna 69 år unga tant live!

Det var naturligtvis stort, fett, brett, amerikanskt, glittrigt och extremt underhållande. Hennes röst är lika mäktig som den alltid har varit och hon spelar på en extrem kaxighet som är förbaskat skönt. Men hon bjuder på mycket show och spektakel och publiken kan inte annat än att avguda henne.

Hon hade en akustisk sektion, men det som stod ut var flera av de fläskiga scenerier som hade byggts:

* Stora explosioner "antänder" den löjligt stora skärmen i bakgrunden (som hela tiden haft en bild av en ridå, och denna tar eld. Kung Fu-killar gör en vild actionscen på scenen, sedan delar sig skärmen och Tina stiger ut med världens största slängkappa... som sekunderna efteråt slits sönder och dras in bakom scenen.

* Mad Max bortom Thunderdome återskapas på scenen, komplett med postapokalytiska krigare och den där buren som finns med i filmen. Tina dyker upp utklädd som sin karaktär i den filmen och kör We don't need another hero.

* James Bond kommer in, slåss och räddar damer, ett enorm slutare vecklas upp bakom scenen, hissas upp en bra bit samtidigt som scenen lösgör sig och bilder två ramper upp till denna. Sedan öppnas slutaren och Tina kommer ut och kör Goldeneye i en otroligt mäktig version.

* Det sista som händer är att en Tina på tio centimeter klack hänger ut över en kranramp som sveper över publiken, springer omkring på dess armen och spelar upp publiken med allsång. Väldigt kul!


Det sista som sker är en riktigt röjig version av Proud Mary!

Allt var givetvis oerhört välproducerad, men med mycket humor. Det roligaste, tycker jag, var att den unga lättklädda kvinnliga dansarna då och då mycket skickligt imiterade Tinas alla klassiska - och märkliga - dansrörelser, vilket såg både roligt och coolt ut. Tanten själv var dansant och fysisk, springer om kring som om hon vore arton år, och som SVD skriver i slutet av sin recension: "Tina Turner hänger ut över publiken i en gles korg, rusar längs en smal brygga på sina höga klackar och studsar runt på sina stiletter som om ordet höftledsfraktur inte ens existerade i hennes vokabulär."

Oväntat för mig, men det var verkligen en riktigt bra show.

Jag kom hem efter tolv på natten och känner mig nu riktigt mör och seg! Det ska bli spännande att genomlida åtta timmar på jobbet i det här skicket ;)

måndag, april 20, 2009

Vill vi verkligen vara artistförsörjare?

Förtjänar verkligen alla artister att bli köpta? Ibland funderar jag på det i samband med alla artister som gråter ut i media över sina förlorade inkomster.

Betyder en nedladdning verkligen att personen skulle ha köpt musiken? Nej, naturligtvis inte. Det är bara bekvämare att provlyssna hemma än i en stökig butik eller en krånglig hemsida där man ändå bara får höra ett smakprov.

En gång i tiden fanns det inga val, och jag vill nog påstå att den allmänna musikköparen var lite naivare. Det var på den tiden en vinyl kunde säljas i tjugo miljoner exemplar på grund av en söt människa på framsidan och en bra låt och nio dåliga på plattan. Det händer givetvis fortfarande, genom effektiv marknadsföring, men långt ifrån samma omfattning.

Musikälskarna där ute är helt enkelt betydligt mer kräsna än tidigare. Jag är det, mina vänner är det och jag misstänker att det är en stor del av alla "artistförsörjare" som är det. Tack och lov för god smak! För det är faktiskt inget krav att försörja Per Gessle.

Jag är lojal mot den konst som förtjänar det och skiter högaktningsfullt i artister som klagar att de måste ut och spela live istället för att sitta hemma med en latte och se royalty-pengarna strömma från den ENORMA skivförsäljningen som skulle existera om inte deras "fans" valde en enklare väg att lyssna på musiken, nedladdningen.

Så nej, alla artister förtjänar inte på att leva på sin konst, troligen för att de inte har talang så att det räcker. Och varför ska man försörja någon som inte kan sitt jobb?

Tina Turner

Det är lite märkligt faktiskt, men av en slump så blev jag bjuden på Tina Turners konsert ikväll på Globen. Inget jag hade planerat, men faktum är att jag aldrig skulle säga nej till att se en sådan legend - speciellt inte gratis.

Egentligen var det Joao och Uno som skulle gå, men Joao befinner sig i Tyskland och kom hem senare än väntad så nu blir det jag och hans sambo som går istället :) Undrar hur lång konserten är? Den börjar 19.30 och jag stiger upp 05.00 på Tisdag morgon!

En riktigt slitsam och halvsovande tisdag alltså :)

söndag, april 19, 2009

Ni vet väl att det är The Bicycle Day idag?

Och det viktiga med den här dagen är inte cyklar, läs mer.

Det firar vi med att se på trailern till Roger Cormans The Trip!

Recension: The Monster of London City (1964)


Hansjörg Felmy spelar Richard Sand, en berömd brittisk skådespelare som har en stor succé med sin pjäs "Jack The Ripper". Men i samband med hans makabra pjäs så börjar också en "riktig" Jack härja i Whitechapel och dödar den enda prostituerade efter den andra. Det hela blir inte bättre av att Richards käraste är brorsdotter till Sir George (Fritz Tillmann), en politiker och censurivrare av värsta sort! Att han dessutom vill förbjuda pjäsen gör det hela ännu värre.

Snart så springer alla karaktärer ärenden ute i London-natten och en av dem är... Jack The Ripper!

The Monster of London City är småmysig krimi som åter igen (är alla krimis så här?) ganska standard. Som en blekare variant av Arne Mattssons Hillman-filmer. Det är lite smånaket, lite kontroversiella ämnen som droger och sex, allt utblandat med en trevlig Ripper-historia. Trots att man verkligen letat upp de mest brittiska gränderna i Hamburg och fyllt dessa med dimma så blir det aldrig riktigt, riktigt bra. Som om alla går på rutin.

Men i alla fall en okey liten rulle, om än långt ifrån mästerverk. Den puttrar på som kaffekokaren hos era morföräldrar, och mer spännande att så blir det inte. Tyvärr.