fredag, maj 01, 2009

Valborg i Märsta 2009









torsdag, april 30, 2009

Recension: Mercury Man (2006)


Efter Ong-Bak så laddades det hårt i de thailändska filmbolagen. Ni skulle världen slås med häpnad. Först ut från samma team var Mercury Man, producerad av den legendariska Prachya Pinkaew och med fighting-koreografi av (givetvis) Panna Rittikrai. Jag såg den för första gången på bio i Thailand, och gillade den, och såg nyligen om den på DVD för andra gången. Den håller helt okey, även om den saknar den där fantastiska personligheten som Tony Jaas filmer har.

Wasan Khantaau spelar Chan, en snäll men övermodig brandman som har problem att arbeta i team. Han bryter sig hellre loss och försöker imponera, men blir givetvis tillsagd för detta. En dag så går brandlarmet i fängelset, och det är naturligtvis en anlagd brand som ska användas för att få ut den farliga terroristen Osama Bin Ali (spelas av rocksångaren Anon Saisangcharn) som vill hämnas på USA vars soldater brutalt mördade hans fru och barn. För att genomföra detta så har han fått tag i ett magiskt kvicksilver som härstammar från en av flera uråldriga meteoriter, han förvarar det i ett smycke som tyvärr har tagits ifrån honom och ligger i fängelsets förråd. En korrupt polis plockar fram det, men springer på Chan under tiden och hugger honom med smycket så att kvicksilvret blir ett med hans kropp istället! Som tur var så har terristerna kidnappat en liten pojke med övernaturliga krafter som istället ska tvingas genomföra terroristdåd... Men Osama Bin Ali vill naturligtvis har tillbaka sitt kvicksilver!

Det dröjer inte länge förren Chan börjar få visioner och snart visar det sig också att han mer eller mindre är oskadligt. Dessutom, när adrenalinet flödar, så kan han även börja brinna! Vilket blir spännande när han bläddrar i en Penthouse... Till slut visar det sig att han är en mästerfighter, kan använda sina krafter för att hoppa och flyga långa sträckor och hans syster Grace (Parinya Jaroenphon, den transexuelle thaiboxaren och skådespelarens om Beutiful Boxer handlar om) syr honom en superhjältedräkt... och nu räknas tiden ner mot den slutgiltiga terrorattacken!

Man har verkligen försökt göra något annat än Ong-Bak här, och fightingscenerna och den visuella stilen är helt annorlunda. Givetvis så är Thailands kultur viktig och det bygger mycket på lokala traditioner. Det är betydligt med Hollywood över actionscenerna, med mer klipp och i storylinen. På gott och ont givetvis. Wasan Khantaau är klassiskt thailändskt stilig till skillnad från både Tony Jaa och Dan Chupong, men saknar helt karisma för rollen. Birollerna får bära upp handlingen.

Det är en ordentlig blandning av intriger och stundtals är det ganska blodigt och sadistiskt våld, medan det kan kännas som en familjekomedi i nästan avsnitt. Inte helt ovanligt i thailändsk film, men här är det extra tydligt. De digitala effekterna är många och en del fungerar bra och en del fungerar väldigt dåligt. Mercury Man (som för övrigt ser ut som Spindelmannen) själv är stundtals animerad när han skuttar omkring, problemet är bara att man inte riktigt har fått till perspektiv och storlek speciellt bra, så ibland ser han ut som en jätte och ibland som en dvärg. Det blir även en fight mot två elefanter, vilket är kul. Den bästa scenen är en lång fight inne på en neon-skrikande nattklubb där bland annat Mercury Man fightas brinnande. Riktigt snyggt och coolt.

Mercury Man är en kul bagatell till thai-action, men saknar personlighet och en riktigt orginell vision. Tyvärr. Men det är utmärkt popcorn-underhållning.

tisdag, april 28, 2009

Cirkus Maximum - en orgie av perversioner!


Jag blev nästan rädd när jag såg den här affischen, vilket iofs inte är ovanligt när det rör sig om cirkusaffischer överlag. Det är alltid groteska färgkombinationer, läskiga människor (oftast med en John Wayne Gacy-sminkning) och en absurt stel hurtighet som inte på något sätt kan vara äkta.

Vad bjuder Cirkus Maximum på i år då? Caravan of Joy är namnet på årets turné, vilket för mig bara ger bilder av en incestuös gruppsex-lek hos en inavlad adelsfamilj. Mormor först, sedan pappa, sedan mamma, sedan sonen, sedan dottern... och ni kan gissa vad de gör där på den fläskiga indiska mattan för 54000 kronor! Allt medan tjänstefolket står och ser på, beredda med handdukar och vattenslang.

Över scenen så lutar sig en gigant, en jätte med enorma stirrande påtända kokain-ögon och ett hårfäste som troligtvis ligger bakom öronlinjen. Hans ögon ser ut som en bladning mellan en kanins och Kalle Anka under hypnos och han pekar hotfullt mot oss som om han säger "Nu, era jävlar! Nu ska jag flå er, äta upp ert kött och tillverka sovrumsmöbler av era ben!".

Nere på det vi måste kalla scenen, även om den då borde vara lika stor som ett Nordkoreansk jubileum, så ser vi dels två kameler vars pucklar och huvuden bildar något som ser ut som fem blodtörstiga bigfoots, iklädda ponchos, redo att äta upp de tveksamt dimensionerade hundarna och den sorgsne clownen som imiterar oral-sex med sin saxofon! Ingen sax för en match som man säger i underhållningsbranschen! För att inte tala om hästen som står på två för korta bakben! Freaks!

Det sticker även upp ett stackars barn bakom texten Caravan of Joy, vilket är ännu bisarrare och mer perverst i kombination med var det troligen betyder. För inte handlar det om en vanlig karavan av glädje? Ser ni några glada människor i dessa karavaner? Bara en massa försupna polacker och rumäner som bara längtar hem till en skål Golompki och ett glas vodka framför den svartvita 13 tums-teven, allt medan barnen lyssnar på åttiotalsdisco och tillber påven tillsammans med sin ständigt gravida mor.

Usch ;)

måndag, april 27, 2009

Stor mega rabatt från audioart ;)


Anneli har varit sugen på en projektor och tog en titt på detta fantastiska erbjudande som audioart har på sin hemsida. Jepp, ni ser rätt! Genierna där har slagit till med en rabatt på... tio kronor! :)

Från 25000:- till 24990:-

Vilket kap! ;)

Godardx2: Alphaville (1965) & Week End (1967)


Godard har jag aldrig varit speciellt insatt i, så givetvis var det trevligt att börja med två riktigt bra filmer.

Alphaville är den närmast legendariska Lemmy Caution-filmen med Eddie Constantine, hård och känslig hemlig agent som går under namnet Ivan Johnson, journalist för den sovjetiska tidningen Figaro-Pravda. Han skickas till den riktigt störda staden Alphaville från sina uppdragsgivare i "the outer countries" (som jag ibland brukar benämnas "the outer galaxies" också) för att övertyga Leonard Nosferatu (Howard Vernon), en superforskare, att överge Alphaville och sitt nya namn Professor Von Braun och återvända till sina hemstater. Naturligtvis blir det inte speciellt enkelt, och i denna dystopiska värld så är det egentligen bara konspirationer som är det enda sanna...

Alphaville är en ultrabillig och experimentell sci-fi som utspelar sig i dåtidens Paris utan att egentligen förvandla något till "framtiden". Alla ser ut som de brukar och vapen och bilar är tidsenliga. Naturligtvis beror det på budget, men också antagligen på att Godard inte ansågs att det behövdes. En film blir det man vill att den ska bli. Filmen är fylld av absurda sekvenser, våld, filosofi och en jävligt hård Constantine - som är så hård att han skjuter igång sin cigarett-tändare vid ett tillfälle! Jag vet inte hur mycket av filmen som är improviserad, men för det mesta är det grym dialog - ofta i kombination med långa tagningar. Det är vackert och rått, snyggt och billigt.

Eddie Constantine spelade Lemmy Caution fjorton gånger under trettioåtta år... och nu känner jag att jag måste se allt!


Week End är ett kontroversiellt stycke film som rejält gör upp med borgarna, medelklassen, arbetarna, kommunisterna och kapitalisterna. I mitt tycke går ingen fri, även om Godard givetvis är rejält åt vänster och visar det tydligt. Mireille Darc och Jean Yanne spelar Dorinne och Roland spelar ett djupt olyckligt par som under fem års tid försökt förgifta Dorinnes far för att ärva femtio miljoner francs. Dessutom vänsterprasslar båda med personer som de planerar att döda den andra med hjälp av. I alla fall ska ta åka till Dorinnes föräldrar över helgen, men blir fast i en surrealistisk mardröm av bilolyckor, bönder, kannibaler och människor som kanske inte alls existerar...

En mycket udda road movie, men även en fantastisk road movie. Den slår hårt, är cyniskt och väldigt rolig. Det finns en fantastiskt kameraåkning längst med en trafikstockning som både är absurd och grymt, men efter det så är det möten med de enda bisarra karaktärerna efter de andra. Min favorit-scen är då ett överklass-par har krockat med en traktor, mannen dör, och kvinnan börjar skälla ut bonden som skäller tillbaka och båda anklagar varandras politiska övertygelse att vara felet med hela samhället... tills att Dorinne och Roland åker förbi, frågar efter vägen, och blir ett gemensamt byte för olyckskorparna då de tror att Dorinne och Roland är judar! Och så kan de förenas i ett gemensamt hat. Det hela avslutas med internationalen, fast i ett flådigt arrangemang.

Två fantastiska arthouse-rullar med våld, humor, sex och bra skådisar. Inte illa för en helg.

söndag, april 26, 2009

Jag beställde några filmer idag också...

... från Play.com, vilket igen har blivit ett favoritställe.

Tropic Thunder: Director's Cut (With Bonus Digital Copy) (3 Discs)
- Det är sällan jag köper Hollywood-komedier, men denna tyckte jag faktiskt var riktigt kul.

Dead Heat (1988) (Divimax Special Edition)
- Tusen år sedan, så det är dags att äga den!

OSS 117: Cairo - Nest Of Spies
- Franks eurospy-parodi/pastish som ska vara riktigt kul.

Zodiac: Director's Cut (2 Discs)
- Jag har filmen redan, men några extra minuter i längd och fett med dokumentärer gjorde att jag måste ha den.

Fräcka Fredag - Ole Söltoft


Av olika obskyra anledningar så sökte jag på Ole Söltoft på nätet. Han var, som ni troligen vet, en mycket berömd danska gladporr-stjärna. Jag hittade då denna underhållande intervju där Malena, i så mycket turkos som man kan ha på sig, pratar med honom om hans karriär och liv. Han har en käck pottfrisyr och verkar vara en glad och lycklig man. Han dog 1999 och var dessutom en av dessa homosexuella män som var gift med en kvinna. Ibland är jag glad att jag föddes på sjuttiotalet och inte fyrtiotalet.

Det är synd att han dog så tidigt ändå, då jag misstänker att han skulle kunnat få en rejält karaktärsskådis-revival. Hade lätt kunnat se honom i Festen eller någon av de andra Dogme-filmerna.




Den roligaste delen är efter att Ole berättat en harmlös anekdot om en utlandssemester. Malena slänger då ur sig på direkten, helt oväntat, och helt utan någon logik följande mening:

"Ja, du blev berömd. Men du visade aldrig din penis egentligen?"

Ole svarar artigt att "Nej, det gjorde jag inte..." och verkar lite förvånad över frågan då den absolut inte hade något koppling till det han berättade. Sedan så mumlar Malena lite och byter ämne.