Ja, det är slutbloggat nu. Kanske inte för evigt, men jag ska hålla upp så lång tid som möjligt. Jag har tröttnat sedan länge på att skriva då det inte ger något. Istället ger bloggen (och iofs också Twitter) en möjlighet för personer med homofobisk läggning att få en bra inblick i mitt liv, till exempel personen som kallar sig "Lage Eckeskog". Det är inte bara han, utan det finns naturligtvis andra personer med högerkänsla (det är alltid höger-människor av någon anledning, oavsett politiskt inriktning de säger sig tillhöra) och nazistiska åsikter som hör av sig. Sånt är jag trött på.
Istället ska jag försöka titta på film utan tanken på att behöva skriva om film. Jag ska fortsätta med min eviga novellsamling som trots allt känns som en betydligt mer kreativ sysselsättning än att posta Youtube-länkar. Jag har skrivit en hel del, men det går trögt nu och jag måste fokusera på det.
Den tionde juni, om inget oförutsett händer, så har jag ett gästinhopp i en kommande svensk komediserie. Repliker och allt. Det vore roligt att göra mer sånt. Men det är bara en hobby. Framför och bakom kameran är något som jag tappat intresset för sedan Camp Slaughter. När jag gör något så vill jag bara bevisa för mig själv att det går att göra.
Min andra blogg, Frikyrkan, kommer jag säkert skriva på. Men där skriver jag så sällan ändå. Bara när jag behöver få ut lite tankar och kritik mot mitt förflutna.
Nä, friheten hägrar. Ha det bra och jag syns på andra bloggars kommentar-sektioner. Vare sig ni vill det eller inte ;)
The Killer, Hard-Boiled, A Better Tomorrow... men varför snackar ingen om Just Heroes? Detta är en tidig Woo som kom mellan The Killer och Bullet in the Head, och jag håller den som en av mina favoriter. Det är en standard-story, men väldigt välspelad och oerhört fina action-sekvenser. Här har in finalen.
Blacksheep Affair känns på något märkligt sätt som ovanligt ambitiös öststats-action, fast med kineser och helt galna stunts. Just denna scen, som utspelar sig i ett duschrum, är bara en av de våldsamma actionhöjdpunkterna i denna underskattade rulle.
Kirk Douglas är en av de skådespelare jag beundrar mest. Han har alltid varit rakryggad, ärlig, tuff, hård, smart och stått för sina åsikter. Nu ärhan 92 år och är absurt aktiv för att vara i den åldern. Han har en teatershow, har skrivit en bok, bloggar, youtubar, debatterar och är så långt ifrån en gammal vresig gubbe som man kan bli. Dessutom har han humor och självdistans.
På hans MySpace så bloggar han, och det är underhållande läsning. Lite humor, lite allvar, om åldrande, politik, hur jävla bra dagens ungdom är (sådana åsikter behövs verkligen för att väga upp mot allt jävla moralkärring-gnäll) och lite annat.
Måste ta och köpa hans bok också, Let's face it, vid nästa löning.
Jag älskar Tiger Cage 2. Det är en av de bästa Hong Kong-actionrullarna som gjorts, och fighterna är verkligen fantastiska och ser ut att göra svinont. Den finns inte med i det här klippet, men tidigare i filmen finns det en svärd-fight som slår det mesta jag sett - utan att tramsa runt som trista Crouching Tiger Hidden Dragon.
Pantyhose Hero är en sällan sedd Sammo Hung-film som mest är beryktad för att det är en Kung Fu-buskis-version av William Friedkins Cruising! Den är extremt politiskt inkorrekt, men vädjar trots alla lumpna bög-skämt om förståelse och försoning. Only in Hong Kong. Här är en okey fight, men det är inte den ni ska koncentrera er på (inte heller Sammos frisyr), utan ni ska spana in stuntet på slutet och sedan fråga er: Dog han? Eller bröt han alla ben i kroppen?
Antonio Banderas kände sig lite berusad där han satt i den sunkiga hotellbaren med en whisky och morgondagens manussidor framför sig. han tänkte tillbaka på det senaste året och de höstblaskiga månaderna i Kanada. Filmen hette Ballistic och hur han hamnade i den mindes han knappt. Han var inte ens första valet, men på något sätt var kontraktet underskrivet och han var stjärnan i en halvdyr b-film med världens sämsta manus. Långt ifrån Pedro. Antonio suckade och drog i sig det sista i glaset.
Han hade alltid stått för sina filmer, men han började känna sig tveksam. Visst, trots ett sunkigt manus och väldigt trista fighting-scener så kunde han se den kommersiella aspekten i denna dyra film med DTV-känsla. Den första actionscenern är läcker. Massor av slowmo, makalösa stunts och feta explosioner. Inte illa alls faktiskt. Som en blandning mellan John Woo och Matrix, fast med den där thailändska touchen som bara Wych Kaosayananda kunde få till. Problemet var bara att manuset var så illa skrivet. Både han och Lucy tyckte samma sak, men var proffs nog att inte ställa till med några scener. Ett jobb är trots allt ett jobb.
Från början hade han varit tveksam till historien om den akoholiserade agenten som får reda på att hans fru lever och är gift med en gangster, spelad av den sköne Gregg Henry. Lucy Lui spelade Sever, en hämnande före detta medarbetare till gangstern, och nånstans där mellan så var det instoppat en tunn intrig om nano-teknologi och otroligt mycket smörig musik. Han var fortfarande tveksam, och scenen med bussen var så over the top att folk bara skulle skratta åt den. Men även där var stuntsen ganska coola och explosionerna var stora.
Antonio var inte den formen av actionhjälte. Detta var mer något som passade Gary Daniels eller Jean-Claude Van Damme. Men han kämpade på i alla fall. På slutet hade det blivit farligare med ett helt fabriksområde som sprängdes i luften. Stuntmännen flög åt alla håll och det måste ha hettat till rejält flera kilometer runt om. Spetakulärt i alla fall. Filmen sågades och glömdes bort. Den hade haft en budget på sjuttio miljoner dollar och spelat in tjugo. Flopp. Flopp. Flopp.
Kvällen före, efter en hård inspelning, så hade några grabbar stoppat honom utanför hotellet. De var glada, lite packade och började bubbla fram hur kul de tyckte Ballistic var. Inget mästerverk, det kunde ingen av dem säga, men den var rolig och våldsam, fina explosioner och massor av action. Ibland behöver man inte mer.
Antonio kände sig lite lättare och ångestklumpen i bröstet försvann. Den var okey ändå. Kul för tonåringarna och för nördarna där ute. Kanske skulle den bli kult någon gång? Jaja. Det var inte så viktigt. Nu är det Spy Kids 3D som gäller. Kul och ett skönt gäng. Han puttade bort det nya påfyllade glaset med whisky och bestämde sig för att tänka annorlunda. Nu skulle det bli lite sömn, ringa hem till frugan först och i morgon skulle han träffa Sly igen. Det skulle bli kul.
"God natt" sade han till bartendern och försvann mot nya äventyr.
Alla hippa killars favoritfilm att såga, Tom Yum Goong. Själv tycker jag den är underbar, även om den inte är lika helgjuten som Ong-Bak eller Ong-Bak 2. Det är fantastiska fighting-scener och vilda stunts. Denna scen har inte den mest spektakulära fightingen, men är cool eftersom det också - liksom Hard-Boiled - är en enda lång tagning, med massor av rövsparkande!
BCI släppte en utgåva med tre Panna Rittikrai-filmer, Thai Action Pack, varav Born to Fight är viktig eftersom det är Pannas första film, Spirited Killer är väldigt tråkig och enbart släppt på grund av att Tony Jaa har en liten roll. Sedan har man inkluderat en obskyr sak som heter Thai Police Story. Den fanns först med som bonusfilm på en utgåva av Born to Fight, men har här alltså fått ett officiellt släpp.
Grejen är att jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen, och då såg jag klart filmen för tjugo minuter sedan. Det jag däremot kommer ihåg är att detta är en av de mest fartfyllda och vansinniga tidiga Rittikrai-filmer jag sett. Den är kort, runt en timme, men det är i stort sett en enda lång actionscen med några få dialogscenern som oftast utmynnar i många blodiga squibs och jakter. Det har med hämnd och korruption att göra, och jag vet inte riktigt om Panna är skurk eller hjälpe - men skit samma.
Alla fighter är utmärkta och innehåller helt vansinniga full contact-klipp. Förutom de sedvanliga "snurra runt och landa på något hårt"-klippen alltså. I inledningen av filmen så slåss Panna med ett gäng skurkar på två pickups! Här har vi också föregångaren till lastbilsstunten i hans senare version av Born to Fight, fast här drullar stuntmannen ner mallen pickupsen och undgår däcken med centimeter. En stund senare så har Panna tagit sig upp på en stor lastbil och slåss mot fyra-fem killar på taket. Alla ramlar naturligtvis av på våldsamma sätt och verkar slå sig sönder och samman.
Det är billigt och folk har fula kläder och frisyrer. Skådisarna spelar över och som vanligt är det egenligen bara Panna som kommer undan med hedern i behåll. Men vem ser sån här film för skådespeleriet? I övrigt är den faktiskt ganska snygg, trots att dvdn har VCD-kvalité (vilket är synd, det är mycket information på sidorna som är borta - men det finns ingen bättre utgåva tyvärr). Man haft tillgång till kamerakran och räls samt kryddar fighterna med riktigt snygg slowmo som visar brutaliteterna i repris.
Trash givetvis, men otroligt våldsamt och fantastiska fighter. Jag rekommenderar er som klarar av sådana här lågbudgetrullar att köpa BCI's action pack enbart för denna en timme långa orgie i Rittikrai-våld!
Det är väl lika bra att vi kör en till låååååång tagning, nämligen från Johnnie Tos Breaking News. Inte direkt någon renodlad actionfilm, men denna sköna tagning inleder Johnnie filmen med och jag älskar den. Njut.
Detta var en intressant intervju, för en gångs skull i Dagen - en tidning som jag avskyr. Det handlar om Dave Canfield, kristen och skräckälskare. Jag är inte själv troende, men det är en del intressanta saker han säger som kristna borde ta till sig. Fast det roligaste är ändå de avslutande orden:
"Så, vad tyckte du om Friday the 13th? - Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar. I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död."
Det är nog första och sista gången vi får se en djupt kristen person rekommendera Fredagen den 13:e 1-3 för att kunna reflektera över kaos och död :)
Egentligen finns det bara bra action i Hard-Boiled, men ta en titt på denna fantastiska tagning till synes helt utan klipp. Den har faktiskt ett klipp, men vad gör det när hela grejen är så jävla bra?
... och det antyds att det var självmord. Jag och Anneli såg henne i kungsträdgården för två år sedan och det var en väldig fin förställning. Har man sett hennes show så vet man hur glada och friska djuren var, de sprang omkring på scenen och hon pratade med dem som om de vore människor. Det var alltså inte i närheten av de stora cirkusarna som klämde in sina elefanter i miniburar, detta var riktigt glädje från djurens sida.
Det rörde sig i bara om tamdjur också, grisar, hundar, katter osv osv. Inga utrotningshotade arter eller djur som hade svårt att anpassa sig bland människor.
Så det är synd att det slutade på det här sättet faktiskt, ett offer både för EU's regler och för "djurvänner" som hellre ger sig på en ensam kvinna med ett gäng katter än de stora cirkusarna som far omkring i landet. Men det är alltid lättare att spara neråt, även för djurvänner.
Jag kommer ihåg hypen kring Freeze Frame. Lee Evans var en hipp, cool komiker som varit med i lite kommersiella rullar som There's something about Mary, The Fifth Element och Mousehunt, och nu tog steget in i en riktigt mörk thriller delvis filmad digitalt. Det var mycket snack, sedan försvann filmen mer eller mindre på en gång. Jag glömde också bort den, tills att jag kom ihåg den för några veckor sedan och letade upp den på DVD. Höll den då? Eller var hypen bara... hype?
Evans spelar alltså Sean Veil, som tio år tidigare blev anklagad för ett trippelmord. Två barn och deras mor. Han frikändes dock, men polisen ser honom egentligen som den ende misstänkte. Saul Seger (Ian McNeice) är en profilerare som tjänade en rejäl hacka på rättegången och uttnyttjat fallet till att sälja tonvis med böcker, och den som fortfarande hetsar polisen och media på Veil.
Så hittar man liket av en prostituerad kvinna. Hon har levat begravd i fem år, och givetvis misstänker man Veil. Men Veil har de senaste tio åren dokumenterat varje, exakt varje, fotsteg han tagit. Han har filmat sig själv dygnet runt, hans hem är fyllt med kameror och när han går ut så går han omkring med en bärbar kamera på bröstet, alltid med ansiktet i bild så att han blir lätt att identifera. Han rör sig enbart i områden där det finns bevakningskameror och utmärker sig medvetet genom att raka huvud och ögonbryn. Allt så att vittnen ska kunna bevisa att han inte har befunnit sig på platsen för ett eventuellt annat brott.
Det är bara det att bland hans nittiotusen band så saknas precis banden som ska bevisa att han är oskyldig... och när de väl dyker upp, begravda tillsammans med kvinnan, så visar de bara hur han umgås med henne, tar med henne hem, hon blir rädd och springer... och sedan inget mer...
Freeze Frame är en intressant film som har ett fantastiskt framträdande av Lee Evans. Han ger verkligen allt och är extremt underlig och bisarr, men utan att att bli en parodi på en paranoid galning. Filmen är läcker rent visuellt med splitscreens, digitalt material och ren film. Veils är beläget i en fabrikskällare och är som hämtat ur en fransk arthouse-skräckis.
Filmen är faktisk klockren den första timmen, men sedan - och det är det många recensenter som påpekat - så blir den lite väl ogenomtänkt och ramlar in i ett helt gäng vändningar som känns lite parodiska, som hämtat från Svarte Orm eller något liknande. Det blir mycket brittisk tv-deckare över karaktärerna och allt faller ihop till en final som bara delvis är lyckad.
Jag gillade filmen, mest för att Lee Evans är ruggigt bra och att filmen är grymt snygg. Hade bara sista tredjedelen varit lite bättre och solidare så hade filmen varit jävligt bra. Nu blir den bara bra och inget mer än så. Men jag rekommenderar er en titt. Den finns på cheapo-dvd och är värd ett inköp.
Av alla Tony Jaa-relaterade filmer som släppts på DVD efter Ong Bak så är det nog trots allt Hard Gun som ser bäst ut. Liksom allt annat är den producerad av Pechpanna, med samma skådisar som vanligt och med Panna Rittikrai som skådis/actionkoreograf. Naturligtvis kommer Ong Bak-fansen åter igen bli besvikna eftersom att det inte rör sig om någon stor roll för Jaa och att denna, liksom de andra, är billiga snabbproduktioner inspelad i Isan-området. Nu råkar jag dock uppskatta sådana, märkligt nog.
Panna Rittikrai och Tony Jaa spelar två riktigt elaka skurkar som nära på blir tillfångatagna av polisen. I tumultet så dödas Rittikrais bror och han svär att hämnas på den unge polismannen som avlossade skottet. Polismannen beger sig senare hem till sin by där hans snälle, men alkoholiserade styvfar, också jobbar som polis - som helst sitter och dricker thé. Hans dotter är uttråkad över bylivet och spenderar tiden med att spela bort pengar tillsammans med den tokiga byidioten.
Givetvis blir alla glada när den unge polisen kommer hem (fråga mig inte vad han heter, för som vanligt så är det svårt med namnen i dessa filmer), även om en hustrumisshandlande buse vill hämnas på familjen eftersom de slog ner honom när han misshandlade sin fru. Tillsammans med sitt gäng av loosers så är han hela tiden på jakt efter hämnd.
Samtidigt anländer Rittikrai och Jaa till byn satsar på att utrota hela polismannens familj!
Märklig film. Den håller rent tekniskt en högre klass än de flesta av Pechpannas filmer från den här tiden och tidigare. Regin är hyfsat stabil och det känns genomtänkt och välgjort. Av någon anledning så förändras filmkvalitén under actionscenerna, men jag tror de helt enkelt använde någon billigare filmsort eftersom det antagligen skulle bli många omtagningar. Men det är bara en teori. Den är alltså kompetent. Vad som dock kommer att skrämma bort en del är att den i praktiken består av två delar och action är inte huvudsaken i någon av dem. Den första är ett hårt kriminaldrama, faktiskt riktigt välspelat - speciellt av Rittikrai. Den andra delen är traditionell thailändsk buskis komplett med uppspeedade scener på människor som jagar varandra, slapstick, den tokiga byfånen som beter sig knasigt och lite mer buskis. Sedan ett snäpp familjedrama, fader-och-son-relation och det hela avslutas med några enkla, men riktigt bra fighting-scener mellan polismannen och Jaa. Jaa är som en fjäder och det är otroligt vad han kan göra.
Humorn fungerar inte alltid, men ibland är det ganska kul. Kriminaldramat är mer än godkänt och actionscenerna är kul och våldsamma. Absolut inget mästerverk, men var beredda på att detta inte är någon modern, hip, cool, spektakulär Tony Jaa-rulle som distributören försöker få er att tro.
Det var några år sedan jag såg Mission Hunter 2, så det var trevligt att den släpptes i en lite bättre utgåva på DVD. Dock under namnet Battle Warrior och där man desperat försöker få det att se ut som om Tony Jaa har världens största roll. Det har han inte.
I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.
Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.
Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Goblins", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (det vill säga Panna Rittikrai i sin paradroll) som är i stort sett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en riktigt bra sekvens. Coolt.
Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Den känns inte som 1996 i alla fall, trots att det kanske är mest logiskt med tanke på Tony Jaas ålder. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.
Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...
Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat Bruno Matteis Strike Command och Double Target med Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta blodiga squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.
Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. DVDn har problem med ration och hur man än gör så blir den inte riktigt korrekt, men trots detta tusen gånger bättre än min gamla VCD.
Dead Heat är en sådan där film som verkar skamlöst ignorerad. Varför vet jag inte, då den borde tilltala samma publik som älskar Night of the Creeps och andra liknande skräckkomedier från åttiotalet. Dead Heat har egentligen inte så mycket skräck i sig, men har några fantastiskt sköna och makabra scener med levande döda!
Roger Mortis (Treat Williams) och Doug Bigelow (Joe Piscopo) spelar två coola snutar som gärna ger sig in och dödar skurkar, förstör bilar och blir utskällda av sina chefer - som egentligen tycker om dem eftersom de är så bra att på att upprätthålla lagen. Vid ett våldsamt rån, där poliser och kunder faller som furor, så visar det sig att rånarna är ovanligt svåra att ta ihjäl. Kort därefter så visar det sig att rånarna egentligen hade dött veckan innan, men deras obducerade kroppar försvunnit från bårhuset! På kropparna hittas en sällan använd kemikalie, och Roger och Doug spårar denna till ett bolag som producerar medicin, hygienprodukter och annat som verkar ganska harmlöst.. och där går allt åt skogen! För det visar sig att deras fiender är... zombies!!!
Det där var handlingen i korthet, men jag har undvikit att gå in för djupt då det finns en del roliga vändningar som man bör uppleva själv. Mark Goldblatt är klipparen som bara regisserade två långfilmer, denna och The Punisher. Jag tycker han gör ett lysande jobb och hans ultravåldsamma actionstil fungerar utmärkt i det ljuva åttiotalet. Det är givetvis solsken och starka färger, stora feta squibs och gott om explosioner och gnistregn! Läckert! Stilen är heltskön och med Los Angeles som bakgrund så blir det en visuell höjdare.
Man har kul med konceptet levande döda, även då en av karaktärerna blir en zombie och måste leta rätt på sin egen mördare innan han ruttnar sönder! MPAA var givetvis framme och krävde lite klipp, även om jag tycker att det inte är så mycket. Det rör sig mest om att korta ner utdragna scener, men det mesta av slemmet och blodet finns faktiskt med. Annars är det squibsen som är blodigast. Make up-effekterna är riktigt bra och lite serietidningsaktiga också. Manuset är klyschigt men ovanligt välskrivet, med bra karaktärer och kul dialog. Jag tycker till och med att (borde jag skämmas?) att Joe Piscopo är riktigt charmig och rolig som sin vulgära tokstolle-snut.
Dead Heat har också en av de coolaste scener jag sett i en sådan här film. En skurk väcker upp en hel slakteributik från de döda, och våra vänner blir anfallna av allt från helstekta grisar till arga kycklingar! Höjdpunkten kommer sen då en stor, slaktad tjur (eller vad det nu är) brakar ut ur frysrummet och ger sig in i attackerna. Riktigt välgjord, och mycket makabert.
Förutom Treat och Joe, som båda är lysande, så dyker även veteraner som Darren McGavin, Vincent Price och Keye Luke upp och förgyller rollistan!
Trist nog en bortglömd åttiotalsklassiker som är betydligt bättre än vad ryktet säger.
På den här sidan kan man skriva in sitt namn, eller någon annans, och generera ett ansikte. Här ovan ser ni alltså mig, med en käck lugg och... lite kvinnlig tycker jag allt. Eller bara allmänt creepy.
Ikväll blev det författarträff på Kulturhuset. Givetvis var det Roger Moore som var där och vi fick bra platser nära scenen. Han berättade om sitt liv, men broderade mest ut Gunnar Bohlins tafatta frågor med fantastiskt underhållande anekdoter från sin långa karriär.
Det blev historier om "Burt" och "Mud" (dvs Britt och Maude) under inspelningarna av Mannen med den Gyllene Pistolen, hur Hervé Villechaize (Nick Nack) spenderade pengar på sammanlagt 45 thailändska horor och hur han erbjud Maud att ha vilt sex uppe på hans rum, varvid hon svarade "Om jag någonsin märker det så kommer jag att bli väldigt upprörd!".
Eller hur Ronald Fraser la av att dricka alkohol under inspelningen av The Wild Geese och nyktade till genom att röka marijuana-cigaretter stora som toalettrullar, hur Tony Curtis rökte på utanför Downing Street utan att snutarna märkte något och en hel del annat kul och vansinnigt.
Roger är en bra berättare och har en mycket bra röst som man kan lyssna på i evigheter. Väldigt lyckad tillställning och nu känns det som om Roger Moore-cirkeln är sluten för min del.
Mycket folk var det. I mängder. Så mycket att man visade framträdandet direktsänt i andra delar av Kulturhuset!
Gunnar Bohlin och Roger Moore samtalar på scenen. Gunnar Bohlin var lite väl trist som intervjuare, men tack och lov så var Moore en vandrade anekdot-berättare.
Efteråt så tog G lite foton och Christina Tholstrup, Sir Moores fru, poserade för G - helt av fri vilja :)
Idag fick jag då äntligen möjlighet att säga "Hello" och "Thank You" till en av mina absoluta favoritskådisar sedan barndomen, Roger Moore. Jag var ute en och halv timme innan och bänkade mig på en lånestol på Akademibokhandel, Mäster Samuelsgatan. Vilket var tur. Det dröjde inte länge förrän en lång kö slingrade sig som ett gigantiskt U genom hela lokalen.
När Roger kom in genom entrén så var det som om tusentals människor dök upp från alla hörn, fotografier blixtrade och en kameraman följde honom hela tiden. Han fortfarande en superstjärna. Hans syn är inte den bästa nu för tiden och hans trevliga fru ledde honom stadigt. När han satt sig ner så började folk pressa från alla håll och personalen på boklådan började bli lite nervös.
Det gick fort när jag väl kom fram, vilket var förståeligt då massan av människor var enorm. Jag tror han skulle sitta där i en halvtimme bara. Signaturen gick elegant och jag noterade hur trött han såg ut, och att ögonen var bleka. Kan inte riktigt förklara det. Kanske har han starr eller något sådant? Men han var trevlig och hans fru var väldigt trevlig och tittade en djupt i ögonen :)
Så till slut fick jag mitt signerade ex av My Word is my Bond, och det var en ära att få träffa honom. I morgon ska han tala och bli intervjuad på Kulturhuset, och då blir jag givetvis där också :)
"2005-12-15 kl. 06.52 skrev Annica Nilsson Juristbyrå AB:
Efter att jag hört Sören Andersson uttala sig i TV4 i dag på morgonen vill jag anföra följande.
En sexuell handling är när en man har samlag med en kvinna, resultatet kan bli ett barn.
När ni bögar ligger och äcklar er med picken i röven på varandra har det inget med sexualitet att göra, det en endast en pervers handling. Om ni nu är intresserade av skitlukt, kan ni då inte plocka upp en hunds avföring och gå och lukta på den hela dagen, det är ungefär samma sak.
Jag förstår att påven bannlyste äcklet KG Hammar som hyllar den livsstil ni företräder. Enligt min uppfattning är ni som psykiskt sjuka, ni fattar inte själva hur sjuka ni är.
Leve Hovrätten och Högsta Domstolen!
Bo XX fembarnsfar lever ett lyckligt familjeliv inte frikyrklig gått ur svenska kyrkan på grund av äcklet KG Hammar"
Detta är faktiskt sant. Så uttalar sig en representant för Annica Nilssons Juristbyrå i Söderköping. De har också skrivit hatfyllda mail till en jouranlist agneåden denna artikel i DN. Mannen heter Bo och verkar väldigt nöjd över att han är heterosexuell och inte någon sådan där otäck bög. Ni kan se hela mailväxlingen här.
Ett tips bara, så att ni slipper anlita Annica Nilsson och Bo Peterson.
Min mormors händer. Nittiotvå år vid det här laget. Hon föddes den sjunde juli 1917. Det var ett år av hungersnöd och ransonering, revolution och självständighet. För mig är det overkligt att jag har någon i min närhet som har varit med om så mycket. Men jag avundas inte. Det händer trots allt minst lika mycket idag som jag kan titta tillbaka på, och förhoppningsvis imponera lite med när jag också kommer i en hyfsat aktningsvärd ålder :)
Äsch, jag kan inte hålla mig. End of the Line är absolut en av de coolaste och brutalaste skräckfilmer jag sett på ett bra tag. Det är inte så att den är megaspektakulär eller har vansinnes-effekter som Midnight Meat Treain, men den känns så rätt bara. Regissören Maurice Devereauxs förra film är den intressanta men ojämna TV-satiren Slashers, som jag nog ska ta och se om snart.
I alla fall så utspelar sig större delen av filmen i ett nedgången tunnelbanesystem. Några olyckliga stackare blir fångade där nere medan galna kristna sektmedlemmar börjar döda alla, i jakten på rädda själar från den kommande undergången. Den vi främst får följa är Karen (Ilona Elkin), en sjuksköterska med märkliga visioner av missbildade människor, och hur hon och de andra försöker fly upp ur mörkret för att rädda sig själva. Eller är det så att armageddon faktiskt håller på att ske, och att sektmedlemmarna har rätt hela tiden!
Det enda som tillhör en riktig tunnelbana i filmen är en perrong och en gammal vagn, annars är allt inspelat i andra former av underjordiska miljöer, och det fungerar väldigt bra. Trots att filmen verkar vara inspelad med digital utrustning, så är det inget man reagerar på. Det ser alltså inte ut som Blå Måndag om någon är orolig för det ;) Naturligtvis så bygger mycket på fin ljussättning och en regissör som uttnyttjar dessa små miljöer till att luras ordentligt.
Våldet är väldigt brutalt och äckligt. Både sektmedlemmar som våra hjältar går fram ordentligt mot sina fiender, och det finns alla åldersgrupper representerade i bodycounten. Det blir dock aldrig "snyggt" som i till exempel Midnight Meat Train, där det visuella är viktigaste i kombination med slow-motion och lite mer avancerade effekter. Här blir folk halshuggna, yxhuggna, stuckna och slagna rakt upp och ner och det är en hel del saftiga gobitar att räkna med.
Det är en skräckis med religiös tema, och dessutom en skräckis som är lite kryptiskt. Vilket är underbart. Slutet är fantastiskt, och så jävla snyggt. Dessutom lyckas man få till en undergångskänsla utan att visa en enda kaos-scen (förutom lite arkivmaterial som får skildra lite av undergången på en TV). En av karaktärerna tar sig till exempel upp på marknivå, men det enda vi ser är ambulanser, polisbilar, brandbilar och oljud utanför fönstrena - och man köper det ändå.
Klarar man av en film som inte ser ut som dyng-Arn så bör man se den här. Eller köpa den, som jag tidigare skrivit.
End of the Line. Grymt imponerande. Mörk, svart, bisarr, rå, brutal, intelligent, existensiell, grafisk och downbeat. Dessutom är den vansinnigt snyggt, trots sin hyfsat minimala budget. Den enda svagheten är några ojämna skådespelare, men man köper det eftersom dialog och manus är såpass bra.
Köp den. Hyr den inte. Köp den och ha den i hyllan. Den kommer att liva upp många trista skräcksfilmkvällar i framtiden.
