lördag, maj 09, 2009

Recension: Mission Hunter 2 (Nuk Soo Dane Song Kram) (1996)


Det var några år sedan jag såg Mission Hunter 2, så det var trevligt att den släpptes i en lite bättre utgåva på DVD. Dock under namnet Battle Warrior och där man desperat försöker få det att se ut som om Tony Jaa har världens största roll. Det har han inte.

I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.

Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.

Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Goblins", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (det vill säga Panna Rittikrai i sin paradroll) som är i stort sett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en riktigt bra sekvens. Coolt.

Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Den känns inte som 1996 i alla fall, trots att det kanske är mest logiskt med tanke på Tony Jaas ålder. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.

Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...

Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat Bruno Matteis Strike Command och Double Target med Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta blodiga squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.

Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. DVDn har problem med ration och hur man än gör så blir den inte riktigt korrekt, men trots detta tusen gånger bättre än min gamla VCD.

Recension: Dead Heat (1988)


Dead Heat är en sådan där film som verkar skamlöst ignorerad. Varför vet jag inte, då den borde tilltala samma publik som älskar Night of the Creeps och andra liknande skräckkomedier från åttiotalet. Dead Heat har egentligen inte så mycket skräck i sig, men har några fantastiskt sköna och makabra scener med levande döda!

Roger Mortis (Treat Williams) och Doug Bigelow (Joe Piscopo) spelar två coola snutar som gärna ger sig in och dödar skurkar, förstör bilar och blir utskällda av sina chefer - som egentligen tycker om dem eftersom de är så bra att på att upprätthålla lagen. Vid ett våldsamt rån, där poliser och kunder faller som furor, så visar det sig att rånarna är ovanligt svåra att ta ihjäl. Kort därefter så visar det sig att rånarna egentligen hade dött veckan innan, men deras obducerade kroppar försvunnit från bårhuset! På kropparna hittas en sällan använd kemikalie, och Roger och Doug spårar denna till ett bolag som producerar medicin, hygienprodukter och annat som verkar ganska harmlöst.. och där går allt åt skogen! För det visar sig att deras fiender är... zombies!!!

Det där var handlingen i korthet, men jag har undvikit att gå in för djupt då det finns en del roliga vändningar som man bör uppleva själv. Mark Goldblatt är klipparen som bara regisserade två långfilmer, denna och The Punisher. Jag tycker han gör ett lysande jobb och hans ultravåldsamma actionstil fungerar utmärkt i det ljuva åttiotalet. Det är givetvis solsken och starka färger, stora feta squibs och gott om explosioner och gnistregn! Läckert! Stilen är heltskön och med Los Angeles som bakgrund så blir det en visuell höjdare.

Man har kul med konceptet levande döda, även då en av karaktärerna blir en zombie och måste leta rätt på sin egen mördare innan han ruttnar sönder! MPAA var givetvis framme och krävde lite klipp, även om jag tycker att det inte är så mycket. Det rör sig mest om att korta ner utdragna scener, men det mesta av slemmet och blodet finns faktiskt med. Annars är det squibsen som är blodigast. Make up-effekterna är riktigt bra och lite serietidningsaktiga också. Manuset är klyschigt men ovanligt välskrivet, med bra karaktärer och kul dialog. Jag tycker till och med att (borde jag skämmas?) att Joe Piscopo är riktigt charmig och rolig som sin vulgära tokstolle-snut.

Dead Heat har också en av de coolaste scener jag sett i en sådan här film. En skurk väcker upp en hel slakteributik från de döda, och våra vänner blir anfallna av allt från helstekta grisar till arga kycklingar! Höjdpunkten kommer sen då en stor, slaktad tjur (eller vad det nu är) brakar ut ur frysrummet och ger sig in i attackerna. Riktigt välgjord, och mycket makabert.

Förutom Treat och Joe, som båda är lysande, så dyker även veteraner som Darren McGavin, Vincent Price och Keye Luke upp och förgyller rollistan!

Trist nog en bortglömd åttiotalsklassiker som är betydligt bättre än vad ryktet säger.

Förvandla ditt namn till ett ansikte


På den här sidan kan man skriva in sitt namn, eller någon annans, och generera ett ansikte. Här ovan ser ni alltså mig, med en käck lugg och... lite kvinnlig tycker jag allt. Eller bara allmänt creepy.

fredag, maj 08, 2009

På scenen: Roger Moore

Ikväll blev det författarträff på Kulturhuset. Givetvis var det Roger Moore som var där och vi fick bra platser nära scenen. Han berättade om sitt liv, men broderade mest ut Gunnar Bohlins tafatta frågor med fantastiskt underhållande anekdoter från sin långa karriär.

Det blev historier om "Burt" och "Mud" (dvs Britt och Maude) under inspelningarna av Mannen med den Gyllene Pistolen, hur Hervé Villechaize (Nick Nack) spenderade pengar på sammanlagt 45 thailändska horor och hur han erbjud Maud att ha vilt sex uppe på hans rum, varvid hon svarade "Om jag någonsin märker det så kommer jag att bli väldigt upprörd!".

Eller hur Ronald Fraser la av att dricka alkohol under inspelningen av The Wild Geese och nyktade till genom att röka marijuana-cigaretter stora som toalettrullar, hur Tony Curtis rökte på utanför Downing Street utan att snutarna märkte något och en hel del annat kul och vansinnigt.

Roger är en bra berättare och har en mycket bra röst som man kan lyssna på i evigheter. Väldigt lyckad tillställning och nu känns det som om Roger Moore-cirkeln är sluten för min del.


Mycket folk var det. I mängder. Så mycket att man visade framträdandet direktsänt i andra delar av Kulturhuset!


Gunnar Bohlin och Roger Moore samtalar på scenen. Gunnar Bohlin var lite väl trist som intervjuare, men tack och lov så var Moore en vandrade anekdot-berättare.


Efteråt så tog G lite foton och Christina Tholstrup, Sir Moores fru, poserade för G - helt av fri vilja :)

torsdag, maj 07, 2009

Roger Moore, Stockholm







Idag fick jag då äntligen möjlighet att säga "Hello" och "Thank You" till en av mina absoluta favoritskådisar sedan barndomen, Roger Moore. Jag var ute en och halv timme innan och bänkade mig på en lånestol på Akademibokhandel, Mäster Samuelsgatan. Vilket var tur. Det dröjde inte länge förrän en lång kö slingrade sig som ett gigantiskt U genom hela lokalen.

När Roger kom in genom entrén så var det som om tusentals människor dök upp från alla hörn, fotografier blixtrade och en kameraman följde honom hela tiden. Han fortfarande en superstjärna. Hans syn är inte den bästa nu för tiden och hans trevliga fru ledde honom stadigt. När han satt sig ner så började folk pressa från alla håll och personalen på boklådan började bli lite nervös.

Det gick fort när jag väl kom fram, vilket var förståeligt då massan av människor var enorm. Jag tror han skulle sitta där i en halvtimme bara. Signaturen gick elegant och jag noterade hur trött han såg ut, och att ögonen var bleka. Kan inte riktigt förklara det. Kanske har han starr eller något sådant? Men han var trevlig och hans fru var väldigt trevlig och tittade en djupt i ögonen :)

Så till slut fick jag mitt signerade ex av My Word is my Bond, och det var en ära att få träffa honom. I morgon ska han tala och bli intervjuad på Kulturhuset, och då blir jag givetvis där också :)

tisdag, maj 05, 2009

Annica Nilsson Juristbyrå AB i Söderköping


"2005-12-15 kl. 06.52 skrev Annica Nilsson Juristbyrå AB:

Efter att jag hört Sören Andersson uttala sig i TV4 i dag på morgonen vill jag anföra följande.

En sexuell handling är när en man har samlag med en kvinna, resultatet kan bli ett barn.

När ni bögar ligger och äcklar er med picken i röven på varandra har det inget med sexualitet att göra, det en endast en pervers handling. Om ni nu är intresserade av skitlukt, kan ni då inte plocka upp en hunds avföring och gå och lukta på den hela dagen, det är ungefär samma sak.

Jag förstår att påven bannlyste äcklet KG Hammar som hyllar den
livsstil ni företräder. Enligt min uppfattning är ni som psykiskt sjuka, ni fattar inte själva hur sjuka ni är.

Leve Hovrätten och Högsta Domstolen!

Bo XX
fembarnsfar
lever ett lyckligt familjeliv
inte frikyrklig
gått ur svenska kyrkan på grund av äcklet KG Hammar"


Detta är faktiskt sant. Så uttalar sig en representant för Annica Nilssons Juristbyrå i Söderköping. De har också skrivit hatfyllda mail till en jouranlist agneåden denna artikel i DN. Mannen heter Bo och verkar väldigt nöjd över att han är heterosexuell och inte någon sådan där otäck bög. Ni kan se hela mailväxlingen här.

Ett tips bara, så att ni slipper anlita Annica Nilsson och Bo Peterson.

måndag, maj 04, 2009

Lage vill straffknulla mig med grovsalt i analen

Anonym sa...
Jag ska straffknulla dig med grovsalt i analen din lilla niding!
/Lage


den 3 maj 2009 18:39

Fred sa...
Överdriv inte. Vi vet båda att du aldrig skulle kunna få upp den.

den 3 maj 2009 21:09

Det är fint att han kommer ut ur garderoben på gamla dar ;)

söndag, maj 03, 2009

Mormors händer





Min mormors händer. Nittiotvå år vid det här laget. Hon föddes den sjunde juli 1917. Det var ett år av hungersnöd och ransonering, revolution och självständighet. För mig är det overkligt att jag har någon i min närhet som har varit med om så mycket. Men jag avundas inte. Det händer trots allt minst lika mycket idag som jag kan titta tillbaka på, och förhoppningsvis imponera lite med när jag också kommer i en hyfsat aktningsvärd ålder :)

Recension: End of the Line (2007)


Äsch, jag kan inte hålla mig. End of the Line är absolut en av de coolaste och brutalaste skräckfilmer jag sett på ett bra tag. Det är inte så att den är megaspektakulär eller har vansinnes-effekter som Midnight Meat Treain, men den känns så rätt bara. Regissören Maurice Devereauxs förra film är den intressanta men ojämna TV-satiren Slashers, som jag nog ska ta och se om snart.

I alla fall så utspelar sig större delen av filmen i ett nedgången tunnelbanesystem. Några olyckliga stackare blir fångade där nere medan galna kristna sektmedlemmar börjar döda alla, i jakten på rädda själar från den kommande undergången. Den vi främst får följa är Karen (Ilona Elkin), en sjuksköterska med märkliga visioner av missbildade människor, och hur hon och de andra försöker fly upp ur mörkret för att rädda sig själva. Eller är det så att armageddon faktiskt håller på att ske, och att sektmedlemmarna har rätt hela tiden!

Det enda som tillhör en riktig tunnelbana i filmen är en perrong och en gammal vagn, annars är allt inspelat i andra former av underjordiska miljöer, och det fungerar väldigt bra. Trots att filmen verkar vara inspelad med digital utrustning, så är det inget man reagerar på. Det ser alltså inte ut som Blå Måndag om någon är orolig för det ;) Naturligtvis så bygger mycket på fin ljussättning och en regissör som uttnyttjar dessa små miljöer till att luras ordentligt.

Våldet är väldigt brutalt och äckligt. Både sektmedlemmar som våra hjältar går fram ordentligt mot sina fiender, och det finns alla åldersgrupper representerade i bodycounten. Det blir dock aldrig "snyggt" som i till exempel Midnight Meat Train, där det visuella är viktigaste i kombination med slow-motion och lite mer avancerade effekter. Här blir folk halshuggna, yxhuggna, stuckna och slagna rakt upp och ner och det är en hel del saftiga gobitar att räkna med.

Det är en skräckis med religiös tema, och dessutom en skräckis som är lite kryptiskt. Vilket är underbart. Slutet är fantastiskt, och så jävla snyggt. Dessutom lyckas man få till en undergångskänsla utan att visa en enda kaos-scen (förutom lite arkivmaterial som får skildra lite av undergången på en TV). En av karaktärerna tar sig till exempel upp på marknivå, men det enda vi ser är ambulanser, polisbilar, brandbilar och oljud utanför fönstrena - och man köper det ändå.

Klarar man av en film som inte ser ut som dyng-Arn så bör man se den här. Eller köpa den, som jag tidigare skrivit.

Den bästa skräckfilmen på svensk DVD just nu:


End of the Line. Grymt imponerande. Mörk, svart, bisarr, rå, brutal, intelligent, existensiell, grafisk och downbeat. Dessutom är den vansinnigt snyggt, trots sin hyfsat minimala budget. Den enda svagheten är några ojämna skådespelare, men man köper det eftersom dialog och manus är såpass bra.

Köp den. Hyr den inte. Köp den och ha den i hyllan. Den kommer att liva upp många trista skräcksfilmkvällar i framtiden.