lördag, maj 16, 2009

Kirk i bloggartagen


Kirk Douglas är en av de skådespelare jag beundrar mest. Han har alltid varit rakryggad, ärlig, tuff, hård, smart och stått för sina åsikter. Nu ärhan 92 år och är absurt aktiv för att vara i den åldern. Han har en teatershow, har skrivit en bok, bloggar, youtubar, debatterar och är så långt ifrån en gammal vresig gubbe som man kan bli. Dessutom har han humor och självdistans.

På hans MySpace så bloggar han, och det är underhållande läsning. Lite humor, lite allvar, om åldrande, politik, hur jävla bra dagens ungdom är (sådana åsikter behövs verkligen för att väga upp mot allt jävla moralkärring-gnäll) och lite annat.

Måste ta och köpa hans bok också, Let's face it, vid nästa löning.

Favvo-action: Tiger Cage 2

Jag älskar Tiger Cage 2. Det är en av de bästa Hong Kong-actionrullarna som gjorts, och fighterna är verkligen fantastiska och ser ut att göra svinont. Den finns inte med i det här klippet, men tidigare i filmen finns det en svärd-fight som slår det mesta jag sett - utan att tramsa runt som trista Crouching Tiger Hidden Dragon.

fredag, maj 15, 2009

Favvo-action: Pantyhose Hero

Pantyhose Hero är en sällan sedd Sammo Hung-film som mest är beryktad för att det är en Kung Fu-buskis-version av William Friedkins Cruising! Den är extremt politiskt inkorrekt, men vädjar trots alla lumpna bög-skämt om förståelse och försoning. Only in Hong Kong. Här är en okey fight, men det är inte den ni ska koncentrera er på (inte heller Sammos frisyr), utan ni ska spana in stuntet på slutet och sedan fråga er: Dog han? Eller bröt han alla ben i kroppen?

torsdag, maj 14, 2009

Recension: Ballistic (2002)


Antonio Banderas kände sig lite berusad där han satt i den sunkiga hotellbaren med en whisky och morgondagens manussidor framför sig. han tänkte tillbaka på det senaste året och de höstblaskiga månaderna i Kanada. Filmen hette Ballistic och hur han hamnade i den mindes han knappt. Han var inte ens första valet, men på något sätt var kontraktet underskrivet och han var stjärnan i en halvdyr b-film med världens sämsta manus. Långt ifrån Pedro. Antonio suckade och drog i sig det sista i glaset.

Han hade alltid stått för sina filmer, men han började känna sig tveksam. Visst, trots ett sunkigt manus och väldigt trista fighting-scener så kunde han se den kommersiella aspekten i denna dyra film med DTV-känsla. Den första actionscenern är läcker. Massor av slowmo, makalösa stunts och feta explosioner. Inte illa alls faktiskt. Som en blandning mellan John Woo och Matrix, fast med den där thailändska touchen som bara Wych Kaosayananda kunde få till. Problemet var bara att manuset var så illa skrivet. Både han och Lucy tyckte samma sak, men var proffs nog att inte ställa till med några scener. Ett jobb är trots allt ett jobb.

Från början hade han varit tveksam till historien om den akoholiserade agenten som får reda på att hans fru lever och är gift med en gangster, spelad av den sköne Gregg Henry. Lucy Lui spelade Sever, en hämnande före detta medarbetare till gangstern, och nånstans där mellan så var det instoppat en tunn intrig om nano-teknologi och otroligt mycket smörig musik. Han var fortfarande tveksam, och scenen med bussen var så over the top att folk bara skulle skratta åt den. Men även där var stuntsen ganska coola och explosionerna var stora.

Antonio var inte den formen av actionhjälte. Detta var mer något som passade Gary Daniels eller Jean-Claude Van Damme. Men han kämpade på i alla fall. På slutet hade det blivit farligare med ett helt fabriksområde som sprängdes i luften. Stuntmännen flög åt alla håll och det måste ha hettat till rejält flera kilometer runt om. Spetakulärt i alla fall. Filmen sågades och glömdes bort. Den hade haft en budget på sjuttio miljoner dollar och spelat in tjugo. Flopp. Flopp. Flopp.

Kvällen före, efter en hård inspelning, så hade några grabbar stoppat honom utanför hotellet. De var glada, lite packade och började bubbla fram hur kul de tyckte Ballistic var. Inget mästerverk, det kunde ingen av dem säga, men den var rolig och våldsam, fina explosioner och massor av action. Ibland behöver man inte mer.

Antonio kände sig lite lättare och ångestklumpen i bröstet försvann. Den var okey ändå. Kul för tonåringarna och för nördarna där ute. Kanske skulle den bli kult någon gång? Jaja. Det var inte så viktigt. Nu är det Spy Kids 3D som gäller. Kul och ett skönt gäng. Han puttade bort det nya påfyllade glaset med whisky och bestämde sig för att tänka annorlunda. Nu skulle det bli lite sömn, ringa hem till frugan först och i morgon skulle han träffa Sly igen. Det skulle bli kul.

"God natt" sade han till bartendern och försvann mot nya äventyr.

Favvo-action: Tom Yum Goong

Alla hippa killars favoritfilm att såga, Tom Yum Goong. Själv tycker jag den är underbar, även om den inte är lika helgjuten som Ong-Bak eller Ong-Bak 2. Det är fantastiska fighting-scener och vilda stunts. Denna scen har inte den mest spektakulära fightingen, men är cool eftersom det också - liksom Hard-Boiled - är en enda lång tagning, med massor av rövsparkande!

onsdag, maj 13, 2009

Recension: Thai Police Story (1986)


BCI släppte en utgåva med tre Panna Rittikrai-filmer, Thai Action Pack, varav Born to Fight är viktig eftersom det är Pannas första film, Spirited Killer är väldigt tråkig och enbart släppt på grund av att Tony Jaa har en liten roll. Sedan har man inkluderat en obskyr sak som heter Thai Police Story. Den fanns först med som bonusfilm på en utgåva av Born to Fight, men har här alltså fått ett officiellt släpp.

Grejen är att jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen, och då såg jag klart filmen för tjugo minuter sedan. Det jag däremot kommer ihåg är att detta är en av de mest fartfyllda och vansinniga tidiga Rittikrai-filmer jag sett. Den är kort, runt en timme, men det är i stort sett en enda lång actionscen med några få dialogscenern som oftast utmynnar i många blodiga squibs och jakter. Det har med hämnd och korruption att göra, och jag vet inte riktigt om Panna är skurk eller hjälpe - men skit samma.

Alla fighter är utmärkta och innehåller helt vansinniga full contact-klipp. Förutom de sedvanliga "snurra runt och landa på något hårt"-klippen alltså. I inledningen av filmen så slåss Panna med ett gäng skurkar på två pickups! Här har vi också föregångaren till lastbilsstunten i hans senare version av Born to Fight, fast här drullar stuntmannen ner mallen pickupsen och undgår däcken med centimeter. En stund senare så har Panna tagit sig upp på en stor lastbil och slåss mot fyra-fem killar på taket. Alla ramlar naturligtvis av på våldsamma sätt och verkar slå sig sönder och samman.

Det är billigt och folk har fula kläder och frisyrer. Skådisarna spelar över och som vanligt är det egenligen bara Panna som kommer undan med hedern i behåll. Men vem ser sån här film för skådespeleriet? I övrigt är den faktiskt ganska snygg, trots att dvdn har VCD-kvalité (vilket är synd, det är mycket information på sidorna som är borta - men det finns ingen bättre utgåva tyvärr). Man haft tillgång till kamerakran och räls samt kryddar fighterna med riktigt snygg slowmo som visar brutaliteterna i repris.

Trash givetvis, men otroligt våldsamt och fantastiska fighter. Jag rekommenderar er som klarar av sådana här lågbudgetrullar att köpa BCI's action pack enbart för denna en timme långa orgie i Rittikrai-våld!

Favvo-action: Breaking News

Det är väl lika bra att vi kör en till låååååång tagning, nämligen från Johnnie Tos Breaking News. Inte direkt någon renodlad actionfilm, men denna sköna tagning inleder Johnnie filmen med och jag älskar den. Njut.

tisdag, maj 12, 2009

”Skräckfilmen är ett Guds verktyg”


Detta var en intressant intervju, för en gångs skull i Dagen - en tidning som jag avskyr. Det handlar om Dave Canfield, kristen och skräckälskare. Jag är inte själv troende, men det är en del intressanta saker han säger som kristna borde ta till sig. Fast det roligaste är ändå de avslutande orden:

"Så, vad tyckte du om Friday the 13th?
- Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar.
I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död."

Det är nog första och sista gången vi får se en djupt kristen person rekommendera Fredagen den 13:e 1-3 för att kunna reflektera över kaos och död :)

Favvo-action: Hard-Boiled

Egentligen finns det bara bra action i Hard-Boiled, men ta en titt på denna fantastiska tagning till synes helt utan klipp. Den har faktiskt ett klipp, men vad gör det när hela grejen är så jävla bra?

Och så var Minicirkus-Bodil borta...


... och det antyds att det var självmord. Jag och Anneli såg henne i kungsträdgården för två år sedan och det var en väldig fin förställning. Har man sett hennes show så vet man hur glada och friska djuren var, de sprang omkring på scenen och hon pratade med dem som om de vore människor. Det var alltså inte i närheten av de stora cirkusarna som klämde in sina elefanter i miniburar, detta var riktigt glädje från djurens sida.

Det rörde sig i bara om tamdjur också, grisar, hundar, katter osv osv. Inga utrotningshotade arter eller djur som hade svårt att anpassa sig bland människor.

Så det är synd att det slutade på det här sättet faktiskt, ett offer både för EU's regler och för "djurvänner" som hellre ger sig på en ensam kvinna med ett gäng katter än de stora cirkusarna som far omkring i landet. Men det är alltid lättare att spara neråt, även för djurvänner.

måndag, maj 11, 2009

Recension: Freeze Frame (2004)


Jag kommer ihåg hypen kring Freeze Frame. Lee Evans var en hipp, cool komiker som varit med i lite kommersiella rullar som There's something about Mary, The Fifth Element och Mousehunt, och nu tog steget in i en riktigt mörk thriller delvis filmad digitalt. Det var mycket snack, sedan försvann filmen mer eller mindre på en gång. Jag glömde också bort den, tills att jag kom ihåg den för några veckor sedan och letade upp den på DVD. Höll den då? Eller var hypen bara... hype?

Evans spelar alltså Sean Veil, som tio år tidigare blev anklagad för ett trippelmord. Två barn och deras mor. Han frikändes dock, men polisen ser honom egentligen som den ende misstänkte. Saul Seger (Ian McNeice) är en profilerare som tjänade en rejäl hacka på rättegången och uttnyttjat fallet till att sälja tonvis med böcker, och den som fortfarande hetsar polisen och media på Veil.

Så hittar man liket av en prostituerad kvinna. Hon har levat begravd i fem år, och givetvis misstänker man Veil. Men Veil har de senaste tio åren dokumenterat varje, exakt varje, fotsteg han tagit. Han har filmat sig själv dygnet runt, hans hem är fyllt med kameror och när han går ut så går han omkring med en bärbar kamera på bröstet, alltid med ansiktet i bild så att han blir lätt att identifera. Han rör sig enbart i områden där det finns bevakningskameror och utmärker sig medvetet genom att raka huvud och ögonbryn. Allt så att vittnen ska kunna bevisa att han inte har befunnit sig på platsen för ett eventuellt annat brott.

Det är bara det att bland hans nittiotusen band så saknas precis banden som ska bevisa att han är oskyldig... och när de väl dyker upp, begravda tillsammans med kvinnan, så visar de bara hur han umgås med henne, tar med henne hem, hon blir rädd och springer... och sedan inget mer...

Freeze Frame är en intressant film som har ett fantastiskt framträdande av Lee Evans. Han ger verkligen allt och är extremt underlig och bisarr, men utan att att bli en parodi på en paranoid galning. Filmen är läcker rent visuellt med splitscreens, digitalt material och ren film. Veils är beläget i en fabrikskällare och är som hämtat ur en fransk arthouse-skräckis.

Filmen är faktisk klockren den första timmen, men sedan - och det är det många recensenter som påpekat - så blir den lite väl ogenomtänkt och ramlar in i ett helt gäng vändningar som känns lite parodiska, som hämtat från Svarte Orm eller något liknande. Det blir mycket brittisk tv-deckare över karaktärerna och allt faller ihop till en final som bara delvis är lyckad.

Jag gillade filmen, mest för att Lee Evans är ruggigt bra och att filmen är grymt snygg. Hade bara sista tredjedelen varit lite bättre och solidare så hade filmen varit jävligt bra. Nu blir den bara bra och inget mer än så. Men jag rekommenderar er en titt. Den finns på cheapo-dvd och är värd ett inköp.

söndag, maj 10, 2009

Recension: Hard Gun (1996)


Av alla Tony Jaa-relaterade filmer som släppts på DVD efter Ong Bak så är det nog trots allt Hard Gun som ser bäst ut. Liksom allt annat är den producerad av Pechpanna, med samma skådisar som vanligt och med Panna Rittikrai som skådis/actionkoreograf. Naturligtvis kommer Ong Bak-fansen åter igen bli besvikna eftersom att det inte rör sig om någon stor roll för Jaa och att denna, liksom de andra, är billiga snabbproduktioner inspelad i Isan-området. Nu råkar jag dock uppskatta sådana, märkligt nog.

Panna Rittikrai och Tony Jaa spelar två riktigt elaka skurkar som nära på blir tillfångatagna av polisen. I tumultet så dödas Rittikrais bror och han svär att hämnas på den unge polismannen som avlossade skottet. Polismannen beger sig senare hem till sin by där hans snälle, men alkoholiserade styvfar, också jobbar som polis - som helst sitter och dricker thé. Hans dotter är uttråkad över bylivet och spenderar tiden med att spela bort pengar tillsammans med den tokiga byidioten.

Givetvis blir alla glada när den unge polisen kommer hem (fråga mig inte vad han heter, för som vanligt så är det svårt med namnen i dessa filmer), även om en hustrumisshandlande buse vill hämnas på familjen eftersom de slog ner honom när han misshandlade sin fru. Tillsammans med sitt gäng av loosers så är han hela tiden på jakt efter hämnd.

Samtidigt anländer Rittikrai och Jaa till byn satsar på att utrota hela polismannens familj!

Märklig film. Den håller rent tekniskt en högre klass än de flesta av Pechpannas filmer från den här tiden och tidigare. Regin är hyfsat stabil och det känns genomtänkt och välgjort. Av någon anledning så förändras filmkvalitén under actionscenerna, men jag tror de helt enkelt använde någon billigare filmsort eftersom det antagligen skulle bli många omtagningar. Men det är bara en teori. Den är alltså kompetent. Vad som dock kommer att skrämma bort en del är att den i praktiken består av två delar och action är inte huvudsaken i någon av dem. Den första är ett hårt kriminaldrama, faktiskt riktigt välspelat - speciellt av Rittikrai. Den andra delen är traditionell thailändsk buskis komplett med uppspeedade scener på människor som jagar varandra, slapstick, den tokiga byfånen som beter sig knasigt och lite mer buskis. Sedan ett snäpp familjedrama, fader-och-son-relation och det hela avslutas med några enkla, men riktigt bra fighting-scener mellan polismannen och Jaa. Jaa är som en fjäder och det är otroligt vad han kan göra.

Humorn fungerar inte alltid, men ibland är det ganska kul. Kriminaldramat är mer än godkänt och actionscenerna är kul och våldsamma. Absolut inget mästerverk, men var beredda på att detta inte är någon modern, hip, cool, spektakulär Tony Jaa-rulle som distributören försöker få er att tro.