måndag, november 29, 2010

Adjö, Ingeborg...


Kära Ingeborg

Jag ska inte ljuga och skriva att jag kände dig, men du var trots allt min mittemot-tant. Ingeborg hette du, född 1917 och död den nittonde november 2010. Sista dagen jag såg den var den fjortonde, en söndag. Det dunsade utanför dörren och jag tittade ut genom kikhålet och såg ambulanspersonalen gå ut med dig. Håret var rufsigt och grått som och du såg svag ut. Då kände jag att det var nog sista gången jag skulle få se dig och blev lite ledsen över att inte fått säga adjö.

Nu låter det som om jag tänker börja ljuga igen. Men du var tanten bakom dörren mittemot. Alltid med ett leende, aldrig med rädd blick, alltid sugen på att växla några ord. Ibland vinkade jag dig till där du satt vid fönstret och lyssnade på radio och – inbillar jag mig – löste korsord, flera gånger hjälpte jag dig med din väska upp för trappan när du varit och handlat. En gång behövde jag låna socker och leende tittade du ut och såg till att jag och Gregory kunde fortsätta med matlagningen.

Kanske var det den gången som fick dig att välja mig, när du behöver hjälp. En svag ringning på dörrklockan och du stod där utanför och undrade om jag ville hjälpa dig få loss en nyckel som fastnat i låset på ditt källarförråd. Det tog ett tag för mig att få loss nyckeln, men vet du vad – nöjet var helt på min sida.

Jag hoppas innerligt att du hade världens bästa liv – och det tror jag du hade. Du verkade glad och självsäker, pigg och hyfsat alert för din ålder. Jag hoppas att dina barn behandlade dig väl med respekt och kärlek, jag hoppas att du fick uppleva stormande kärlekar, ett par nederlag som bara gjorde dig starkare. Jag hoppas att du levde det liv du ville leva.

93 år, Ingeborg. Det är imponerande. Du upplevde så mycket som jag inte ens har en susning om. Tack för att du var min mittemot-tant.

Kram
/Fred