lördag, september 18, 2010

Att komma ut garderoben en andra gång


Det kändes faktiskt så, att komma ut ur garderoben en andra gång. Inte för att jag någonsin skämts över mitt stöd till de som VERKLIGEN kämpar för jämlikhet och HBT-rättigheter, och inte bara ser det som trendiga ord att slänga sig med på kvällspressens debattsidor.

Efter att ha velat bra länge hur jag skulle lägga min röst - det viktiga var att försöka få till ett regeringsskiften - var det med en lättnad en djup insikt kom till mig: Feministiskt Initiativ är det enda partiet för mig. Personligen har jag inget emot V eller S eller MP (fast de sistnämnda är på gränsen), men de gör misstaget att leta sig närmare och närmare en mer lagom politik. En sådan där politik som inte ska reta upp allt för många, kanske locka över några missnöjda högerspöken.

Alliansen har försökt vinna poäng med populistiska tilltag som meningslösa skattesänkningar (som finansierats genom att sälja ut välfärden) till att - vilket i sig är utmärkt - hjälpa till så att oss homosexuella har fått de rättigheter som vi velat ha så länge. Problemet är bara att dessa rättigheter är något som högern, kanske främst moderaterna, har motarbetade och röstat ner i många, många, många år. Jag är övertygad om att vi hade varit där vi är nu redan i mitten av nittiotalet om det inte vore för de konservativa moderaternas upptåg. KD ska vi inte ens nämna i sammanhanget, då vi mycket väl vet vart vi har dem.

Min röst är alltså inte speciellt lättköpt.

Jag hoppas innerligen, även om jag inte tror det, att Sossarna, Vänstern och MP tar över Sverige i morgon och visar vart skåpet ska stå. Det förtjänar svenskarna.

Men det jag hoppas ännu mer på är att F! tar sig över en procent och på så sätt är ett steg närmare en möjlighet att göra något, att påverka. Om inte så finns vi där vid nästa val igen, och nästa igen. F! arbetar efter den linje, de känslor, den kunskap som jag burit med mig från min mor:

* alla människor är lika värda.
* kvinnor ska vara helt jämlik mannen.
* homo, bi och transexuella ska ha exakt samma rättigheter som heterosexuella.

Efter mina år inom den högervridna frikyrkan så VET jag vad KD och Moderaterna strävar efter, och jag tänker göra allt för att det aldrig ska ske.

Rösta Feministiskt Initiativ och bevara er integritet i röstningen.

torsdag, september 16, 2010

Men den kristna hederskulturen då?

Alla ska ha rätt att leva sitt liv utan att bli kontrollerad, hotad, misshandlad av sin familj och övriga släktingar. Därför är det viktigt att motarbeta sådana tendenser i samhället. Det märkliga är att den största religiösa grupperingen i Sverige är kristendomen. Det finns inom kristendomen, liksom islam, en mängd olika inriktningar - alla med sina egna knäppskallar, dårar, kriminella och alldeles underbara människor - som samhället i stort alltså.

Problemet är bara, enligt Alliansen - med Folkpartiet och KD i spetsen - att det existerar enbart muslimsk hederskultur. Sverigedemokraterna påstår samma sak, men eftersom de är sådana pajasar så refererar jag inte till dem igen. Det kristna synsättet är bra och fint och har ett rent samvete. Faktum är att denna åsikt, att Islam är den enda onda religion, blir så absurd att det blir komiskt. Tragikomiskt. En middagsslö självgodhet som ärvts av Göran Hägglund från Alf Svensson, som sakta glidit över till hela Alliansen – samt dess egocentrerade väljare.

Ni kommer ihåg Knutby? Något som av kristna företrädare benämndes som något speciellt, något som inte händer i vanliga fall. Min mor, när hon först läste nyheten, ringde upp mig och sade ”Det finns så många Knutby i Sverige” – och det stämmer. Under en del av min barndom växte jag upp på Venngarn, en frikyrkligt behandlingshem. Kopplingarna med Pingströrelsen var givetvis extremt starka, även med den numera till synes rumsrena Livets Ord. På Venngarn blev ungdomar tvingade att gifta sig med varandra, jag minns starkt hur en onönskad graviditet resulterade i ett tvångsgifte. Några tonåringar hade sex i skogen bakom slottet och detta var naturligtvis en stor skandal som tystades ner, dessa förbjöds träffa varandra. En vuxen man blev tvingad att gifta sig på grund av utomäktenskapligt barn i Pingstkyrkan i Östersund, vilket också känns absurt att fundera över så här i efterhand.

Skilmässor var något obehagligt och hade svårt att accepteras av dem som bestämde, eller hade någon form av inbillad makt på Venngarn. När min mor ville skiljas från Harry, den psykopatiska mannen som hon tyvärr delade hus med under den tiden, så ställde sig ledningen på Harrys sida. Detta trots att han var våldsam, hotfull, visade pornografi för icke myndiga pojkar, hotade att spränga mig i luften osv osv. Men eftersom både min mor och Harry var goda representanter utåt för Venngarn så var skilsmässa inte bra. Kvinnan skulle rätta sig efter mannen i det här fallet. Naturligtvis blev det inte så, Harry dumpades och tur var väl det. Som kvinna måste man vara stark i dessa sällskap.

Jag minns också den ”fine” Pingstvännen och flerbarnsfadern som enda kvällen kunde stå och vara helig i Filadelfia och nästa kväll slå en av sina adoptivsöner blodiga.

Allt detta är hedersrelaterat, och är bara en liten del av det jag sett och upplevt. Det handlar om att kontrollera sina medmänniskor, sina barn och dem som man påstår sig älska. De måste rätta sig efter den religiösa kristna mallen, annars blir de utfrysta.

Vi räknar med att det finns mellan niohundratusen och en miljon bekännande kristna i Sverige. För muslimer rör det sig om cirka tvåhundrafemtiotusen personer, men det korrekta talet (enligt SIFO) bör vara mellan fyrtiofem och nittiotusen bekännande muslimer som utövar religionen. Av dessa är det några promille som kan anses var extrema. Hur siffrorna mer ligger till bland kristna vet jag inte, förutom att de är så oerhört mycket fler. Det är naturligt, då Sverige tyvärr måste anses vara ett kristet land.

Vad som är spännande i detta är hur oerhört mycket större hederskulturen måste vara inom den svenska kristendomen jämfört med vår muslimska befolkning... fastän ingen pratar om problemen och avfärdar Knutby som en bagatell. Om jag, som levde under skuggan av Lewi Petrus under tio år har sett så mycket, hur mycket mer finns det egentligen?

Vad vi måste göra, oavsett frälsaren heter Muhammed eller Jesus, är att visa att den inte kan styra oss eller andra. Vi ansvarar för våra egna liv och låter ingen påhittad gud styra våra öden.