Mother! Oh God, mother! Blog! Blog!

Lustigkurre

2011-07-04T09:19:00.001+02:00

Anamorfisken anpassar sig efter stekpannan.

Väder och vind

2011-07-04T08:49:00.002+02:00

Jag skiter fullständigt i om någon vill snacka väder. Vad hjälper prat mot regn? Det finns ändå ingen gud som lyssnar.

None-kultur?

2011-07-04T08:48:00.002+02:00

Iran och Nordkorea borde vara perfekta förbilder för de som inte klarar av det mångkulturella och -sexuella samhället.

Mjukisbyxor

2011-07-04T08:47:00.000+02:00

Mjukisbyxor-gruppen på Facebook har ungefär lika många medlemmar som det som röstade på Sverigedemokraterna. Tillfällighet?

Swedish... what?

2011-06-28T07:09:00.001+02:00

Swedish Defence League? Borde inte namnet vara Småkukade Mesar?

IMHO

2011-06-28T07:08:00.000+02:00

Jag vet att jag är en gubbe när jag måste googla web-förkortningar för att förstå vad folk säger.

Nazi-Kissie

2011-06-18T10:39:00.003+02:00

Nazi-Kissie svälter visst ihjäl. Bra, då vet hon hur de hon hatar har det när de söker asyl i Sverige.

Omöjligt, men sant.

2011-06-18T10:39:00.001+02:00

H.M. KONUNGENS MEDALJ
8:storleken i högblått band
- Regissör Kjell Sundvall
För framstående konstnärliga insatser inom svensk film

Närkontakt av tredje katt

2011-06-18T10:38:00.001+02:00

Jag förstår inte varför katten måste grisa runt med maten när hon ska till och äta den? Tror hon att hon är Richard Dreyfuss i Närkontakt av Tredje Graden? Det ser ut som om hon håller på att demolerar UFO-berget istället för att bygga upp det!

Tack SVT för den fina reklamen!

2011-01-11T07:45:00.003+01:00

Där är jag, inklämd mellan lite rasse-sidor och något som har med "mogna damer" att göra, allt i SVT's reportage som privat surfning inom myndigheter :)

Ni kan se inslaget här och exakt 14 minuter in så dyker länken till min blogg upp :)

Mutanter!!!

2010-12-03T11:50:00.001+01:00

Ibland blir jag rädd.

Köp en Oddbooks-bok!

2010-11-30T14:09:00.000+01:00

På följande ställen går det nu att köpa böcker från Oddbooks:

Kulturbutik (antagligen den billigaste varianten)
Lycknis
Ord&Bok
Bokmusen
Skolshoppen
Skivlagret
Bokia
Bokus

Naturligtvis går det att beställa böckerna genom vilken bokaffär som helst, uppge bara titel eller ISBN så tar de in den.

Ni som vill vara återförsäljare kan köpa in böckerna genom Bokrondellen, eller kontakta Oddbooks direkt. Jag arbetar också med en egen webbutik, men det tar lite längre tid än jag trodde.

Adjö, Ingeborg...

2010-11-29T19:05:00.000+01:00

Kära Ingeborg

Jag ska inte ljuga och skriva att jag kände dig, men du var trots allt min mittemot-tant. Ingeborg hette du, född 1917 och död den nittonde november 2010. Sista dagen jag såg den var den fjortonde, en söndag. Det dunsade utanför dörren och jag tittade ut genom kikhålet och såg ambulanspersonalen gå ut med dig. Håret var rufsigt och grått som och du såg svag ut. Då kände jag att det var nog sista gången jag skulle få se dig och blev lite ledsen över att inte fått säga adjö.

Nu låter det som om jag tänker börja ljuga igen. Men du var tanten bakom dörren mittemot. Alltid med ett leende, aldrig med rädd blick, alltid sugen på att växla några ord. Ibland vinkade jag dig till där du satt vid fönstret och lyssnade på radio och – inbillar jag mig – löste korsord, flera gånger hjälpte jag dig med din väska upp för trappan när du varit och handlat. En gång behövde jag låna socker och leende tittade du ut och såg till att jag och Gregory kunde fortsätta med matlagningen.

Kanske var det den gången som fick dig att välja mig, när du behöver hjälp. En svag ringning på dörrklockan och du stod där utanför och undrade om jag ville hjälpa dig få loss en nyckel som fastnat i låset på ditt källarförråd. Det tog ett tag för mig att få loss nyckeln, men vet du vad – nöjet var helt på min sida.

Jag hoppas innerligt att du hade världens bästa liv – och det tror jag du hade. Du verkade glad och självsäker, pigg och hyfsat alert för din ålder. Jag hoppas att dina barn behandlade dig väl med respekt och kärlek, jag hoppas att du fick uppleva stormande kärlekar, ett par nederlag som bara gjorde dig starkare. Jag hoppas att du levde det liv du ville leva.

93 år, Ingeborg. Det är imponerande. Du upplevde så mycket som jag inte ens har en susning om. Tack för att du var min mittemot-tant.

Kram
/Fred

Euroline gillar inte skräck

2010-11-22T15:02:00.003+01:00

Eftersom jag ganska nyligen har startat företag, (Oddbooks Förlag) som kommer att specialisera sig på genrelitteratur och liknande så har jag även haft tankar på att starta en egen webshop för att slippa mellanhänder. När man har en webshop så är det lämpligt att kunderna ska kunna betala med konto- eller kreditkort. De flesta företag som tillhandahar denna service inkluderar givetvis kortbetalning för en mindre summa, men jag är nyfiken och kollar gärna alternativ.

Ett populärt företag som arbetar med kortbetalning är Euroline, och det var när jag hörde att en erkänd och aktad firma som säljer skräckfilm hade fått sitt avtal avslutat på grund av att de säljer stötande material som jag reagerade. Kan det verkligen stämma? Jag mailade Euroline:

Hej,

Jag har funderat på att anlita er när det gäller kortbetalningar, eftersom ni verkar pålitliga och seriösa. Men så fick jag höra av en kollega (som säljer dvds) att ni hade ringt upp dem och sagt upp avtalet på grund av att de säljer skräckfilm, kan det verkligen stämma? I mitt fall har jag ett bokförlag som kommer att ge ut skräckböcker, innebär det också att mitt eventuella avtal kan bli uppsagt på grund av detta?

Med vänliga hälsningar,
Fred Anderson

Några dagar senare fick jag svar:

Hej Fred!

Till att börja med kan vi aldrig kommentera enskilda kunders bankrelationer med annan part.

När det gäller ditt eget bolag och de produkter du säljer ska du kontakta vår försäljningsavdelning. De gör de kontroller som nätverken Visa och MasterCard ålägger oss som inlösare att genomföra.
Generellt kan sägas att produkter som kan verka avstötande, såsom barnpornografi, bestialitet, kannibalism etc inte beviljas avtal.

Välkommen att kontakta vår försälljningsavdelning på tel 08-14 69 40.

Med vänlig hälsning
Eva Haag Vedebäck
Risk Analyst, Affärsstöd
Euroline

Kände mig inte riktigt nöjd med detta svaret och mailade tillbaka:

Så om en bok eller en film, inom t ex skräckgenren eller science fiction innehåller som kan uppfattas som stötande våld, trots att det handlar om fullständigt laglig litteratur, film eller konst, så kan ni neka avsluta ett konto hos en betalande kund?

Vem är det som avgör om materialet är stötande?

Nu handlade det här fallet inte om något ni räknade upp, utan om av staten godkända kulturformer i form av fiction. Vi har, som ni vet, ingen vuxencensur längre i Sverige.

Med vänlig hälsning,

Fred Anderson, Oddbooks

Svaret kom tillbaka en stund senare:

Hej igen!

Det handlar i det här fallen inte alls om Sveriges lagar.

Kortmarknaden är global och Visas och MasterCards regler styr vår verksamhet, som inlösare.

I regelverken finns paragrafer om verksamheter som de inte vill att varumärket ska förknippas med, det gäller därför även Eurolines varumärke.
Som i all affärsverksamhet är det vi, Euroline, som avgör vem och vilka vi gör affärer med. Ser vi en risk i att produkterna kan eller skulle kunna uppfattas som stötande avstår vi den affären.

Med vänlig hälsning
Eva Haag Vedebäck
Risk Analyst, Affärsstöd
Euroline

Varvid jag svarade:

Tack, då förstår jag att jag inte är lämplig som kund då Euroline kan uppfatta skräcklitteratur som stötande. Ett sådant avtal är varken bra för mig eller mina kunder.

Jag tar upp detta inom mina branschkontakter så att de är beredda på eventuella problem i samarbete med Euroline.

Tack och ha en trevlig fortsatt dag :)

Mvh
Fred

Detta kan tänkas vara en petitess och chansen att jag skulle anlita dem för kortbetalningar var väl överlag inte riktigt realistiskt. Men vad som stör mig är att Euroline troligen har stora företag, inom film- och litteratur-försäljningar som säljer kommersiell ”stor” kultur som innehåller grova våldskildringar, kannibalism (men förhoppningsvis inte ren barnpornografi!) och annat som kan vara stötande. Det finns säkert ett flertal odemokratiska organisationer, inom rasism och nazism, som använder sig av deras tjänster – men det verkar gå bra.

Handlar det om att det är ett litet företag som specialiserat sig på skräck och inte gömmer undan detta bland kokböcker och Wallander-romaner? Vad är det som är stötande med materials om faktiskt är lagligt och borde ingå under något som vissa kallar ”konst”? Euroline verkar ägas av Skandinaviska Enskilda Banken AB, SEB, och det betyder alltså att alla som på något sätt använder sig pengar inom deras system riskerar att få sina avtal uppsagda på grund av några luddiga regler om vad som är stötande eller inte.

Naturligtvis har Euroline rätt att välja själv vilka kunder de vill ha, men det visar också hur de som stort företag obarmhärtigt uttnyttjar sin makt för att krossa mindre företag de inte tjänar tillräckligt med pengar på. Allt för att någon kanske inte gillar italiensk skräck eller lite tysk amatör-splatter.

I alla fall, ett varningens ord till er mindre företag som kan tänkas syssla med stötande kultur. Håller er undan Euroline.

/Fred

Overklighetens Folk

2010-10-19T19:00:00.001+02:00

Vi är Overklighetens Folk, motsatsen till det Göran Hägglund är stolt över. Vi har aldrig nöjt oss med att lyssna på Carola, Toto och Bröderna Samuelsson. Vi har velat utmana smak och sinnen mer. Det är inget fel att lyssna på oavstående artister, men det finns mycket mer än så.

Overklighetens Folk vet att verkligheten ligger i betraktarens öga. Vi vill läsa vår tyska filosofi, analysera polsk sci-fi film, käka popcorn till Filippinska actionsnurror, svettas ut ryggmärgen till The Prodigy och inse ironi-värdet i Manowar. Vi gillar filmer som inte nödvändigtvis är svenska snutfilmer och låtsas inte om att tycka Beck är ”bra för att vara svenskt”. Vi pratar gärna om vår egen utmärkta smak i musik, kultur, film, konst... men trycker aldrig ner någon annans smak. Allt ligger i betraktarens ögon.

Overklighetens Folk, det är vi som skrev sångerna som Göran Hägglund somnade till som barn. Vi är sömmarna i Jimmie Åkessons Blekinge-dräkt. Atmosfären runt Göran Perssons stuga och vi som såg till att snagg blev ett coolt sätt att dölja Fredrik Reinfeldts flint.

För oss går inte livet enbart ut på att lyssna på radio vid köksbordet och prata om dagens trista jobb. Det går inte enbart ut på att följa Idol och analysera Anna Ankas sysselsättningar. Livet går ut på så mycket mer.

Overklighetens Folk, det är oss som vågade glänta på dörren till den där ”stötande kulturen” som Sverigedemokraterna så gärna vill förbjuda. Vår högsta önskan är att dra ut kvastskaftet ur Göran Hägglunds röv och berätta för honom att det finns bara Overklighetens Folk, alla som vill och känner sig trygga i sin verklighet.

Vi vågade vara pretto. Vi vågade vara folkliga. Vi vågade vara svåra. Vi vågade vara lättillgängliga.

Vi vågade vara den vi faktiskt är.

Jimmie Åkesson blir kränkt

2010-10-05T16:02:00.001+02:00

Ser ni hur de smiter ut med svansen mellan benen? Kränkta av biskopens ord om mänskliga rättigheter. Nazzarna gör sig till känna igen...:)

LOL

2010-10-04T17:27:00.001+02:00

Att komma ut garderoben en andra gång

2010-09-18T14:22:00.003+02:00

Det kändes faktiskt så, att komma ut ur garderoben en andra gång. Inte för att jag någonsin skämts över mitt stöd till de som VERKLIGEN kämpar för jämlikhet och HBT-rättigheter, och inte bara ser det som trendiga ord att slänga sig med på kvällspressens debattsidor.

Efter att ha velat bra länge hur jag skulle lägga min röst - det viktiga var att försöka få till ett regeringsskiften - var det med en lättnad en djup insikt kom till mig: Feministiskt Initiativ är det enda partiet för mig. Personligen har jag inget emot V eller S eller MP (fast de sistnämnda är på gränsen), men de gör misstaget att leta sig närmare och närmare en mer lagom politik. En sådan där politik som inte ska reta upp allt för många, kanske locka över några missnöjda högerspöken.

Alliansen har försökt vinna poäng med populistiska tilltag som meningslösa skattesänkningar (som finansierats genom att sälja ut välfärden) till att - vilket i sig är utmärkt - hjälpa till så att oss homosexuella har fått de rättigheter som vi velat ha så länge. Problemet är bara att dessa rättigheter är något som högern, kanske främst moderaterna, har motarbetade och röstat ner i många, många, många år. Jag är övertygad om att vi hade varit där vi är nu redan i mitten av nittiotalet om det inte vore för de konservativa moderaternas upptåg. KD ska vi inte ens nämna i sammanhanget, då vi mycket väl vet vart vi har dem.

Min röst är alltså inte speciellt lättköpt.

Jag hoppas innerligen, även om jag inte tror det, att Sossarna, Vänstern och MP tar över Sverige i morgon och visar vart skåpet ska stå. Det förtjänar svenskarna.

Men det jag hoppas ännu mer på är att F! tar sig över en procent och på så sätt är ett steg närmare en möjlighet att göra något, att påverka. Om inte så finns vi där vid nästa val igen, och nästa igen. F! arbetar efter den linje, de känslor, den kunskap som jag burit med mig från min mor:

* alla människor är lika värda.
* kvinnor ska vara helt jämlik mannen.
* homo, bi och transexuella ska ha exakt samma rättigheter som heterosexuella.

Efter mina år inom den högervridna frikyrkan så VET jag vad KD och Moderaterna strävar efter, och jag tänker göra allt för att det aldrig ska ske.

Rösta Feministiskt Initiativ och bevara er integritet i röstningen.

Men den kristna hederskulturen då?

2010-09-16T15:34:00.000+02:00

Alla ska ha rätt att leva sitt liv utan att bli kontrollerad, hotad, misshandlad av sin familj och övriga släktingar. Därför är det viktigt att motarbeta sådana tendenser i samhället. Det märkliga är att den största religiösa grupperingen i Sverige är kristendomen. Det finns inom kristendomen, liksom islam, en mängd olika inriktningar - alla med sina egna knäppskallar, dårar, kriminella och alldeles underbara människor - som samhället i stort alltså.

Problemet är bara, enligt Alliansen - med Folkpartiet och KD i spetsen - att det existerar enbart muslimsk hederskultur. Sverigedemokraterna påstår samma sak, men eftersom de är sådana pajasar så refererar jag inte till dem igen. Det kristna synsättet är bra och fint och har ett rent samvete. Faktum är att denna åsikt, att Islam är den enda onda religion, blir så absurd att det blir komiskt. Tragikomiskt. En middagsslö självgodhet som ärvts av Göran Hägglund från Alf Svensson, som sakta glidit över till hela Alliansen – samt dess egocentrerade väljare.

Ni kommer ihåg Knutby? Något som av kristna företrädare benämndes som något speciellt, något som inte händer i vanliga fall. Min mor, när hon först läste nyheten, ringde upp mig och sade ”Det finns så många Knutby i Sverige” – och det stämmer. Under en del av min barndom växte jag upp på Venngarn, en frikyrkligt behandlingshem. Kopplingarna med Pingströrelsen var givetvis extremt starka, även med den numera till synes rumsrena Livets Ord. På Venngarn blev ungdomar tvingade att gifta sig med varandra, jag minns starkt hur en onönskad graviditet resulterade i ett tvångsgifte. Några tonåringar hade sex i skogen bakom slottet och detta var naturligtvis en stor skandal som tystades ner, dessa förbjöds träffa varandra. En vuxen man blev tvingad att gifta sig på grund av utomäktenskapligt barn i Pingstkyrkan i Östersund, vilket också känns absurt att fundera över så här i efterhand.

Skilmässor var något obehagligt och hade svårt att accepteras av dem som bestämde, eller hade någon form av inbillad makt på Venngarn. När min mor ville skiljas från Harry, den psykopatiska mannen som hon tyvärr delade hus med under den tiden, så ställde sig ledningen på Harrys sida. Detta trots att han var våldsam, hotfull, visade pornografi för icke myndiga pojkar, hotade att spränga mig i luften osv osv. Men eftersom både min mor och Harry var goda representanter utåt för Venngarn så var skilsmässa inte bra. Kvinnan skulle rätta sig efter mannen i det här fallet. Naturligtvis blev det inte så, Harry dumpades och tur var väl det. Som kvinna måste man vara stark i dessa sällskap.

Jag minns också den ”fine” Pingstvännen och flerbarnsfadern som enda kvällen kunde stå och vara helig i Filadelfia och nästa kväll slå en av sina adoptivsöner blodiga.

Allt detta är hedersrelaterat, och är bara en liten del av det jag sett och upplevt. Det handlar om att kontrollera sina medmänniskor, sina barn och dem som man påstår sig älska. De måste rätta sig efter den religiösa kristna mallen, annars blir de utfrysta.

Vi räknar med att det finns mellan niohundratusen och en miljon bekännande kristna i Sverige. För muslimer rör det sig om cirka tvåhundrafemtiotusen personer, men det korrekta talet (enligt SIFO) bör vara mellan fyrtiofem och nittiotusen bekännande muslimer som utövar religionen. Av dessa är det några promille som kan anses var extrema. Hur siffrorna mer ligger till bland kristna vet jag inte, förutom att de är så oerhört mycket fler. Det är naturligt, då Sverige tyvärr måste anses vara ett kristet land.

Vad som är spännande i detta är hur oerhört mycket större hederskulturen måste vara inom den svenska kristendomen jämfört med vår muslimska befolkning... fastän ingen pratar om problemen och avfärdar Knutby som en bagatell. Om jag, som levde under skuggan av Lewi Petrus under tio år har sett så mycket, hur mycket mer finns det egentligen?

Vad vi måste göra, oavsett frälsaren heter Muhammed eller Jesus, är att visa att den inte kan styra oss eller andra. Vi ansvarar för våra egna liv och låter ingen påhittad gud styra våra öden.

Alltid retar det nån gubbjävel ;)

2010-09-06T16:28:00.001+02:00

Bränn Kristdemokraterna!

2010-09-05T16:34:00.002+02:00

Håll Sverige Rent!

2010-09-05T08:42:00.000+02:00

Råknulla Sverigedemokraterna!

2010-09-02T22:21:00.001+02:00

Jag kände mig inspirerad när jag bläddrade igenom posten idag, och gjorde denna på några minuter.

Bara så

2010-09-01T10:46:00.001+02:00

Jag ska villigt erkänna att jag har en massa språkliga ticks som jag kämpat med i år och dag att få bort. Det har vi nog alla, och de flesta av oss är blinda för dem!

Under många år har jag arbetat på en novellsamling. Eftersom det gått lång tid medan första novellen och den senaste, har språket förändrats rejält under tiden.

Efter att ha gått igenom texterna ett tiotal gånger så gjorde jag det nu en sista gång, och tänka sig: så och bara! De två onödigaste orden i det svenska språket! Det är så lätt att missa, men nu tror jag att jag rensat ut det värsta - och en utomstående person ska också läsa igenom.

Jag tog till och med bort en novell för att den helt enkelt inte höll måttet, och jag är inte den som dödar sina älsklingar i onödan :)

Novellsamlingen heter Bögskräck och kommer ut under hösten.

Nytt bokförlag: Oddbooks!

2010-08-19T14:02:00.003+02:00

Jag slog till och startade Oddbooks, ett förlag som kommer att specialisera sig främst på skräcklitteratur, men även annat som kan vara av intresse. Än så länge så finns det inte så mycket info, men håll gärna koll på Oddbooks hemsida eller på Facebook, så får ni veta vad som händer :)

Det känns nervigt, men också kul. Det var länge sedan jag tog mig för något sånt här nämligen!

Välkomna!

Trevligt att det går framåt

2010-07-29T13:26:00.000+02:00

En gång i tiden sade man säkert Smakazigenare, men tack och lov så är det andra bullar nu.

Pensionärshinder

2010-07-23T11:55:00.001+02:00

Man har installerat pensionärer på Lindhagens Galleria för att hindra oss andra från att gå för fort.

Flintland

2010-07-22T07:36:00.001+02:00

Det är nästan så att jag önskar att jag vore en mygga så att jag kunde få landa på denna praktflint och titta ut över det som då vore min mark.

Kanske, om jag hade en sådan, så skulle jag vända mig mot min mygg-son och förklara att "en dag kommer allt detta bli ditt".

Man kan alltid drömma...

Donald Sutherland - Collie?

2010-07-21T12:22:00.000+02:00

Gangbang?

2010-07-21T06:58:00.000+02:00

Här har vi en poesiafton jag inte skulle vilja gå på, i alla fall om jag ensam skulle läsa poesi framför en publik av gangbang-sugna poesiälskare!

Jag antar att resultatet på en sådan kväll inte blir Bukkake utan snarare Book-kake?

Funderingarna är många...

Återuppstånden för tillfället

2010-07-20T15:40:00.002+02:00

Hej på er,

Jag funderar på att börja skriva så smått igen på Oh Mother, nu när det har lugnat ner sig och alla filmrecensioner i fortsättningen sker på min toppenblogg Ninja Dixon.

Saknar lite det där vanliga stället att skriva av mig på, och då är det kanske dags att börja igen. Vi får se. Känner jag att det inte fungerar så återgår den här bloggen till hypersömn igen :)

/Fred

To whom it may concern...

2009-07-27T13:05:00.004+02:00

Jag har nu inte bloggat på Oh Mother sedan i Maj. Det har varit skönt och behagligt. Men det pirrar i filmnörderi-bloggandet och jag har testbloggat lite. Denna gången på engelska och enbart om film - ungefär samma sorts filmer som jag skrivit om här på Oh Mother.

Engelskan tjänar givetvis ett syfte. Det är inte speciellt många i Sverige som gillar den formen av film som jag gillar, och därför är det naturliga språket engelska. Oh Mother kommer givetvis att ligga kvar här som ett tryggt ankare i det stora stormiga blogghavet.

Ni är välkomna till Ninja Dixon och fortsätta recensioner, åsikter, artiklar och allmänna dumheter om asiatiska monster, jätteapor, kultskräckisar, testosteron-sprutande italienska snutfilmer, turkiska macho-äventyr och allt annat som är sevärt.

Tack,
Fred

Slutbloggat

2009-05-17T11:59:00.005+02:00

Ja, det är slutbloggat nu. Kanske inte för evigt, men jag ska hålla upp så lång tid som möjligt. Jag har tröttnat sedan länge på att skriva då det inte ger något. Istället ger bloggen (och iofs också Twitter) en möjlighet för personer med homofobisk läggning att få en bra inblick i mitt liv, till exempel personen som kallar sig "Lage Eckeskog". Det är inte bara han, utan det finns naturligtvis andra personer med högerkänsla (det är alltid höger-människor av någon anledning, oavsett politiskt inriktning de säger sig tillhöra) och nazistiska åsikter som hör av sig. Sånt är jag trött på.

Istället ska jag försöka titta på film utan tanken på att behöva skriva om film. Jag ska fortsätta med min eviga novellsamling som trots allt känns som en betydligt mer kreativ sysselsättning än att posta Youtube-länkar. Jag har skrivit en hel del, men det går trögt nu och jag måste fokusera på det.

Den tionde juni, om inget oförutsett händer, så har jag ett gästinhopp i en kommande svensk komediserie. Repliker och allt. Det vore roligt att göra mer sånt. Men det är bara en hobby. Framför och bakom kameran är något som jag tappat intresset för sedan Camp Slaughter. När jag gör något så vill jag bara bevisa för mig själv att det går att göra.

Min andra blogg, Frikyrkan, kommer jag säkert skriva på. Men där skriver jag så sällan ändå. Bara när jag behöver få ut lite tankar och kritik mot mitt förflutna.

Nä, friheten hägrar. Ha det bra och jag syns på andra bloggars kommentar-sektioner. Vare sig ni vill det eller inte ;)

Mvh
Fred

Favvo-action: Just Heroes

2009-05-17T11:30:00.000+02:00

The Killer, Hard-Boiled, A Better Tomorrow... men varför snackar ingen om Just Heroes? Detta är en tidig Woo som kom mellan The Killer och Bullet in the Head, och jag håller den som en av mina favoriter. Det är en standard-story, men väldigt välspelad och oerhört fina action-sekvenser. Här har in finalen.

Favvo-action: Blacksheep Affair

2009-05-17T10:00:00.000+02:00

Blacksheep Affair känns på något märkligt sätt som ovanligt ambitiös öststats-action, fast med kineser och helt galna stunts. Just denna scen, som utspelar sig i ett duschrum, är bara en av de våldsamma actionhöjdpunkterna i denna underskattade rulle.

Kirk i bloggartagen

2009-05-16T22:04:00.003+02:00

Kirk Douglas är en av de skådespelare jag beundrar mest. Han har alltid varit rakryggad, ärlig, tuff, hård, smart och stått för sina åsikter. Nu ärhan 92 år och är absurt aktiv för att vara i den åldern. Han har en teatershow, har skrivit en bok, bloggar, youtubar, debatterar och är så långt ifrån en gammal vresig gubbe som man kan bli. Dessutom har han humor och självdistans.

På hans MySpace så bloggar han, och det är underhållande läsning. Lite humor, lite allvar, om åldrande, politik, hur jävla bra dagens ungdom är (sådana åsikter behövs verkligen för att väga upp mot allt jävla moralkärring-gnäll) och lite annat.

Måste ta och köpa hans bok också, Let's face it, vid nästa löning.

Favvo-action: Tiger Cage 2

2009-05-16T10:00:00.000+02:00

Jag älskar Tiger Cage 2. Det är en av de bästa Hong Kong-actionrullarna som gjorts, och fighterna är verkligen fantastiska och ser ut att göra svinont. Den finns inte med i det här klippet, men tidigare i filmen finns det en svärd-fight som slår det mesta jag sett - utan att tramsa runt som trista Crouching Tiger Hidden Dragon.

Favvo-action: Pantyhose Hero

2009-05-15T10:00:00.000+02:00

Pantyhose Hero är en sällan sedd Sammo Hung-film som mest är beryktad för att det är en Kung Fu-buskis-version av William Friedkins Cruising! Den är extremt politiskt inkorrekt, men vädjar trots alla lumpna bög-skämt om förståelse och försoning. Only in Hong Kong. Här är en okey fight, men det är inte den ni ska koncentrera er på (inte heller Sammos frisyr), utan ni ska spana in stuntet på slutet och sedan fråga er: Dog han? Eller bröt han alla ben i kroppen?

Recension: Ballistic (2002)

2009-05-14T21:13:00.002+02:00

Antonio Banderas kände sig lite berusad där han satt i den sunkiga hotellbaren med en whisky och morgondagens manussidor framför sig. han tänkte tillbaka på det senaste året och de höstblaskiga månaderna i Kanada. Filmen hette Ballistic och hur han hamnade i den mindes han knappt. Han var inte ens första valet, men på något sätt var kontraktet underskrivet och han var stjärnan i en halvdyr b-film med världens sämsta manus. Långt ifrån Pedro. Antonio suckade och drog i sig det sista i glaset.

Han hade alltid stått för sina filmer, men han började känna sig tveksam. Visst, trots ett sunkigt manus och väldigt trista fighting-scener så kunde han se den kommersiella aspekten i denna dyra film med DTV-känsla. Den första actionscenern är läcker. Massor av slowmo, makalösa stunts och feta explosioner. Inte illa alls faktiskt. Som en blandning mellan John Woo och Matrix, fast med den där thailändska touchen som bara Wych Kaosayananda kunde få till. Problemet var bara att manuset var så illa skrivet. Både han och Lucy tyckte samma sak, men var proffs nog att inte ställa till med några scener. Ett jobb är trots allt ett jobb.

Från början hade han varit tveksam till historien om den akoholiserade agenten som får reda på att hans fru lever och är gift med en gangster, spelad av den sköne Gregg Henry. Lucy Lui spelade Sever, en hämnande före detta medarbetare till gangstern, och nånstans där mellan så var det instoppat en tunn intrig om nano-teknologi och otroligt mycket smörig musik. Han var fortfarande tveksam, och scenen med bussen var så over the top att folk bara skulle skratta åt den. Men även där var stuntsen ganska coola och explosionerna var stora.

Antonio var inte den formen av actionhjälte. Detta var mer något som passade Gary Daniels eller Jean-Claude Van Damme. Men han kämpade på i alla fall. På slutet hade det blivit farligare med ett helt fabriksområde som sprängdes i luften. Stuntmännen flög åt alla håll och det måste ha hettat till rejält flera kilometer runt om. Spetakulärt i alla fall. Filmen sågades och glömdes bort. Den hade haft en budget på sjuttio miljoner dollar och spelat in tjugo. Flopp. Flopp. Flopp.

Kvällen före, efter en hård inspelning, så hade några grabbar stoppat honom utanför hotellet. De var glada, lite packade och började bubbla fram hur kul de tyckte Ballistic var. Inget mästerverk, det kunde ingen av dem säga, men den var rolig och våldsam, fina explosioner och massor av action. Ibland behöver man inte mer.

Antonio kände sig lite lättare och ångestklumpen i bröstet försvann. Den var okey ändå. Kul för tonåringarna och för nördarna där ute. Kanske skulle den bli kult någon gång? Jaja. Det var inte så viktigt. Nu är det Spy Kids 3D som gäller. Kul och ett skönt gäng. Han puttade bort det nya påfyllade glaset med whisky och bestämde sig för att tänka annorlunda. Nu skulle det bli lite sömn, ringa hem till frugan först och i morgon skulle han träffa Sly igen. Det skulle bli kul.

"God natt" sade han till bartendern och försvann mot nya äventyr.

Favvo-action: Tom Yum Goong

2009-05-14T10:00:00.000+02:00

Alla hippa killars favoritfilm att såga, Tom Yum Goong. Själv tycker jag den är underbar, även om den inte är lika helgjuten som Ong-Bak eller Ong-Bak 2. Det är fantastiska fighting-scener och vilda stunts. Denna scen har inte den mest spektakulära fightingen, men är cool eftersom det också - liksom Hard-Boiled - är en enda lång tagning, med massor av rövsparkande!

Recension: Thai Police Story (1986)

2009-05-13T21:43:00.001+02:00

BCI släppte en utgåva med tre Panna Rittikrai-filmer, Thai Action Pack, varav Born to Fight är viktig eftersom det är Pannas första film, Spirited Killer är väldigt tråkig och enbart släppt på grund av att Tony Jaa har en liten roll. Sedan har man inkluderat en obskyr sak som heter Thai Police Story. Den fanns först med som bonusfilm på en utgåva av Born to Fight, men har här alltså fått ett officiellt släpp.

Grejen är att jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen, och då såg jag klart filmen för tjugo minuter sedan. Det jag däremot kommer ihåg är att detta är en av de mest fartfyllda och vansinniga tidiga Rittikrai-filmer jag sett. Den är kort, runt en timme, men det är i stort sett en enda lång actionscen med några få dialogscenern som oftast utmynnar i många blodiga squibs och jakter. Det har med hämnd och korruption att göra, och jag vet inte riktigt om Panna är skurk eller hjälpe - men skit samma.

Alla fighter är utmärkta och innehåller helt vansinniga full contact-klipp. Förutom de sedvanliga "snurra runt och landa på något hårt"-klippen alltså. I inledningen av filmen så slåss Panna med ett gäng skurkar på två pickups! Här har vi också föregångaren till lastbilsstunten i hans senare version av Born to Fight, fast här drullar stuntmannen ner mallen pickupsen och undgår däcken med centimeter. En stund senare så har Panna tagit sig upp på en stor lastbil och slåss mot fyra-fem killar på taket. Alla ramlar naturligtvis av på våldsamma sätt och verkar slå sig sönder och samman.

Det är billigt och folk har fula kläder och frisyrer. Skådisarna spelar över och som vanligt är det egenligen bara Panna som kommer undan med hedern i behåll. Men vem ser sån här film för skådespeleriet? I övrigt är den faktiskt ganska snygg, trots att dvdn har VCD-kvalité (vilket är synd, det är mycket information på sidorna som är borta - men det finns ingen bättre utgåva tyvärr). Man haft tillgång till kamerakran och räls samt kryddar fighterna med riktigt snygg slowmo som visar brutaliteterna i repris.

Trash givetvis, men otroligt våldsamt och fantastiska fighter. Jag rekommenderar er som klarar av sådana här lågbudgetrullar att köpa BCI's action pack enbart för denna en timme långa orgie i Rittikrai-våld!

Favvo-action: Breaking News

2009-05-13T10:00:00.001+02:00

Det är väl lika bra att vi kör en till låååååång tagning, nämligen från Johnnie Tos Breaking News. Inte direkt någon renodlad actionfilm, men denna sköna tagning inleder Johnnie filmen med och jag älskar den. Njut.

”Skräckfilmen är ett Guds verktyg”

2009-05-12T17:57:00.002+02:00

Detta var en intressant intervju, för en gångs skull i Dagen - en tidning som jag avskyr. Det handlar om Dave Canfield, kristen och skräckälskare. Jag är inte själv troende, men det är en del intressanta saker han säger som kristna borde ta till sig. Fast det roligaste är ändå de avslutande orden:

"Så, vad tyckte du om Friday the 13th?
- Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar.
I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död."

Det är nog första och sista gången vi får se en djupt kristen person rekommendera Fredagen den 13:e 1-3 för att kunna reflektera över kaos och död :)

Favvo-action: Hard-Boiled

2009-05-12T10:00:00.000+02:00

Egentligen finns det bara bra action i Hard-Boiled, men ta en titt på denna fantastiska tagning till synes helt utan klipp. Den har faktiskt ett klipp, men vad gör det när hela grejen är så jävla bra?

Och så var Minicirkus-Bodil borta...

2009-05-12T05:41:00.003+02:00

... och det antyds att det var självmord. Jag och Anneli såg henne i kungsträdgården för två år sedan och det var en väldig fin förställning. Har man sett hennes show så vet man hur glada och friska djuren var, de sprang omkring på scenen och hon pratade med dem som om de vore människor. Det var alltså inte i närheten av de stora cirkusarna som klämde in sina elefanter i miniburar, detta var riktigt glädje från djurens sida.

Det rörde sig i bara om tamdjur också, grisar, hundar, katter osv osv. Inga utrotningshotade arter eller djur som hade svårt att anpassa sig bland människor.

Så det är synd att det slutade på det här sättet faktiskt, ett offer både för EU's regler och för "djurvänner" som hellre ger sig på en ensam kvinna med ett gäng katter än de stora cirkusarna som far omkring i landet. Men det är alltid lättare att spara neråt, även för djurvänner.

Recension: Freeze Frame (2004)

2009-05-11T21:00:00.001+02:00

Jag kommer ihåg hypen kring Freeze Frame. Lee Evans var en hipp, cool komiker som varit med i lite kommersiella rullar som There's something about Mary, The Fifth Element och Mousehunt, och nu tog steget in i en riktigt mörk thriller delvis filmad digitalt. Det var mycket snack, sedan försvann filmen mer eller mindre på en gång. Jag glömde också bort den, tills att jag kom ihåg den för några veckor sedan och letade upp den på DVD. Höll den då? Eller var hypen bara... hype?

Evans spelar alltså Sean Veil, som tio år tidigare blev anklagad för ett trippelmord. Två barn och deras mor. Han frikändes dock, men polisen ser honom egentligen som den ende misstänkte. Saul Seger (Ian McNeice) är en profilerare som tjänade en rejäl hacka på rättegången och uttnyttjat fallet till att sälja tonvis med böcker, och den som fortfarande hetsar polisen och media på Veil.

Så hittar man liket av en prostituerad kvinna. Hon har levat begravd i fem år, och givetvis misstänker man Veil. Men Veil har de senaste tio åren dokumenterat varje, exakt varje, fotsteg han tagit. Han har filmat sig själv dygnet runt, hans hem är fyllt med kameror och när han går ut så går han omkring med en bärbar kamera på bröstet, alltid med ansiktet i bild så att han blir lätt att identifera. Han rör sig enbart i områden där det finns bevakningskameror och utmärker sig medvetet genom att raka huvud och ögonbryn. Allt så att vittnen ska kunna bevisa att han inte har befunnit sig på platsen för ett eventuellt annat brott.

Det är bara det att bland hans nittiotusen band så saknas precis banden som ska bevisa att han är oskyldig... och när de väl dyker upp, begravda tillsammans med kvinnan, så visar de bara hur han umgås med henne, tar med henne hem, hon blir rädd och springer... och sedan inget mer...

Freeze Frame är en intressant film som har ett fantastiskt framträdande av Lee Evans. Han ger verkligen allt och är extremt underlig och bisarr, men utan att att bli en parodi på en paranoid galning. Filmen är läcker rent visuellt med splitscreens, digitalt material och ren film. Veils är beläget i en fabrikskällare och är som hämtat ur en fransk arthouse-skräckis.

Filmen är faktisk klockren den första timmen, men sedan - och det är det många recensenter som påpekat - så blir den lite väl ogenomtänkt och ramlar in i ett helt gäng vändningar som känns lite parodiska, som hämtat från Svarte Orm eller något liknande. Det blir mycket brittisk tv-deckare över karaktärerna och allt faller ihop till en final som bara delvis är lyckad.

Jag gillade filmen, mest för att Lee Evans är ruggigt bra och att filmen är grymt snygg. Hade bara sista tredjedelen varit lite bättre och solidare så hade filmen varit jävligt bra. Nu blir den bara bra och inget mer än så. Men jag rekommenderar er en titt. Den finns på cheapo-dvd och är värd ett inköp.

Recension: Hard Gun (1996)

2009-05-10T00:26:00.001+02:00

Av alla Tony Jaa-relaterade filmer som släppts på DVD efter Ong Bak så är det nog trots allt Hard Gun som ser bäst ut. Liksom allt annat är den producerad av Pechpanna, med samma skådisar som vanligt och med Panna Rittikrai som skådis/actionkoreograf. Naturligtvis kommer Ong Bak-fansen åter igen bli besvikna eftersom att det inte rör sig om någon stor roll för Jaa och att denna, liksom de andra, är billiga snabbproduktioner inspelad i Isan-området. Nu råkar jag dock uppskatta sådana, märkligt nog.

Panna Rittikrai och Tony Jaa spelar två riktigt elaka skurkar som nära på blir tillfångatagna av polisen. I tumultet så dödas Rittikrais bror och han svär att hämnas på den unge polismannen som avlossade skottet. Polismannen beger sig senare hem till sin by där hans snälle, men alkoholiserade styvfar, också jobbar som polis - som helst sitter och dricker thé. Hans dotter är uttråkad över bylivet och spenderar tiden med att spela bort pengar tillsammans med den tokiga byidioten.

Givetvis blir alla glada när den unge polisen kommer hem (fråga mig inte vad han heter, för som vanligt så är det svårt med namnen i dessa filmer), även om en hustrumisshandlande buse vill hämnas på familjen eftersom de slog ner honom när han misshandlade sin fru. Tillsammans med sitt gäng av loosers så är han hela tiden på jakt efter hämnd.

Samtidigt anländer Rittikrai och Jaa till byn satsar på att utrota hela polismannens familj!

Märklig film. Den håller rent tekniskt en högre klass än de flesta av Pechpannas filmer från den här tiden och tidigare. Regin är hyfsat stabil och det känns genomtänkt och välgjort. Av någon anledning så förändras filmkvalitén under actionscenerna, men jag tror de helt enkelt använde någon billigare filmsort eftersom det antagligen skulle bli många omtagningar. Men det är bara en teori. Den är alltså kompetent. Vad som dock kommer att skrämma bort en del är att den i praktiken består av två delar och action är inte huvudsaken i någon av dem. Den första är ett hårt kriminaldrama, faktiskt riktigt välspelat - speciellt av Rittikrai. Den andra delen är traditionell thailändsk buskis komplett med uppspeedade scener på människor som jagar varandra, slapstick, den tokiga byfånen som beter sig knasigt och lite mer buskis. Sedan ett snäpp familjedrama, fader-och-son-relation och det hela avslutas med några enkla, men riktigt bra fighting-scener mellan polismannen och Jaa. Jaa är som en fjäder och det är otroligt vad han kan göra.

Humorn fungerar inte alltid, men ibland är det ganska kul. Kriminaldramat är mer än godkänt och actionscenerna är kul och våldsamma. Absolut inget mästerverk, men var beredda på att detta inte är någon modern, hip, cool, spektakulär Tony Jaa-rulle som distributören försöker få er att tro.

Recension: Mission Hunter 2 (Nuk Soo Dane Song Kram) (1996)

2009-05-09T16:30:00.005+02:00

Det var några år sedan jag såg Mission Hunter 2, så det var trevligt att den släpptes i en lite bättre utgåva på DVD. Dock under namnet Battle Warrior och där man desperat försöker få det att se ut som om Tony Jaa har världens största roll. Det har han inte.

I alla fall så börjar filmen med en explosiv jakt genom djungeln. Det sprängs och skjuts och en livrädd man bär på ett viktigt paket. Ett paket som innehåller "The Golden Stone", vad nu det är, men det är värdefullt och mäktigt. Givetvis blir han tillfångatagad av gerillan som jagar honom, men lyckas gömma stenen innan han blir fasttagen.

Ett bra tag sedan så har en stillbild på mannen i fånglänger slunkit ut och Pratuang ska rädda honom tillsammans med lite specialinhyrda hjältar, bland annat en tok-kung fu-galen lokal guide och en vit muskelman, Nate Harrison, på typ tre meter och Burt Reynolds-mustasch. Ja, och den fångade mannens dotter också.

Så in i djungeln beger man sig, och massor av faror möter dom. Först ut är "The Black Goblins", ett folk som har målat sig svarta och med krigsmålningar och som är väldigt arga, våldsamma och duktiga på kampsport. Sedan följer en zombie (det vill säga Panna Rittikrai i sin paradroll) som är i stort sett oövervinnerlig och sist, men absolut inte minst, den enorma gerilla-armén som är till för att dödas på massor av olika sätt. En av skurkens toppmän är en ung Tony Jaa, som får tillfälle att visa sina talanger i en riktigt bra sekvens. Coolt.

Panna Rittikrai har gjort mellan 40-50 långfilmer sedan åttiotalet. Alla med absurt mycket stunts, våld, kampsport och stuntmän i alla rollerna. Jag vet inte från vilket årtioende Mission Hunter 2 är ifrån, kanske väldigt tidigt nittiotal eller sent åttiotal. Den känns inte som 1996 i alla fall, trots att det kanske är mest logiskt med tanke på Tony Jaas ålder. Som vanligt i Pannas filmer så utspelar dom sig oftast på landsbygden och väldigt traditionella när det gäller religion och traditioner. Humorn är enkel och karaktärerna är ännu enklare. Sensmoral och replikskiften är naiva, men utan att bli töntiga, kanske för att filmerna lyser av sån äkta glädje och underhållning? Man stör sig inte i alla fall.

Det fightas givetvis mycket, hårt och länge. Och gärna längre än man kunnat hoppas på. Striden mot de svarta spökena är först kort och intensiv, sedan så flyr alla och där skulle det ha slutat i en vanlig film - men sedan så dyker ett "spöke" upp igen och förklarar att nu ska våra hjältar få spö och sedan är det en ännu större och coolare strid. Rittikrai får till ett enormt flöde mellan slow-mo och normal fart i fighting-scenerna och oftast slutar det med att stuntmännen slänger sig hejdlöst bakåt, gör nån snurr eller två och slår ner våldsamt i backen - utan vajers och andra hjälpmedel naturligtvis. Striden mellan Tony Jaa och en av hans polare i gerillalägret visar hur jävla duktig karln är. Här börjar det redan andas Ong-Bak och det ser ut att göra ont, både i slow motion och i normal hastighet. Jag vet fan inte hur dom gör för att inte bli allt för skadade...

Finalen är fenomenal. Det är som om man korsat Bruno Matteis Strike Command och Double Target med Sammo Hungs Eastern Condors, fast inte med lika fet budget givetvis. Det är ett vanligt djungelläger och givetvis sprängs det i bitar samtidigt som folk skjuts med feta blodiga squibs och fighter pågår i alla hörn. Lysande.

Jag inser ju att finsmakare kanske inte uppskattar sånt här. Det är primitivt. Väldigt primitivt. Men så otroligt kul och charmigt, välgjort och intensivt att man bara inte kan låta bli att se klart på filmen. DVDn har problem med ration och hur man än gör så blir den inte riktigt korrekt, men trots detta tusen gånger bättre än min gamla VCD.

Recension: Dead Heat (1988)

2009-05-09T11:34:00.003+02:00

Dead Heat är en sådan där film som verkar skamlöst ignorerad. Varför vet jag inte, då den borde tilltala samma publik som älskar Night of the Creeps och andra liknande skräckkomedier från åttiotalet. Dead Heat har egentligen inte så mycket skräck i sig, men har några fantastiskt sköna och makabra scener med levande döda!

Roger Mortis (Treat Williams) och Doug Bigelow (Joe Piscopo) spelar två coola snutar som gärna ger sig in och dödar skurkar, förstör bilar och blir utskällda av sina chefer - som egentligen tycker om dem eftersom de är så bra att på att upprätthålla lagen. Vid ett våldsamt rån, där poliser och kunder faller som furor, så visar det sig att rånarna är ovanligt svåra att ta ihjäl. Kort därefter så visar det sig att rånarna egentligen hade dött veckan innan, men deras obducerade kroppar försvunnit från bårhuset! På kropparna hittas en sällan använd kemikalie, och Roger och Doug spårar denna till ett bolag som producerar medicin, hygienprodukter och annat som verkar ganska harmlöst.. och där går allt åt skogen! För det visar sig att deras fiender är... zombies!!!

Det där var handlingen i korthet, men jag har undvikit att gå in för djupt då det finns en del roliga vändningar som man bör uppleva själv. Mark Goldblatt är klipparen som bara regisserade två långfilmer, denna och The Punisher. Jag tycker han gör ett lysande jobb och hans ultravåldsamma actionstil fungerar utmärkt i det ljuva åttiotalet. Det är givetvis solsken och starka färger, stora feta squibs och gott om explosioner och gnistregn! Läckert! Stilen är heltskön och med Los Angeles som bakgrund så blir det en visuell höjdare.

Man har kul med konceptet levande döda, även då en av karaktärerna blir en zombie och måste leta rätt på sin egen mördare innan han ruttnar sönder! MPAA var givetvis framme och krävde lite klipp, även om jag tycker att det inte är så mycket. Det rör sig mest om att korta ner utdragna scener, men det mesta av slemmet och blodet finns faktiskt med. Annars är det squibsen som är blodigast. Make up-effekterna är riktigt bra och lite serietidningsaktiga också. Manuset är klyschigt men ovanligt välskrivet, med bra karaktärer och kul dialog. Jag tycker till och med att (borde jag skämmas?) att Joe Piscopo är riktigt charmig och rolig som sin vulgära tokstolle-snut.

Dead Heat har också en av de coolaste scener jag sett i en sådan här film. En skurk väcker upp en hel slakteributik från de döda, och våra vänner blir anfallna av allt från helstekta grisar till arga kycklingar! Höjdpunkten kommer sen då en stor, slaktad tjur (eller vad det nu är) brakar ut ur frysrummet och ger sig in i attackerna. Riktigt välgjord, och mycket makabert.

Förutom Treat och Joe, som båda är lysande, så dyker även veteraner som Darren McGavin, Vincent Price och Keye Luke upp och förgyller rollistan!

Trist nog en bortglömd åttiotalsklassiker som är betydligt bättre än vad ryktet säger.

Förvandla ditt namn till ett ansikte

2009-05-09T09:23:00.002+02:00

På den här sidan kan man skriva in sitt namn, eller någon annans, och generera ett ansikte. Här ovan ser ni alltså mig, med en käck lugg och... lite kvinnlig tycker jag allt. Eller bara allmänt creepy.

På scenen: Roger Moore

2009-05-08T22:13:00.005+02:00

Ikväll blev det författarträff på Kulturhuset. Givetvis var det Roger Moore som var där och vi fick bra platser nära scenen. Han berättade om sitt liv, men broderade mest ut Gunnar Bohlins tafatta frågor med fantastiskt underhållande anekdoter från sin långa karriär.

Det blev historier om "Burt" och "Mud" (dvs Britt och Maude) under inspelningarna av Mannen med den Gyllene Pistolen, hur Hervé Villechaize (Nick Nack) spenderade pengar på sammanlagt 45 thailändska horor och hur han erbjud Maud att ha vilt sex uppe på hans rum, varvid hon svarade "Om jag någonsin märker det så kommer jag att bli väldigt upprörd!".

Eller hur Ronald Fraser la av att dricka alkohol under inspelningen av The Wild Geese och nyktade till genom att röka marijuana-cigaretter stora som toalettrullar, hur Tony Curtis rökte på utanför Downing Street utan att snutarna märkte något och en hel del annat kul och vansinnigt.

Roger är en bra berättare och har en mycket bra röst som man kan lyssna på i evigheter. Väldigt lyckad tillställning och nu känns det som om Roger Moore-cirkeln är sluten för min del.

Mycket folk var det. I mängder. Så mycket att man visade framträdandet direktsänt i andra delar av Kulturhuset!

Gunnar Bohlin och Roger Moore samtalar på scenen. Gunnar Bohlin var lite väl trist som intervjuare, men tack och lov så var Moore en vandrade anekdot-berättare.

Efteråt så tog G lite foton och Christina Tholstrup, Sir Moores fru, poserade för G - helt av fri vilja :)

Roger Moore, Stockholm

2009-05-07T19:05:00.003+02:00

Idag fick jag då äntligen möjlighet att säga "Hello" och "Thank You" till en av mina absoluta favoritskådisar sedan barndomen, Roger Moore. Jag var ute en och halv timme innan och bänkade mig på en lånestol på Akademibokhandel, Mäster Samuelsgatan. Vilket var tur. Det dröjde inte länge förrän en lång kö slingrade sig som ett gigantiskt U genom hela lokalen.

När Roger kom in genom entrén så var det som om tusentals människor dök upp från alla hörn, fotografier blixtrade och en kameraman följde honom hela tiden. Han fortfarande en superstjärna. Hans syn är inte den bästa nu för tiden och hans trevliga fru ledde honom stadigt. När han satt sig ner så började folk pressa från alla håll och personalen på boklådan började bli lite nervös.

Det gick fort när jag väl kom fram, vilket var förståeligt då massan av människor var enorm. Jag tror han skulle sitta där i en halvtimme bara. Signaturen gick elegant och jag noterade hur trött han såg ut, och att ögonen var bleka. Kan inte riktigt förklara det. Kanske har han starr eller något sådant? Men han var trevlig och hans fru var väldigt trevlig och tittade en djupt i ögonen :)

Så till slut fick jag mitt signerade ex av My Word is my Bond, och det var en ära att få träffa honom. I morgon ska han tala och bli intervjuad på Kulturhuset, och då blir jag givetvis där också :)

Annica Nilsson Juristbyrå AB i Söderköping

2009-05-05T11:39:00.005+02:00

"2005-12-15 kl. 06.52 skrev Annica Nilsson Juristbyrå AB:

Efter att jag hört Sören Andersson uttala sig i TV4 i dag på morgonen vill jag anföra följande.

En sexuell handling är när en man har samlag med en kvinna, resultatet kan bli ett barn.

När ni bögar ligger och äcklar er med picken i röven på varandra har det inget med sexualitet att göra, det en endast en pervers handling. Om ni nu är intresserade av skitlukt, kan ni då inte plocka upp en hunds avföring och gå och lukta på den hela dagen, det är ungefär samma sak.

Jag förstår att påven bannlyste äcklet KG Hammar som hyllar den
livsstil ni företräder. Enligt min uppfattning är ni som psykiskt sjuka, ni fattar inte själva hur sjuka ni är.

Leve Hovrätten och Högsta Domstolen!

Bo XX
fembarnsfar
lever ett lyckligt familjeliv
inte frikyrklig
gått ur svenska kyrkan på grund av äcklet KG Hammar"

Detta är faktiskt sant. Så uttalar sig en representant för Annica Nilssons Juristbyrå i Söderköping. De har också skrivit hatfyllda mail till en jouranlist agneåden denna artikel i DN. Mannen heter Bo och verkar väldigt nöjd över att han är heterosexuell och inte någon sådan där otäck bög. Ni kan se hela mailväxlingen här.

Ett tips bara, så att ni slipper anlita Annica Nilsson och Bo Peterson.

Lage vill straffknulla mig med grovsalt i analen

2009-05-04T09:11:00.001+02:00

Anonym sa...
Jag ska straffknulla dig med grovsalt i analen din lilla niding!
/Lage

den 3 maj 2009 18:39

Fred sa...
Överdriv inte. Vi vet båda att du aldrig skulle kunna få upp den.

den 3 maj 2009 21:09

Det är fint att han kommer ut ur garderoben på gamla dar ;)

Mormors händer

2009-05-03T16:50:00.002+02:00

Min mormors händer. Nittiotvå år vid det här laget. Hon föddes den sjunde juli 1917. Det var ett år av hungersnöd och ransonering, revolution och självständighet. För mig är det overkligt att jag har någon i min närhet som har varit med om så mycket. Men jag avundas inte. Det händer trots allt minst lika mycket idag som jag kan titta tillbaka på, och förhoppningsvis imponera lite med när jag också kommer i en hyfsat aktningsvärd ålder :)

Recension: End of the Line (2007)

2009-05-03T14:37:00.001+02:00

Äsch, jag kan inte hålla mig. End of the Line är absolut en av de coolaste och brutalaste skräckfilmer jag sett på ett bra tag. Det är inte så att den är megaspektakulär eller har vansinnes-effekter som Midnight Meat Treain, men den känns så rätt bara. Regissören Maurice Devereauxs förra film är den intressanta men ojämna TV-satiren Slashers, som jag nog ska ta och se om snart.

I alla fall så utspelar sig större delen av filmen i ett nedgången tunnelbanesystem. Några olyckliga stackare blir fångade där nere medan galna kristna sektmedlemmar börjar döda alla, i jakten på rädda själar från den kommande undergången. Den vi främst får följa är Karen (Ilona Elkin), en sjuksköterska med märkliga visioner av missbildade människor, och hur hon och de andra försöker fly upp ur mörkret för att rädda sig själva. Eller är det så att armageddon faktiskt håller på att ske, och att sektmedlemmarna har rätt hela tiden!

Det enda som tillhör en riktig tunnelbana i filmen är en perrong och en gammal vagn, annars är allt inspelat i andra former av underjordiska miljöer, och det fungerar väldigt bra. Trots att filmen verkar vara inspelad med digital utrustning, så är det inget man reagerar på. Det ser alltså inte ut som Blå Måndag om någon är orolig för det ;) Naturligtvis så bygger mycket på fin ljussättning och en regissör som uttnyttjar dessa små miljöer till att luras ordentligt.

Våldet är väldigt brutalt och äckligt. Både sektmedlemmar som våra hjältar går fram ordentligt mot sina fiender, och det finns alla åldersgrupper representerade i bodycounten. Det blir dock aldrig "snyggt" som i till exempel Midnight Meat Train, där det visuella är viktigaste i kombination med slow-motion och lite mer avancerade effekter. Här blir folk halshuggna, yxhuggna, stuckna och slagna rakt upp och ner och det är en hel del saftiga gobitar att räkna med.

Det är en skräckis med religiös tema, och dessutom en skräckis som är lite kryptiskt. Vilket är underbart. Slutet är fantastiskt, och så jävla snyggt. Dessutom lyckas man få till en undergångskänsla utan att visa en enda kaos-scen (förutom lite arkivmaterial som får skildra lite av undergången på en TV). En av karaktärerna tar sig till exempel upp på marknivå, men det enda vi ser är ambulanser, polisbilar, brandbilar och oljud utanför fönstrena - och man köper det ändå.

Klarar man av en film som inte ser ut som dyng-Arn så bör man se den här. Eller köpa den, som jag tidigare skrivit.

Den bästa skräckfilmen på svensk DVD just nu:

2009-05-03T00:03:00.004+02:00

End of the Line. Grymt imponerande. Mörk, svart, bisarr, rå, brutal, intelligent, existensiell, grafisk och downbeat. Dessutom är den vansinnigt snyggt, trots sin hyfsat minimala budget. Den enda svagheten är några ojämna skådespelare, men man köper det eftersom dialog och manus är såpass bra.

Köp den. Hyr den inte. Köp den och ha den i hyllan. Den kommer att liva upp många trista skräcksfilmkvällar i framtiden.

Valborg i Märsta 2009

2009-05-01T12:02:00.002+02:00

Recension: Mercury Man (2006)

2009-04-30T06:52:00.002+02:00

Efter Ong-Bak så laddades det hårt i de thailändska filmbolagen. Ni skulle världen slås med häpnad. Först ut från samma team var Mercury Man, producerad av den legendariska Prachya Pinkaew och med fighting-koreografi av (givetvis) Panna Rittikrai. Jag såg den för första gången på bio i Thailand, och gillade den, och såg nyligen om den på DVD för andra gången. Den håller helt okey, även om den saknar den där fantastiska personligheten som Tony Jaas filmer har.

Wasan Khantaau spelar Chan, en snäll men övermodig brandman som har problem att arbeta i team. Han bryter sig hellre loss och försöker imponera, men blir givetvis tillsagd för detta. En dag så går brandlarmet i fängelset, och det är naturligtvis en anlagd brand som ska användas för att få ut den farliga terroristen Osama Bin Ali (spelas av rocksångaren Anon Saisangcharn) som vill hämnas på USA vars soldater brutalt mördade hans fru och barn. För att genomföra detta så har han fått tag i ett magiskt kvicksilver som härstammar från en av flera uråldriga meteoriter, han förvarar det i ett smycke som tyvärr har tagits ifrån honom och ligger i fängelsets förråd. En korrupt polis plockar fram det, men springer på Chan under tiden och hugger honom med smycket så att kvicksilvret blir ett med hans kropp istället! Som tur var så har terristerna kidnappat en liten pojke med övernaturliga krafter som istället ska tvingas genomföra terroristdåd... Men Osama Bin Ali vill naturligtvis har tillbaka sitt kvicksilver!

Det dröjer inte länge förren Chan börjar få visioner och snart visar det sig också att han mer eller mindre är oskadligt. Dessutom, när adrenalinet flödar, så kan han även börja brinna! Vilket blir spännande när han bläddrar i en Penthouse... Till slut visar det sig att han är en mästerfighter, kan använda sina krafter för att hoppa och flyga långa sträckor och hans syster Grace (Parinya Jaroenphon, den transexuelle thaiboxaren och skådespelarens om Beutiful Boxer handlar om) syr honom en superhjältedräkt... och nu räknas tiden ner mot den slutgiltiga terrorattacken!

Man har verkligen försökt göra något annat än Ong-Bak här, och fightingscenerna och den visuella stilen är helt annorlunda. Givetvis så är Thailands kultur viktig och det bygger mycket på lokala traditioner. Det är betydligt med Hollywood över actionscenerna, med mer klipp och i storylinen. På gott och ont givetvis. Wasan Khantaau är klassiskt thailändskt stilig till skillnad från både Tony Jaa och Dan Chupong, men saknar helt karisma för rollen. Birollerna får bära upp handlingen.

Det är en ordentlig blandning av intriger och stundtals är det ganska blodigt och sadistiskt våld, medan det kan kännas som en familjekomedi i nästan avsnitt. Inte helt ovanligt i thailändsk film, men här är det extra tydligt. De digitala effekterna är många och en del fungerar bra och en del fungerar väldigt dåligt. Mercury Man (som för övrigt ser ut som Spindelmannen) själv är stundtals animerad när han skuttar omkring, problemet är bara att man inte riktigt har fått till perspektiv och storlek speciellt bra, så ibland ser han ut som en jätte och ibland som en dvärg. Det blir även en fight mot två elefanter, vilket är kul. Den bästa scenen är en lång fight inne på en neon-skrikande nattklubb där bland annat Mercury Man fightas brinnande. Riktigt snyggt och coolt.

Mercury Man är en kul bagatell till thai-action, men saknar personlighet och en riktigt orginell vision. Tyvärr. Men det är utmärkt popcorn-underhållning.

Cirkus Maximum - en orgie av perversioner!

2009-04-28T13:39:00.003+02:00

Jag blev nästan rädd när jag såg den här affischen, vilket iofs inte är ovanligt när det rör sig om cirkusaffischer överlag. Det är alltid groteska färgkombinationer, läskiga människor (oftast med en John Wayne Gacy-sminkning) och en absurt stel hurtighet som inte på något sätt kan vara äkta.

Vad bjuder Cirkus Maximum på i år då? Caravan of Joy är namnet på årets turné, vilket för mig bara ger bilder av en incestuös gruppsex-lek hos en inavlad adelsfamilj. Mormor först, sedan pappa, sedan mamma, sedan sonen, sedan dottern... och ni kan gissa vad de gör där på den fläskiga indiska mattan för 54000 kronor! Allt medan tjänstefolket står och ser på, beredda med handdukar och vattenslang.

Över scenen så lutar sig en gigant, en jätte med enorma stirrande påtända kokain-ögon och ett hårfäste som troligtvis ligger bakom öronlinjen. Hans ögon ser ut som en bladning mellan en kanins och Kalle Anka under hypnos och han pekar hotfullt mot oss som om han säger "Nu, era jävlar! Nu ska jag flå er, äta upp ert kött och tillverka sovrumsmöbler av era ben!".

Nere på det vi måste kalla scenen, även om den då borde vara lika stor som ett Nordkoreansk jubileum, så ser vi dels två kameler vars pucklar och huvuden bildar något som ser ut som fem blodtörstiga bigfoots, iklädda ponchos, redo att äta upp de tveksamt dimensionerade hundarna och den sorgsne clownen som imiterar oral-sex med sin saxofon! Ingen sax för en match som man säger i underhållningsbranschen! För att inte tala om hästen som står på två för korta bakben! Freaks!

Det sticker även upp ett stackars barn bakom texten Caravan of Joy, vilket är ännu bisarrare och mer perverst i kombination med var det troligen betyder. För inte handlar det om en vanlig karavan av glädje? Ser ni några glada människor i dessa karavaner? Bara en massa försupna polacker och rumäner som bara längtar hem till en skål Golompki och ett glas vodka framför den svartvita 13 tums-teven, allt medan barnen lyssnar på åttiotalsdisco och tillber påven tillsammans med sin ständigt gravida mor.

Usch ;)

Stor mega rabatt från audioart ;)

2009-04-27T15:05:00.000+02:00

Anneli har varit sugen på en projektor och tog en titt på detta fantastiska erbjudande som audioart har på sin hemsida. Jepp, ni ser rätt! Genierna där har slagit till med en rabatt på... tio kronor! :)

Från 25000:- till 24990:-

Vilket kap! ;)

Godardx2: Alphaville (1965) & Week End (1967)

2009-04-27T06:00:00.000+02:00

Godard har jag aldrig varit speciellt insatt i, så givetvis var det trevligt att börja med två riktigt bra filmer.

Alphaville är den närmast legendariska Lemmy Caution-filmen med Eddie Constantine, hård och känslig hemlig agent som går under namnet Ivan Johnson, journalist för den sovjetiska tidningen Figaro-Pravda. Han skickas till den riktigt störda staden Alphaville från sina uppdragsgivare i "the outer countries" (som jag ibland brukar benämnas "the outer galaxies" också) för att övertyga Leonard Nosferatu (Howard Vernon), en superforskare, att överge Alphaville och sitt nya namn Professor Von Braun och återvända till sina hemstater. Naturligtvis blir det inte speciellt enkelt, och i denna dystopiska värld så är det egentligen bara konspirationer som är det enda sanna...

Alphaville är en ultrabillig och experimentell sci-fi som utspelar sig i dåtidens Paris utan att egentligen förvandla något till "framtiden". Alla ser ut som de brukar och vapen och bilar är tidsenliga. Naturligtvis beror det på budget, men också antagligen på att Godard inte ansågs att det behövdes. En film blir det man vill att den ska bli. Filmen är fylld av absurda sekvenser, våld, filosofi och en jävligt hård Constantine - som är så hård att han skjuter igång sin cigarett-tändare vid ett tillfälle! Jag vet inte hur mycket av filmen som är improviserad, men för det mesta är det grym dialog - ofta i kombination med långa tagningar. Det är vackert och rått, snyggt och billigt.

Eddie Constantine spelade Lemmy Caution fjorton gånger under trettioåtta år... och nu känner jag att jag måste se allt!

Week End är ett kontroversiellt stycke film som rejält gör upp med borgarna, medelklassen, arbetarna, kommunisterna och kapitalisterna. I mitt tycke går ingen fri, även om Godard givetvis är rejält åt vänster och visar det tydligt. Mireille Darc och Jean Yanne spelar Dorinne och Roland spelar ett djupt olyckligt par som under fem års tid försökt förgifta Dorinnes far för att ärva femtio miljoner francs. Dessutom vänsterprasslar båda med personer som de planerar att döda den andra med hjälp av. I alla fall ska ta åka till Dorinnes föräldrar över helgen, men blir fast i en surrealistisk mardröm av bilolyckor, bönder, kannibaler och människor som kanske inte alls existerar...

En mycket udda road movie, men även en fantastisk road movie. Den slår hårt, är cyniskt och väldigt rolig. Det finns en fantastiskt kameraåkning längst med en trafikstockning som både är absurd och grymt, men efter det så är det möten med de enda bisarra karaktärerna efter de andra. Min favorit-scen är då ett överklass-par har krockat med en traktor, mannen dör, och kvinnan börjar skälla ut bonden som skäller tillbaka och båda anklagar varandras politiska övertygelse att vara felet med hela samhället... tills att Dorinne och Roland åker förbi, frågar efter vägen, och blir ett gemensamt byte för olyckskorparna då de tror att Dorinne och Roland är judar! Och så kan de förenas i ett gemensamt hat. Det hela avslutas med internationalen, fast i ett flådigt arrangemang.

Två fantastiska arthouse-rullar med våld, humor, sex och bra skådisar. Inte illa för en helg.

Jag beställde några filmer idag också...

2009-04-26T18:01:00.002+02:00

... från Play.com, vilket igen har blivit ett favoritställe.

Tropic Thunder: Director's Cut (With Bonus Digital Copy) (3 Discs)
- Det är sällan jag köper Hollywood-komedier, men denna tyckte jag faktiskt var riktigt kul.

Dead Heat (1988) (Divimax Special Edition)
- Tusen år sedan, så det är dags att äga den!

OSS 117: Cairo - Nest Of Spies
- Franks eurospy-parodi/pastish som ska vara riktigt kul.

Zodiac: Director's Cut (2 Discs)
- Jag har filmen redan, men några extra minuter i längd och fett med dokumentärer gjorde att jag måste ha den.

Fräcka Fredag - Ole Söltoft

2009-04-26T09:11:00.003+02:00

Av olika obskyra anledningar så sökte jag på Ole Söltoft på nätet. Han var, som ni troligen vet, en mycket berömd danska gladporr-stjärna. Jag hittade då denna underhållande intervju där Malena, i så mycket turkos som man kan ha på sig, pratar med honom om hans karriär och liv. Han har en käck pottfrisyr och verkar vara en glad och lycklig man. Han dog 1999 och var dessutom en av dessa homosexuella män som var gift med en kvinna. Ibland är jag glad att jag föddes på sjuttiotalet och inte fyrtiotalet.

Det är synd att han dog så tidigt ändå, då jag misstänker att han skulle kunnat få en rejält karaktärsskådis-revival. Hade lätt kunnat se honom i Festen eller någon av de andra Dogme-filmerna.

Den roligaste delen är efter att Ole berättat en harmlös anekdot om en utlandssemester. Malena slänger då ur sig på direkten, helt oväntat, och helt utan någon logik följande mening:

"Ja, du blev berömd. Men du visade aldrig din penis egentligen?"

Ole svarar artigt att "Nej, det gjorde jag inte..." och verkar lite förvånad över frågan då den absolut inte hade något koppling till det han berättade. Sedan så mumlar Malena lite och byter ämne.

Kraftverk 3714 ver. 3.1, scen 38

2009-04-25T17:18:00.003+02:00

38 INT. VLADIMIRS STUGA - KVÄLL.

William skriver en liten text om byn, kanske i ett brev eller bara för att ha nåt att skriva.

Texten: “Bråckaviken (på äldre kartor stavat Brochaviken) har fått sitt namn av en tysk emigrant vid namn Hans Hermann Broch som slog sej ner i trakten på 1700-talet. Han föddes i Lübeck där han läste till präst. Några år senare, efter en resa till Frankrike, började han förföljas av katolska kyrkan för samröre med onda makter. Han skrev tre böcker på latin som fortfarande finns bevarade, två på länsmuseet i Östersund och en i Brochavikens hembygdsgård.”

William har en radio påslagen. Den börjar plötsligt skrapa och ta emot störningar, men just som William ska upp och justera den återgår ljudet till att vara helt normalt. Han fortsätter skriva en stund.

“Byn bestod av bara några få hus tills dammen byggdes 1900-nånting. I samband med utbyggnaden av vattenkraften och de förbättrade kommunikationerna blev området attraktivt och befolkningen ökade kraftigt.”

När han är klar släcker han lyset, borstar tänderna och sedan och lägger sej med en god bok. Intill sängen ligger böcker av bl a Stig Claesson och Sture Dahlström.

---------------------------------

Av olika anledningar så grävde vi upp det mest kompletta och aktuella manuset till Kraftverk 3714. Det är roligt att upptäcka saker som man glömt bort, till exempel denna passage där man får se vad William egentligen skriver på skrivmaskinen och som dessutom ger en liten backstory till byn Bråckaviken.

Namnet Bråckaviken är för övrigt resultatet av en dröm jag hade, som utspelade sig i den fiktiva byn med samma namn.

Dagens andra inköp...

2009-04-24T22:04:00.002+02:00

...det blev mer arty på eftermiddagen, och det blev dessa - rakt upp och ner i butik:

The Chaser
- Sydkoreansk seriemördarthriller som verkar ok.

Bones
- Guilty pleasure, snygg och blodig skräckis med Snoop Dogg!

The Office (US) säsong 1
- Varför inte? Jag älskar serien, även om den aldrig kommer upp i orginalets klass.

Week End
- Jean-Luc Godards klassiker.

Godard Collection
- 10 långfilmer av Godard! Jag vet, jag är ganska pretentiös.

Detta innebär att jag köpt 23 långfilmer, en TV-serie och kortfilmssamling på 4 discar idag. Inte illa. Och allt vill jag ha! :)

Dagens första beställningar....

2009-04-24T05:41:00.005+02:00

Klockan har inte ens slagit 06:00 och jag har gjort min första beställning :)

Soviet Propaganda: The Complete Collection
- Efter tips från Jocke så fanns denna utmärkta samling riktigt billigt på Play.

The Abandoned
- Bra spökfilm, enligt Jocke... så varför inte?

Isolation
- Jocke igen, damn you! Men den verkar bra!

Thai Action Pack (Spirited Killer / Born To Fight / Thai Police Story)
- Kompletterar min Panna Rittikrai-samling lite.

Hard Gun
- Någon sågad Rittikrai-rulle som jag inte sett.

Yokai Monsters Vol. 1 (Complete Collection)
- Måste ge mig i kast med dessa tre Yokai-långfilmer någon gång.

Battle Warrior
- Tony Jaa har en liten roll som skurk, men det är en skön djungelactionrulle.

Update! 07:45...

Altered
- Fan ta dig Jocke! ;)

Recension: Born to Fight (2004)

2009-04-23T20:20:00.001+02:00

Jag skulle ljuga och bedra om jag påstod att Born to Fight i traditionellt syfte var en "bra" film. Det är den inte. Panna Rittikrai, en regissör som jag respekterar oerhört mycket, klarar inte så bra övergången från microbudget till fetbudget och har - som alltid - problem med allt annat än actionscenerna. Men något som också är vanligt bland oss som ser bortom Ken Loach och Folkets Bio-orgier så kan vi även uppskatta renodlad dum-film. Även älska den, respektera den och försvara den. Det är det jag kommer att göra nu med Born to Fight.

Dan Chupong spelar Deaw, en narkotikasnut som just fått sin kollega dödad i ett tillslag. Deppad så inser han att det enda som kan muntra upp nu är att åka ut till en liten thailändsk by med ett gäng av Thailands främsta sportstjärnor - därbland hans syster - och dela ut lite mat, gratis t-shirts och uppmuntra den fattiga befolkningen med lite skratt och bön. Men bisarrt nog så bestämmer sig en armé att inta byn och därifrån kräva att få ut en knarkkung ur fängelse - samma knarkkung som Deaw satte dit i början av filmen. De tänker också fyra av en raket mot Bangkok och jämna hela stan med marken.

Men de har givetvis inte räknat med den absurt patrotiska Deaw som med hjälp av sina nyfunna sportpolare bestämmer sig för att slå tillbaka - hårt, brutalt och med mycket blod!!!

Ta en vanlig actionfilm. Dumpa ner den i en sil, skaka ordentligt så att det mesta av storyn rinner av lämnar kvar smörindränktade actionscener. Krydda sedan med massor av logiska luckor och skvätt patriotisk så har ni Born to Fight i ett nötskal. Och jag älskar den. Alla snackar om hur senaste Rambo (som är ett mästerverk) är brutal, men de har inte sett massakern som sker i den här filmen. Det är rent utsagt obehagligt! Skrikande människor, avrättningar, blod och gore, barn som kryper ihop av ångest och mer våld. Men det har en poäng, nämligen att det inte ska finnas några som helst sympatier för skurkarna när de väl får sätta livet till en stund senare.

Våra hjältar, byborna och sportstjärnorna, har precis gett upp när Thailands nationalsång börjar spelas på en radio. Då finner de styrka i att faktiskt offra sig i en av de längsta och mest omväxlande actionscener jag sett. Jag tror den pågår i runt en halvtimme, kanske lite mer, och är en ganska slarvig orgie i fighting, brutala stunts, mycket squibs och blod, skamlösa sport-relaterade sätt att ta ihjäl folk på och explosioner. Allt i dagsljus. Vissa i långa tagningar som pågår flera minuter. På fetingbudget (för att vara en Thai-film givetvis). Eftersom filmen drar in alla åldrar så får vi både se den yngsta kvinnliga muay thai-mästaren spöa folk samt givetvis den äldsta också! En mycket gammal farbror som får sparka in huvudet på någon stackare!

Givetvis finns det en scen då Deaw nästan tappar orken, men han får tillbaka den genom att han hittar ett mynt med den thailändska kungen på - som han sedan lindar in i tygremsor runt händerna och dödar ett dussin till skurkar. Fantastiskt.

Rittikrai verkar lite förtrollad över sin höga budget och vräker på lite för mycket slow-motion samt har inte riktigt koll på flytet och berättandet, men allt detta krossas naturligtvis av de sanslösa stuntscenerna. Det är som om gamle goe åttiotals-Jackie vore tillbaka, och stuntmännen ser verkligen ut att slå ihjäl sig hela tiden. På slutet så blir det några snygga motorcross-stunts och en av de största explosionerna jag sett på film.

Fantastisk tokaction för er som är trendiga nog att dissa mästaren Tony Jaa och fantatisk tokaction för oss som älskar Tony Jaa lika mycket som innan, men vill se en film utan honom. Fast lite mindre välgjord. Och med en ännu fulare hjälte. Men fuck the same. Just love it!

Rättsröta!

2009-04-23T08:53:00.003+02:00

Ja vi ser hur väl svenska myndigheter fungerar, genom det senaste avslöjande om hur domaren i Pirate Bay-målet, som på fritiden sysselsatt sig i "Svenska föreningen för upphovsrätten, SFU. Där är även Henrik Pontén från Antipiratbyrån medlem, samt Peter Danowsky och Monique Wadsted som företräder rättighetsinnehavarna i Pirate Bay-rättegången." Karln har också ett extrajobb på Stiftelsen.se där han är kollega med en av advokaterna som har anlitats av mediebolagen.

Detta är givetvis skandal, och det finns egentligen ingen chans att han inte skulle ha låtit sig påverkas av sina kollegor och vänners åsikter i detta fallet. Rättsröta givetvis. Att både han och girigburkarna på storbolagen undanhållit visar bara hur privatpolis-syndromet fungerar. Äckligt. Och de lär inte skämmas över det heller.

Även om nu inte rättegången tas om så har de stora film- och skivbolagen har slagit ännu en spik i kistan på rättvisan. För visst ska antipirater vara lika ärliga som de säger sig vara? En nämndeman blev avsatt på grund av svagare kopplingar till industrin, så en domaren som sysslar med jäv kanske till och med är åtalbar? Vore intressant om någon undersökte den saken.

Jag antar att Pirate Bay kommer att växa ännu mer efter detta, och fler artister kommer att gråta sig till sömns ;)

Födelsedag

2009-04-23T01:00:00.000+02:00

Enligt Wikipedia så föddes följande personer den 23:e april:

1928 – Shirley Temple, American actress and politician
1936 – Roy Orbison, American singer and musician
1939 – Lee Majors, American actor
1943 – Hervé Villechaize, French actor (se bild)
1954 – Michael Moore, American filmmaker

I noggrant urval givetvis, dessa är de enda genierna som passar mig i listan. Vilka dog då? Joda, det var några få intressanta...

1616 – William Shakespeare, English writer and actor
1983 – Buster Crabbe, American swimmer and actor
1986 – Otto Preminger, Austrian-born film director
2007 – Boris Yeltsin, first President of the Russian Federation

Alla är coola, utom möjligtvis Boris - men han fick vara med för att han är en av de få statschefer som gjort bort sig gång på gång i berusad tillstånd framför TV-kameror. Det behövs nästan i denna trista värld.

Den 23:e april är också Kanadas officiella bok-dag, för att uppmuntra läsning.

Hände det något historiskt viktigt detta datum då?

1660 – Treaty of Oliwa is established between Sweden and Poland.
1867 – William Lincoln patents the zoetrope, a machine which shows animated pictures by mounting a strip of drawings in a wheel.
2003 – Beijing closes all schools for two weeks because of the SARS virus.

Sverige, Polen, Zoetrope-maskinen och SARS. Allt i ett. Fantastiskt.

Sedan fyller jag år också. 32 år för att vara mer korrekt. Inget speciellt år direkt, bara ett där mellan någonstans. Min mor har skickat ett paket, vilket säkert innehåller ett par strumpor, någon läskigt teckning jag gjorde som barn och kanske något fotografi. Det är väl egentligen det enda jag tänker göra idag, öppna det, ringa och tacka morsan och sedan ta det lugnt.

Ha en trevlig dag själva.

Recension: Wild Country (2005)

2009-04-21T20:29:00.003+02:00

En film som kommit lite i skymundan i den brittiska skräckvågen som startade ordentligt med Dog Soldiers är en annan varulvsfilm, Wild Country. Inspelad i Skottland och med, ser det ut som, lokala skådisar och en ganska liten budget så lät det som en ganska intressant "bortglömd" film. Frågan är bara om den håller måttet?

Samantha Shields spelar Kelly Ann, en tonårsmamma som precis adopterat bort sitt nyfödda barn. En tid senare så följer hon med några av sina vänner på en hiking-färd i det skottska högland, allt organiserat av Fader Steve. Han släpper av ungdomarna ute på landsbygden och ska möta upp dem nästa dag på en bestämd plats. Vad han inte räknat med är att en av killarna har sett till att en polare möter upp med öl, och den polaren visar sig vara pappan till Kelly Anns bortadopterade barn...

I alla fall så börjar något smyga i krokarna, och när ungdomarna hittar ett levande spädbarn bland en massa likdelar i ett slott så inser dem att något otrevligt är på gång. Naturligtvis är det en stor, fet, hungrig fyrbent varulvs-best som snabbt börjar ge sig efter våra hjältar...

Wild Country är en lågbudgetfilm med stora ambitioner, och sådant gillar jag. Den är filmad digitalt, en stor del nattetid, men får det att se snyggt och proffsigt ut. En del scener är riktigt kusliga och skådisarna spelar bra mot den mörka, hotfulla natten. Naturligtvis är miljöerna i sig väldigt stämningsfulla och det känns geniunt och vackert. Skådespelarna är okey, men lider nog av att regissören inte är helt varm i hatten. Det kan bli lite skolteater stundtals, men inte så ofta som jag trodde att det skulle bli. Tyvärr pratar också samtliga med en väldigt grov dialekt, så man får koncentrera sig på snackat för att kunna uppfatta vad som händer.

Ibland känns det som om regissören inte hade täckning för allt som ska ske rent fotomässigt, och jag var tvungen att backa filmen vid ett tillfälle eftersom jag inte insåg att en karaktär försvann och uppenbarligen blev uppäten!

Varulven då? Man får se den väldigt mycket under den sista halvtimmen, oftast i dagsljus. Detta är givetvis på gott och ont, då filmen är billig och budgeten att tillverka ett allt för avancerat odjur inte var speciellt hög. Dock så gillar jag varulen, som påminner mer om en märklig form av björn-hybrid med lång nos och smala små ögon. Samt givetvis stora tänder. Och tänderna får den användning för i ett flertal blodiga scener, varav två sticker ut som riktigt splattriga och grafiska.

Jag gillade filmen och kommer säkert att se om den, dessutom var den billig på Play. Den är dock långt ifrån perfekt och hade kunnat tjäna på någon till vändning i manuset, liiite tydligare dialekt och lite mer inspelningstid. Men sådant är livet för independent-filmaren och det är bara att acceptera. Den rekommenderas i alla fall, utan tvekan.

Mör efter Tina Turner

2009-04-21T06:44:00.004+02:00

Som ni vet så hamnade jag på en Tina Turner-konsert av en slump, då Joao inte hade kommit hem från Tyskland. Så jag fick gå med hans make istället. Jag har ingen speciell relation med Tina Turner förutom att hon är en cool artist så jag kunde inte tacka nej till att se denna 69 år unga tant live!

Det var naturligtvis stort, fett, brett, amerikanskt, glittrigt och extremt underhållande. Hennes röst är lika mäktig som den alltid har varit och hon spelar på en extrem kaxighet som är förbaskat skönt. Men hon bjuder på mycket show och spektakel och publiken kan inte annat än att avguda henne.

Hon hade en akustisk sektion, men det som stod ut var flera av de fläskiga scenerier som hade byggts:

* Stora explosioner "antänder" den löjligt stora skärmen i bakgrunden (som hela tiden haft en bild av en ridå, och denna tar eld. Kung Fu-killar gör en vild actionscen på scenen, sedan delar sig skärmen och Tina stiger ut med världens största slängkappa... som sekunderna efteråt slits sönder och dras in bakom scenen.

* Mad Max bortom Thunderdome återskapas på scenen, komplett med postapokalytiska krigare och den där buren som finns med i filmen. Tina dyker upp utklädd som sin karaktär i den filmen och kör We don't need another hero.

* James Bond kommer in, slåss och räddar damer, ett enorm slutare vecklas upp bakom scenen, hissas upp en bra bit samtidigt som scenen lösgör sig och bilder två ramper upp till denna. Sedan öppnas slutaren och Tina kommer ut och kör Goldeneye i en otroligt mäktig version.

* Det sista som händer är att en Tina på tio centimeter klack hänger ut över en kranramp som sveper över publiken, springer omkring på dess armen och spelar upp publiken med allsång. Väldigt kul!

Det sista som sker är en riktigt röjig version av Proud Mary!

Allt var givetvis oerhört välproducerad, men med mycket humor. Det roligaste, tycker jag, var att den unga lättklädda kvinnliga dansarna då och då mycket skickligt imiterade Tinas alla klassiska - och märkliga - dansrörelser, vilket såg både roligt och coolt ut. Tanten själv var dansant och fysisk, springer om kring som om hon vore arton år, och som SVD skriver i slutet av sin recension: "Tina Turner hänger ut över publiken i en gles korg, rusar längs en smal brygga på sina höga klackar och studsar runt på sina stiletter som om ordet höftledsfraktur inte ens existerade i hennes vokabulär."

Oväntat för mig, men det var verkligen en riktigt bra show.

Jag kom hem efter tolv på natten och känner mig nu riktigt mör och seg! Det ska bli spännande att genomlida åtta timmar på jobbet i det här skicket ;)

Vill vi verkligen vara artistförsörjare?

2009-04-20T08:46:00.001+02:00

Förtjänar verkligen alla artister att bli köpta? Ibland funderar jag på det i samband med alla artister som gråter ut i media över sina förlorade inkomster.

Betyder en nedladdning verkligen att personen skulle ha köpt musiken? Nej, naturligtvis inte. Det är bara bekvämare att provlyssna hemma än i en stökig butik eller en krånglig hemsida där man ändå bara får höra ett smakprov.

En gång i tiden fanns det inga val, och jag vill nog påstå att den allmänna musikköparen var lite naivare. Det var på den tiden en vinyl kunde säljas i tjugo miljoner exemplar på grund av en söt människa på framsidan och en bra låt och nio dåliga på plattan. Det händer givetvis fortfarande, genom effektiv marknadsföring, men långt ifrån samma omfattning.

Musikälskarna där ute är helt enkelt betydligt mer kräsna än tidigare. Jag är det, mina vänner är det och jag misstänker att det är en stor del av alla "artistförsörjare" som är det. Tack och lov för god smak! För det är faktiskt inget krav att försörja Per Gessle.

Jag är lojal mot den konst som förtjänar det och skiter högaktningsfullt i artister som klagar att de måste ut och spela live istället för att sitta hemma med en latte och se royalty-pengarna strömma från den ENORMA skivförsäljningen som skulle existera om inte deras "fans" valde en enklare väg att lyssna på musiken, nedladdningen.

Så nej, alla artister förtjänar inte på att leva på sin konst, troligen för att de inte har talang så att det räcker. Och varför ska man försörja någon som inte kan sitt jobb?

Tina Turner

2009-04-20T06:32:00.002+02:00

Det är lite märkligt faktiskt, men av en slump så blev jag bjuden på Tina Turners konsert ikväll på Globen. Inget jag hade planerat, men faktum är att jag aldrig skulle säga nej till att se en sådan legend - speciellt inte gratis.

Egentligen var det Joao och Uno som skulle gå, men Joao befinner sig i Tyskland och kom hem senare än väntad så nu blir det jag och hans sambo som går istället :) Undrar hur lång konserten är? Den börjar 19.30 och jag stiger upp 05.00 på Tisdag morgon!

En riktigt slitsam och halvsovande tisdag alltså :)

Ni vet väl att det är The Bicycle Day idag?

2009-04-19T10:44:00.002+02:00

Och det viktiga med den här dagen är inte cyklar, läs mer.

Det firar vi med att se på trailern till Roger Cormans The Trip!

Recension: The Monster of London City (1964)

2009-04-19T08:56:00.002+02:00

Hansjörg Felmy spelar Richard Sand, en berömd brittisk skådespelare som har en stor succé med sin pjäs "Jack The Ripper". Men i samband med hans makabra pjäs så börjar också en "riktig" Jack härja i Whitechapel och dödar den enda prostituerade efter den andra. Det hela blir inte bättre av att Richards käraste är brorsdotter till Sir George (Fritz Tillmann), en politiker och censurivrare av värsta sort! Att han dessutom vill förbjuda pjäsen gör det hela ännu värre.

Snart så springer alla karaktärer ärenden ute i London-natten och en av dem är... Jack The Ripper!

The Monster of London City är småmysig krimi som åter igen (är alla krimis så här?) ganska standard. Som en blekare variant av Arne Mattssons Hillman-filmer. Det är lite smånaket, lite kontroversiella ämnen som droger och sex, allt utblandat med en trevlig Ripper-historia. Trots att man verkligen letat upp de mest brittiska gränderna i Hamburg och fyllt dessa med dimma så blir det aldrig riktigt, riktigt bra. Som om alla går på rutin.

Men i alla fall en okey liten rulle, om än långt ifrån mästerverk. Den puttrar på som kaffekokaren hos era morföräldrar, och mer spännande att så blir det inte. Tyvärr.

Upp & Ner

2009-04-18T23:47:00.004+02:00

När jag tittar på min statistik så förvånas jag över hur upp och ner det går. Ni kan se kurvan här uppe. Är det så att jag skriver något intressant varannan dag bara? :) Så här har det alltid varit, nästan, och även om besökarna har blivit färre det senaste året (Hey, man kan inte alltid ligga på topp och så dokusåpa-wannabes) så leker statistiken fortfarande berg-och-dalbana.

Nu har jag valt att minsta ner mitt skrivande eftersom jag inte är lika road av det som innan, och försöker istället skriva mer om film och recensera lite bra film som förtjänar uppmärksamhet. Det är så klart att det är mindre intressant för allmänheten. Hade jag gått tillbaka till HBT-politik och vara allmänt provocerande så hade jag nog fått fler läsare.

Men kommentar-granskningen har jag fortfarande kvar då det kommer en den obehagliga saker, främst från höger-vridna läsare. Hot och sånt. Men det får man ta :)

Recension: Terror (1978)

2009-04-18T23:00:00.002+02:00

Ni vet väl om att Studio S har släppt en av englands absolut bästa och coolaste sjuttiotalsskräckisar i dagarna? Jag avser givetvis Norman J. Warrens ultravisuella skräckfest Terror från 1978. Norman hade sett Argentos Suspiria och ville göra något lika galet, och resultatet blev en film som jag håller nästan lika högt som Argentos mästerverk. Den är absolut inte lika orginell, men lever verkligen upp till hypen.

John Nolan spelar James Garrick, en skräckproducent som just har visat sitt senaste mästerverk för ett gäng vänner, bekanta och kollegor i sin gamla villa utanför London. Den bygger på verkliga händelser från sin familjs historia och den förbannelse som sägs ligga över släkten Garrick. Naturligtvis är det en häxa som förbannade dem en gång i tiden och nu verkar det inte bättre än att damen är tillbaka! För ett partytrick som går fel väcker också upp häxan från sin sömn och en efter en så blir alla runt James Garrick och hans mystiska kusin Ann Garrick (Carolyn Courage) offer för häxans vrede!

Storyn är nästan pinsamt enkelt och är mer mindre en radda brutala mordscener, alla filmade med briljans och kreativitet av Norman J. Warren och hans team. Filmen behåller sina traditionellt brittiska rötter med torr humor och lite socialrealism, men vräker på med spektakulära effekter (för den lilla budgeten som fanns), blod och vansinnig ljudssättning som mer påminner om något från Italien. En av scenerna verkar nästan Argento själv ha inspirerats av inför en scen i Inferno. Norman J. Warren visar verkligen sin sadistiska ådra här och det känns lite förvånande att den är brittisk, eftersom den trots allt är ganska extrem för sin tid.

Detaljerna är många och det är roligt att brittiska sex-komedier får en del av handlingen, att Thriller - En Grym Film figurerar i flera scener som affisch och att kultskådisen Milton Reid har en liten roll som utkastare på en stripklubb.

Våldsamma knivhugg, svävande bilar, poltergeist-fenomen, spetsningar, nakenhet och schyst brittiskt sjuttiotal. Den här filmen har, för mig, allt som en cool skräckfilm ska ha. Studio S ska ha en stor eloge för detta släpp, då det är en film som verkligen förtjänar ett svenskt släpp.

Recension: Furia a Marrakech (1966)

2009-04-18T19:22:00.002+02:00

Jag köpte Furia a Marrakech när den kom ut, men den har blivit liggandes i högen av osedda filmer tills idag - då jag äntligen kände mig sugen på lite eurospy-film igen. Detta är alltså den tredje filmen som Fin de Siècle Media ger ut, och även om den inte började som deras starkaste så blev den faktiskt bättre och bättre för varje minut.

Stephen Forsyth spelar Bob Dixon, professionell agent, förförare och lustigkurre. När näst intill perfekta förfalskade sedlar börjar spridas i USA så sätts han in på fallet. Det visar sig att en hemlig brottsorganisation har upptäckt Hitlers pengagömma som består av fem miljarder (!) förfalskade dollar och nu vill de sätta pengarna i omlopp! En av deras anställda, Dora (Dominique Boschero), snor med sig lite pengar och sätter igång hela äventyret.

Sedan blir det ett vilt hoppande över jorden: New York, Karibien, Marocko och slutligen Schweiz! I Marocko lär Bob känna en CIA-agent med fyra fruar och blir god vän med den brittiska valutapolisen Alex Keene. Men naturligtvis stannar vi inte där, för det lurar oväntade vändningar runt varje hörn!

Filmen börjar väldigt trögt, trots en del mycket snygga sekvenser, men berättarmässigt går den fram som en snigel. Men där runt halvtimmesstrecken så händer plötsligt något och det blir riktigt bra. Biljakterna blir våldsammare, fler mord, stunts, lite humor och en mycket, mycket bra final värdig en... mindre budgeterad Bond-film. Actionscenerna är riktigt välgjorda och ser stundtals farliga och spektakulära ut, och det slösas inte direkt med explosioner. Jag gillar lågbudgetfilmer som skiter i sin lilla budget och försöker vräka på med så mycket mer.

Stephen Forsyth är en charmig skådis som ser ut som en fotomodell för polos och fungerar väl i sin uppgift. Brudarna har personlighet, inte minst Mitsouko som gör ett framträdande på slutet. Hennes personlighet är riktigt unik och oväntad dessutom, ni får se.

Så det som började som den svagaste filmen i Fin de Siècle Media bibliotek blev helt oväntat den bästa.

Exotiska miljöer, bra action och sköna skådisar gör detta till ett riktigt toppraffel - med mannen från PBD! (Passa er för Bob Dixon!)

Recension: Hercules (1983) & The Adventures of Hercules (1985)

2009-04-18T15:02:00.002+02:00

Så har jag äntligen fått se Luigi Cozzis två Hercules-filmer med Lou Ferrigno i titelrollen. Efter allt skit jag hört om båda filmerna så visade sig detta vara extremt trevliga äventyrsfilmer med en viss gnutta humor, mycket monster och en löjligt biffad Lou Ferrigno! Handlingarna är riktigt tunna och är egentligen bara ursäkt för att visa en massa action och äventyr, så jag hoppar över någon detaljerad analys av händelseförloppet.

Vad vi däremot får se i den första filmen är Hercules när han kastar ut en björn i världsrymden (efter först ha brottats lite med den givetvis), samt Zeus som står på månen med långt vitt skägg och vräker ur sig mumbojumo. Skurkarna skickar dessutom ut tre stora mekaniska monster efter Hercules: en gigantisk insekt, en tredhövdad drake och en Centaur! Allt detta är inramat med en Mario Bava-stiliserad fantasy-värld och ett Star Wars-inspirerat slutslagsmål där Hercules och skurken battlar loss med svärd ute på en brygga ovanför en vulkan! Det hela avslutas med att en stad förstörs.

I tvåan, där uppenbarligen kuliss-budgeten skurits ner rejält, så är det ungefär en monsterfight var tionde minut: varulv (eller vad det nu är?), slemfolket, lysande väggmänniskor, medusan i form av en jätteskorpion, ett eldmonster och en animerad (!!!) slutuppgörelse med Hercules och skurken Minos (som för övrigt, liksom i ettan, spelas av William Berger) som är grymt cool - främst för att det är en fantastisk hyllning till King Kong! Minos förvandlas nämligen till en dinosaurie och Hercules blir Kong!

Det är rent idiot-trams, men faktum är att det flyter på bra och stundtals är ganska välgjort. Cozzi är ambitiös med det visuella trots en låg budget och presenterar fantasifulla mattepaintings, stop-motion och full fart hela tiden. Gillar man Starcrash så bör man gilla dessa Hercules-filmer.

Recension: Maciste contro i cacciatori di teste (1960)

2009-04-17T21:17:00.002+02:00

Den är egentligen mer känd under titeln Colossus and the Headhunters, men jag känner mig tvungen att recensera den under orginaltiteln då det på något sätt känns värdigare. Jag hade inte hört mycket gott om denna obskyra peplum, men slog till då jag kände att jag behövde äga den spanska dvdn.

Kirk Morris (en av de få italienska stjärnorna inom genren, Adriano Bellini var hans riktiga namn) spelar Maciste som i inledningen på filmen räddar en del av befolkningen på en ö när den går under i en fruktansvärd katastrof. De paddlar vidare och hamnar på en stor ö som för tillfället styrs av den onde Kermes (Frank Leroy) och hans gäng med huvudjägare. I skogarna gömmer sig den fredliga ursprungsbefolkningen och dess drottning Moana (Corinne Capri) och det dröjer inte länge förrän Maciste och hans vänner blir involverade i intrigerna på ön...

Som ni ser en standard-peplum som trots allt sticker ut av några anledningar:

* Kirk Morris, som både är en snygg och kompetent hjälte som vet hur man vräker frigolitstenar och undviker gummisvärd.

* Ett manus som faktiskt inte har en enda död sekund.

* Peplumhistoriens sämsta "sexiga" dans.

Dessutom så kör filmen igång på högvarv med en schyst frigolit-jordbävning som var så spektakulär i sin enkelhet att jag trodde jag av misstag hade börjat kolla på slutet av filmen. Det är hög bodycount och roliga effekter. Regissören Guido Malatesta är duktig på actionscenerna och det blir två större battles senare som faktiskt är riktigt kul och snygga och har små enkla grafiska gore-effekter som pil genom huvud och liknande. Den obligatoriska dansen är helt vansinnigt dålig och det ser ut som om damen i fråga improviserade den på plats eller nåt. Som en påtänd apa. Men kul.

Väldigt fånig och väldigt cheesy, men ack så kul. Men kanske endast för oss redan frälsta.

Bloggtips: Nya Testamentet

2009-04-17T19:07:00.002+02:00

Jag vet inte om jag tipsa om denna underbara blogg, men Nya Testamentet presenterar en ny översättning/tolkning av bibeln!

Här är ett utdrag ur bergspredikan:

- Ni ska inte göra fromma gärningar bara för att få uppmärksamhet, då får ni ingen lön av farsan där uppe!

- Men du gör ju det!

- Ja men jag är chefens son. Det är fett stor skillnad. Och när ni ger bort pengar till välgörenhet, försök att inte skryta med det, som kändisar gör - låtsas att ni är ödmjuka så ser det ännu mer ädelt ut.

Mycket rolig (och ganska dryg) läsning för den med humor :)

Livet går vidare för alla utom antipiraterna

2009-04-17T10:51:00.002+02:00

.... även om det troligen blir en fällande.

Det senare alternativet kommer att förstärka fildelningen ännu mer, effektiva anonymiseringstjänster (jag har själv en sådan nu) och den giriga och efterblivna "underhållnings"-branschen kommer att gå ner sig i inakutell teknik och åsikter som hör hemma i nazi-tyskland. Fansen och samlarna kommer alltid att köpa och stödja, men genom att etablera en "vi och dem"-taktik mot köparna där ute så tror jag att många kommer att börja tanka ner mer. I ren protest.

Själv blir jag förbannad när jag möts av filmbolagens hånfulla varningsfilmer när jag knäpper på min senast inköpta dvd. Ska jag, som just sponsat bolaget med pengar, få en spark i ansiktet? Det är underligt.

Personligen lägger jag i snitt 50000-60000:- på dvds, bio och musik varje år. Det mesta går på dvds givetvis. Lägg sedan till mellan 5000-10000:- på konserter. Faktum är att jag kräver tacksamhet från filmbolagen för att jag köper deras produkter. De mindre dvd-bolagen har en trogen fanbase och har alltid kontakt med sina fans, medan Warner, Universal och de andra jättarna fnyser oss i ansiktet och förväntar oss att vi ska köpa produkter utan någon kritik. Det är så att de förtjänar att bli nedladdade faktiskt. Själv rycker jag på axlarna åt jättarnas "problem". De har sig själv att skylla.

En friande dom hade varit perfekt, inte bara på grund av absurditeten i åtalet, utan också att underhållningsindustrin tvingas se sig om efter alternativa distributionsformer. Musik-jättarna kanske slutar tar 200 spänn för en CD och det blir lättare och mer praktiskt att ladda ner film lagligt. Kanske skapar många filmare och musiker egna kanaler där vi kan betala dem direkt utan att riskera att bolagsdirektörerna får pengar till sina nya sportbilar. Jag stödjer ju helst artisterna, utan någon form av mellanhand. För mellanhänderna förtjänar sällan sin inkomst, i fall inte i den stora industrin som styrs av ett fåtal bolag.

Nä, inget kommer att förändras vid en fällande dom. Pirate Bay kommer att finnas kvar, Svenne Banan där ute kommer att fortsätta ladda ner eftersom det inte finns något vettigare alternativ.

Livet går vidare för alla utom antipiraterna.

Länkar: Aftonbladet Expressen DN SVD

Förresten, det har gått så bra hittills, så fortsätt gärna att tanka Katakömbi och Termodynamikens Sjunde Lag på Pirate Bay. Gratis är gott :)

Recension: Frankenstein 2000 (1991)

2009-04-16T21:41:00.002+02:00

Joe D'Amato slog till med en sista "riktig" film innan han helt gav upp och bara regisserade porrfilmer, nämligen den under lång tid väldigt obskyra Frankenstein 2000. Nu är den inte så obskyr längre och finns för 25 kr på Darkdisc, men är den verkligen värd en sådan ohygglig summa? ;)

Donald O'Brien spelar Ric, en gammal boxare som numera är byfåne/orginal i ett litet tyskt (tror jag) samhälle. Han är omtyckt av de flesta och han är verkligen en godhjärtat gammal man. En familj som han står extra nära är Georgia (Cinzia Monreale) och hennes lilla son. Georgia är begåvad med telekinesi, det vill säga att kunna förflytta föremål med sina tankar, men bara små ting. I samhället så stryker det omkring ett jobbigt gäng också och det dröjer inte länge förrän de bryter sig in hos henne, våldtar och sedan slår henne halvt ihjäl. Ric får skulden för det hela, och för att ingen sedan ska skvallra så hänger man honom i sin cell. Georgia ligger själv i koma och kan inget säga.

Men i ett experiment att få henne att vakna upp, genom att koppla ihop henne med Ric (!!!), så blir deras kontakt ännu större och när han väl har dött senare så börjar hon styra hans lik undermedvetet på en hämndfärd genom det lugna samhället! Så med öppnad skalle (lägligt nog ihopsydd över pannan med några klamrar), svart kostym och grå tröja så börjar Ric, likt Frankensteins monster, döda de skyldiga!

Ja ni, detta är ingen bra film. Det är en timme och trettio minuter som är ganska händelselösa, men på grund av att D'Amato faktiskt är en hyfsad regissör och bra fotograf så genomlider man detta med hälsan någorlunda i behåll. Donald O'Brien är gammal och skröplig och haltar ganska rejält av en tidigare olycka, men är också den ende i hela filmen som gör en hyfsat bra insats. I och för sig är det inte mycket arbete för honom förutom i den första halvtimmen, sedan är han inlåst (= borta från handlingen i en halvtimme), död en stund och sedan klampar han mest omkring och dödar folk lite oinspirerat. Maurice Poli spelar stadens giriga affärsman har har tillräckligt med erfarenhet för att bli kul också.

De övriga skådisarna är faktiskt bland de sämsta jag någonsin sett i en film. Det kan bero på dubbingen eller något annat, men dessa klarar knappt av att säga en enda replik. Underliga pauseringar, blanka ansikten och ja, rent ut sagt usla skådisar. Goret som förekommer är kul, men väldigt illa genomfört. Kanske världshistoriens mest overkliga huvudkrossning och en halshuggning som är som hämtat från en parodi. Men mordscenerna är inte tråkiga i alla fall.

Filmens underligaste scen är på ett nazi-disco där nazisterna har maskerad. En brud är till exempel utklädd till en väckarklocka, samtidigt som hakkors svajar överallt i bild. Underligt, sunkigt och lite smaklöst. Men det är därför vi kollar på skräpfilm, och det är i alla fall bättre än Tillfällig fru sökes.

Den är helt klart värd 25 kr, och det är utmärkt kvalité på dvdn. Så vill ni komplettera er eurokult-hylla eller samling av D'Amato-filmer så är det väl ingen som kan stoppa er antar jag?

Automat

2009-04-15T11:00:00.000+02:00

Detta måste vara en av de bästa och coolaste albumen jag hört på länge. Tidig elektronisk musik, från 1978, och enligt mig i toppklass. Speciellt det första spåret, The Rise Advance Genus, håller väldigt hög klass. Läs mer här.

Jag hittade det av en slump när jag letade efter soundtracket till Jess Francos Faceless, som komponerades av samma snubbe: Romano Musumarra. I alla fall, lyssna. Det är det värt, i alla fall för fans av elektronisk musik.

Här är förresten framsidan på Faceless-soundtracket, om någon skulle sitta och smyghålla på det.

Recension: Faceless (1987)

2009-04-15T06:30:00.000+02:00

Bland Jess Francos alla åttiotalsfilmer så är det nog Faceless som är snyggast och coolast. Bloody Moon är nära på snygghetsgraden, men ett Paris 1987, axeladdar, soft-pop-disco, massivt gore och en rollsättning bestående av Helmut Berger, Telly Savalas, Chris Mitchum, Caroline Munro, Howard Vernon och Brigitte Lahaie så är det faktiskt svårt att misslyckas.

Plastikkirurgen Doktor Frank Flamand (Helmut Berger) lever ett ett märkligt incestuöst förhållande med sin kära syster Ingrid (Christiane Jean) och sin läkarkollega, den blonda psykopaten Nathalie (Brigitte Lahaie). En kväll så blir Frank utsatt för ett attentat, men hans syster ställer sig ivägen och är den som får ansiktet förstört av syra. Desperat så börjar Frank och Nathalie att kidnappa och mörda unga vackra kvinnor för att kunna ta deras ansikten och transplantera till Ingrid.

Men så blir fotomodellen Barbara Hallen (Caroline Munro) kidnappad och hennes far, Terry (Telly Savalas) skickar den hårde privatdeckarn Sam Morgan (Chris Mitchum) till Paris för att hitta igen dottern. Samtidigt så börjar Frank få panik och rådfrågar sin gamle vän Doktor Orloff (Howard Vernon) som vem som kan utföra en riktigt lyckad ansiktstransplantation. Svaret är den gamle nazisten Doktor Karl Heinz Moser (Anton Diffring), och nu behövs det nya färska ansikten till den slutgiltiga operationen...

Faceless är så bra eftersom det känns som ett bokslut, vilket iofs också är tråkigt. Men Jess Franco väver ihop sin saga om Orloff, som också var den karaktären som drog igång hans karriär, förde legenden vidare genom andra ansiktstransplantatörer, på en högre budget än normalt och med en torr humor som känns mycket Franco. Det är riktigt brutalt och blodigt och effekterna fungerar ganska bra, trots att de är lite plastiga. Men vad gör det när blodet sprutar? Historien är naturligtvis bisarr och inkluderar fetisch-scener och sex, men det blir aldrig smaklöst utan väldigt stiliserat och snyggt.

Slutet är skönt och bryter mot normen, ganska rejält också. För vilka är huvudrollerna egentligen? Är det Chris Mitchum som vi hejar på? Knappast, det är de kära doktorerna som bara försöker vara så sadistiska som möjligt. Och eftersom det är film så får de vara det, så mycket de vill. Franco regisserar med stil och tanke och det mesta känns genomtänkt och historien flyter på bra även mellan gore- och splatter-scenerna. Det är också vackert att se Howard Vernon i sin sista Franco-film, i sin klassiska roll som Orloff. Det är en mästare i arbete och lika karismatisk som vanligt.

Jag kan inte nog mycket rekommendera denna sleaziga, blodiga, trashiga och snygga rulle!

Är du en mat-realist?

2009-04-14T10:18:00.002+02:00

När jag och Anneli var dekadenta i fredags så togs frågan om mat-realister upp. Jag kommer inte ihåg vart hon fått det ifrån, men jag vill bara säga att jag absolut inte är någon mat-realist. Vad är då en mat-realist? Studera följande punkter:

Du är inte en mat-realist om du...

* ... lagar, till exempel, pasta med köttfärssås och får en hink köttfärssås kvar efteråt.

* ... finner att pastan högst räcker till en halv normal måltid, trots att du hade tänkt dig minst tre.

* ... har gäster på besök och antingen lagar alldeles för lite mat, eller för mycket.

Det handlar alltså om det svåra handikappet att inte kunna avgöra hur mycket mat du lagar. Själv är jag notorisk mat-orealist och äger inte förmågan att laga köttfärssås i lagom mängd. Det blir aldrig för lite, men jag lovar dig att jag kan fylla badkaret med sås efteråt. Exakt samma problem hade en gammal polare till mig, Glenn, som lyckades koka en tékopp pasta och två liter sås vid varje tillfälle. Alltid en spännande fördelning vid matbordet.

Vissa har svårt att bedöma mängden ingredienser vid matlagning och jag föreslår att vi får namnet "Matorealisiker" eller något annat som är lätt att komma ihåg.

Recension: Grapes of Death (1978)

2009-04-14T06:00:00.001+02:00

Bland det vackraste och mest poetiska man kan se i skräckfilmsväg är Jean Rollins Grapes of Death, en film som kanske skulle kunna tänkas vara en zombie-film, men egentligen mer är i samma genre som Crazies och Nightmare City. Det börjar med att vi får följa arbetet på en vingård. En av arbetarna känner sig sjuk, men fortsätter att jobba. De ska få nya ansiktsmasker i morgon som ska skydda mot de gifter som sprejas över druvorna. Klipp till Élisabeth (Marie-Georges Pascal) som sitter på ett tåg hem till sin by där hon ska träffa fästmannen. Hon har lärt känna en annan ung kvinna på tåget, men när denne blir mördad av den vingårdsarbetaren så är Élisabeth tvungen att hoppa av tåget och fly ut på den franska landsbygden.

Det som möter henne är en mardröm. De flesta människorna i bebyggelsen har förvandlats till mordiska galningar som sakta ruttnar upp. Deras hud brister av var och blod, men det dröjer ett tag innan de förlorar talförmågan eller förstår kreativa användningssätt av diverse vassa redskap. Hon möter ett antal karaktärer där ute i ödemarken, på väg mot den slutgiltiga vingården och hennes väntande fästman...

Jean Rollin har verkligen skapat ett mästerverk med denna långsamma, brutala och (som vanligt) erotiska skräckfilm. Nakenheten är inte lika påfallande som i hans andra filmer, men den som förekommer är smakfull och artistisk. Han har fokuserat mer byborna som med sin söndervittrade ansikten bildar den fond av otäckheter som Marie-Georges Pascal måste uppleva. Effekterna är ganska enkla (och ryktet säger att sminkeffekterna aldrig blev riktigt lyckade på grund av den intensiva kylan under inspelningen) men för det mesta väldigt grafiska. Speciellt halshuggningen, som är extremt grafisk och blodig.

Brigitte Lahaie dyker upp i en gästroll och är obehaglig i sin svala uppebarelse. Det är ingen stor roll, men tillhör absolut en av höjdpunkterna i filmen. I övrigt kan jag inte klaga på skådisarna, även om vissa av zombisarna verkar lite tafatta i sina stapplade steg. Men det gör inget, då det bara bidrar till "franskheten" i utförandet.

Jag älskar verkligen Grapes of Death. Den är uppe på mästerverkslistan över skräckfilmer som man bör se. Då den är långsam och säkert skulle anses vara pretentiös av mindre vetande så är den nog inte för alla, men om man är det minsta intresserad av fransk/europeisk film, arthouse, eurocult och zombie-film så är det en film som man måste äga. Synapes DVD-utgåva är en av stoltheterna i min samling och torde vara den bästa utgåvan som finns. Notera också hur ful orginalaffischen är, vilket är den direkta motsatsen till hur underbar filmen ser ut.

Laddar ni ner den här filmen så förtjänar ni ett skott i nacken (eller minst ett rejält rapp över fingrarna). Den här ska ägas. I orginal.

Marilyn Chambers R.I.P.

2009-04-13T19:08:00.002+02:00

SANTA CLARITA, Calif. - Marilyn Chambers, star of such golden age classics as Behind the Green Door and Insatiable, was found dead Sunday in the mobile home where she had been living for the past several months. She was 57. Chambers was found by her daughter, McKenna. No cause of death is yet known, and an autopsy will be performed.

Ett intressant livsöde, en intelligent kvinna med problem som inte gick att överkomma. Jag har ingen speciell relation med henne, men jag gillar människor som kämpar på trots att de rör sig i kulturens ytterkanter.

Hennes enda (?) icke-pornogafiska film var David Cronenbergs mästerliga Rabid, och det är synd att hon inte fortsatte på den banan. Kanske fick hon inte chansen, kanske ville hon inte ha den chansen.

Synd hur som helst, tycker jag.

Recension: Alexander the Great (1964)

2009-04-13T11:33:00.002+02:00

Här har vi något ganska bortglömt, TV-piloten för Alexander the Great, en äventyrsserie med William Shatner som Alexander och Adam West som hans kompis Cleander! Inspelad i Utah, vilket gör att den hela tiden ser ut som en western och med den utmärkte noir-regissören Phil Karlson bakom kameran. Piloten ansågs inte vara bra nog och lades på hyllan tills att både Shatners och Wests karriärer var på topp några år senare i och med Star Trek och Batman. Så, är den så dålig som det säg då? Nej. Istället är det en ganska snygg och välgjord femtio minuter lång film som aldrig hinner bli tråkig. Rekvisitan är välgjord och Phil Karlson ser till att uttnyttja de feta vyerna till storslagna bilder.

William Shatner är pumpad och blond som Alexander och verkar tro han är en cowboy. Inte dåligt alls, men inte hans främsta roll direkt. I en mindre roll ser vi Adam West, och det känns som om hans karaktär skulle fått större utrymme om det blivit en serie av det. I övriga roller ser vi en imponerande trio: John Cassavetes, Joseph Cotten och Simon Oakland. Så även om dialogen är farligt nära såpa-poesi så bärs den upp av ett gäng färgstarka skådisar.

Det bästa är dock actionscenerna där Phil Karlson faktiskt visar sig vara en riktig talang. Stunten är vilda och slagsmålen intensiva. I det stora fältslaget på slutet så har man använt sig av arkivmaterial från någon annan film och det är riktigt snygga bilder med ännu vildare stunts och större mass-scener. Detta är inget mästerverk men kunden ha blivit en kul bagatell till TV-serie och piloten håller än för oss som gillar svärd & sandaler.

Recension: Macabro (1980)

2009-04-12T21:54:00.001+02:00

Lamberto Bavas officiella regidebut Macabro är sannerligen en udda film. Den är absolut inte kommersiell och är snarare ett mörkt, makabert drama som skulle kunna passa i en double feature tillsammans med Joe D'Amatos Beyond Darkness.

Bernice Stegers spelar Jane Baker, en kvinna med en enorm otur. När hon precis är och möter sin älskare Fred (!!!) så dränker hennes dotter sin lillebror och ringer och berättar att en olycka har skett. Jane och Fred beger sig iväg snabbt som tusan, men råkar ut för en bilolycka där Fred blir halshuggen. Av chocken så hamnar Jane på en psykatrisk klinik. Ett år senare kommer hon ut och flyttar in i sitt gamla hideout, där hon brukade träffa Fred. Hyresvärden Robert (Stanko Molnar) är en ung man, blind och jobbar som blåsinstrument-reperatör. Robert är också väldigt kär i sin hyresgäst, men anar oråd då en okänd man kommer på besök på kvällarna... och detta trots att ingen uppenbarligen äntrar huset. Samtidigt så börjar Janes lilla dotter snoka runt huset, och Jane blir bara galnare... och galnare... och mer galen!

Nä, speciellt kommersiell är den inte. Det är dock en mycket intressant och udda debut från en regissör som är grymt ojämn. Att helt frångå sin fars klassiska visuella stil och helt undvika att göra en standard-thriller som säkert hade varit mer klokt vid den här tidpunkten i hans karriär. Det måste dock sägas att den är grymt ojämn och egentligen är det nästan allt utanför huset som aldrig känns sådär jättetajt, mer som utfyllnad runt det som är riktigt intressant.

De skådisar som utmärker sig är givetvis Bernice Stegers och Stanko Molknar, som har en intressant kemi ihop. Även flickan som spelar den lilla dottern är skönt wacko! Eftersom filmen stegras och blir bisarrare hela tiden så förväntar man sig ett normalt slut. Och det får vi, nästan... för sedan slänger Bava in den knasigaste twisten någonsin, som hämtat från en italiensk skräckis från 1988 och regisserad av Mattei, Bianchi eller Lenzi. Det vill säga helt ologiskt, vansinnigt och ganska korkat.

Those crazy italians!

Ny novell: Zebra & Xander

2009-04-12T19:18:00.002+02:00

Jag hade lite tråkigt idag och skrev en kortare novell med titeln Zebra & Xander. Läs om ni vill här.

Ska dock tillägga att jag inte korrekturläst den överhuvudtaget. Så var beredd på konstigheter, inte bara i handlingen, utan även när det gäller grammatiken.

Swiss Spaghetti Harvest 1957

2009-04-12T12:12:00.002+02:00

Jag har alltid velat se detta legendariska april-skämt och givetvis är det YouTube som har rättat till detta. Det är ett vansinnigt bra skämt och ska ha lurat många, många, många människor på sin tid. Genialt helt enkelt. Det går att läsa mer om Swiss Spaghetti Harvest 1957 på Wikipedia.

Recension: The Possession of Joel Delaney (1972)

2009-04-11T22:32:00.000+02:00

Bakom den nästan TV-mässiga titeln, The Possession of Joel Delaney, så döljer sig en av de finaste filmerna jag sett på väldigt länge. Hur en sådan unik och brutal film kan vara så bortglömt är nästan oförklarligt... Men bara nästan.

Shirley MacLaine spelar Norah Benson, en framgångsrik (och rik) kvinna i sin bästa åldern som lever tillsammans med sina barn i ett flott radhus i New York. Hennes bror, som hon tagit hand om själv efter föräldrarnas frånfälle, heter Joel (Perry King) och är en kul typ som kanske är mer av en fri fågel än samma karriärssugna karaktär som sin syster.

Men han börjar bete sig underligt och en kväll så attackerar han sin hyresvärd och förs till en psykatrisk mottagning. Norah får ut honom genom att han skyller det hela på LSD, men då han givetvis inte använder droger så är det inte det som startat hans utbrott. Istället så verkar han ha mystiska kopplingar till en seriemördaren som sommaren innan halshögg tre unga kvinnor i Central Park. När en person i hans närhet hittas mördad på samma sätt så börjar polisen dra åt sig öronen... och så även Norah.

Samtidigt blir hans beteende värre och värre och han börjar haspla ur sig långa meningar på spanska och bete sig som svin mot kvinnor, och egentligen alla i sin närhet, för att sedan bli sitt vanliga jag igen... Norah börjar undersöka vad som kan ligga bakom detta, och det blir givetvis betydligt mer chockerande än vad hon någonsin trott...

Detta är en unik film. För att vara en film från tidigt sjuttiotal, och dessutom amerikansk, så är det en liten kontroversiell sak som både slår Exorcisten på fingrarna när det gäller en seriös skildring av besatthet och andeutdrivning och dessutom lyckas kännas väldigt oamerikansk. Jag var först tveksam till Shirley MacLaine som Norah, men efter en stund - och speciellt när filmen var slut - så insåg jag att ingen annan kunnat spela den rollen så perfekt. Perry King är kusligt bra som Joel och gör ett förvandlingsnummer som han borde ha fått en Oscar för.

Så, varför är denna film så bortglömd? Ja, först och främst så är det en brutal liten rulle. Terrors-scenerna då Joel visar sitt andra jag är riktigt jobbiga och pågår länge, det finns en del grafiska scener med likdelar och jag misstänker att själva handlingen som behandlar ockultism/övernaturligheter från Puertorico var kontroversiellt för sin tid, speciellt i kombination med den sociala kritiken och klass-glappet mellan de rika amerikanarna och deras tjänare. Sedan ska man inte frångå att filmen innehåller en del hyfsade antydningar både till incest och pedofili.

Som Stephen King skrev om den här filmen, den skulle garanterat får en NC17 rating om den hade premiär idag.

Jag torde mig våga utropa The Possession of Joel Delaney till ett underskattat mästerverk. Men jag hypar inte, jag säger bara sanningen.

Peter Thomas och Chariot of the Gods

2009-04-11T19:28:00.003+02:00

Jag och Anneli spenderade hela fredagen tillsammans, och en film vi hann se var Harald Reinls lätt spekulativa "filmatisering" av Erich Von Dänikens Chariots of the Gods. Det är helt klart en underhållande dokumentär, även om den inte bevisar något och egentligen bara sprider en del gamla felaktiga fakta i ny kostym. Den är dock fantastiskt eftersom Harald spenderade tolv månader på resande fot runt om hela världen för att kunna filma alla dessa fantastiska platser. Vilken dröm!

Men musiken är ett kapitel för själv. Det är Peter Thomas som komponerat musiken, och av filmens nittio minuter så är det bara några få minuter som inte har musik pålagt. Herr Thomas var, och räknas fortfarande, som en av Tysklands främsta filmkompositörer och jazz-musiker. Han konstruerade även ett eget musikinstrument, ThoWiephon, som han använde flitigt i sina kompositioner. Chariots of the Gods räknas som en av hans främsta verk och det är sannerligen en fantastisk blandning av etno-flum, abstrakt experimentell musik, progressiv rock och givetvis jazz. Även om stycken som "Lake Titicaca" känns som en (medveten?) variant på The Girl From Ipanema, så blir det aldrig trist och passar perfekt till bilderna. "Svala Gods From Strange Planets" är en av mina favoriter och "The Pyramid of Cholula", som också är det officiella ledmotivet är imponerande och skulle ha kunnat passa i någon betydligt mer erkänd produktion.

I alla fall så gick jag förbi Record Hunter idag och beställde den nyligen utgivna nyutgåvan med tio bonusspår, bland annat en funkigare "amerikansk" version av ledmotivet som var tänkt att komma ut på singel. Vilket aldrig skedde, i alla fall inte i USA. Nittionio kronor kostade CD'n och den ska bli ett fint tillskott i samlingen.

Swedbank-demonen har visat sig!

2009-04-11T12:27:00.004+02:00

Den här otäcke rackaren dök upp på Swedbanks hemsida precis när jag klickade mig vidare till en annan hemsida. Jag hann ta en printscreen och har bevarat honom eller henne för eftervärlden.

Egentligen består demonen av dessa två gentlemen som av någon anledning avstannade i sin enkla morphning och blev Swedbank-demonen Swe'd Bankebub!!!

En äldre dam sopar banan med en sverigedemokrat!

2009-04-11T10:18:00.003+02:00

Underbart! Vilken kraft och vilken jävla tölp som blir helt stum när damen drar sina argument mot slutet, och det gör hon helt utan att vara medveten om att karln är en sverigedemokrat :D

Läs för övrigt SD-Bluffen, en utmärkt blogg som analyserar SD's tunna argument. Det är också där jag fick se den tuffa damen ovan.

Högerns brott mot vänstern och Göran Hägglunds flört med Sverigedemokraterna

2009-04-10T07:54:00.004+02:00

"I debatten om det politiska våldet likställs extremister till höger och vänster. Så kan bara de resonera som är obekymrade om den grasserande rasismen – i kampen för eller emot alla människors lika värde kan udda aldrig vara lika med jämnt. Dessutom pratar man om våldet som vore det lika stort från båda sidor, när det i själva verket går hundra högerdåd på ett som kan tillskrivas vänstern. Det ursäktar inte dem som spöar nynassar eller stormar Sverigedemokraternas möten, och att vänstern bara ger sig på våldsverkare medan högern attackerar alla de ogillar är inte heller något försvar, men en viktig skillnad."

Måste rekommendera denna utmärkta krönika av Åsa Linderborg, som för en gångs skull tar upp hur det verkligen ligger till. Nu för tiden är det trendigt att stödja högerextremisterna, senast från KD's Göran Hägglund som gärna vill samarbeta med Sverigedemokraterna för att kunna behålla makten. Tänk så mycket en kristen människa kan göra när maktkåtheten tar överhanden. Under de senaste 25 åren har 23 vänsteraktivster mördats i Sverige, för att inte tala om alla mordbränder och våldsbrott, och det är gärningsmännen som KD och Moderaterna vill samarbeta med. Det får en att vara stolt över att man är åt vänster. Långt åt vänster.

Omar Mukhtar på last.fm!

2009-04-09T21:47:00.003+02:00

Nu kan vem som helst lyssna lite enkelt på Omar Mukhtar, det senaste projektet från mitt eget experiment Katakömbi. Det går givetvis att ladda ner låtarna, eller bara lyssna på dem i lugn och ro. Läs lite mer här om ni vill använda er av Pirate Bay, eller gå vidare till last.fm :)

Känner ni att ni vill stödja musiken, använd PayPal och donera något - stort eller litet: fredzilla@hotmail.com. Gillar ni inte musiken, donera något ändå så kanske jag blir bättre tills nästa gång :)

Fred Anderson #9

2009-04-09T08:57:00.001+02:00

"Nanaimo artist Fred Anderson Junior has a story to tell with his art.

Art was always a part of his life, even as a young child growing up on the northwest tip of the Island. He learned much from family and friends who were masters in the craft. Ross Hunt and David Gladstone provided guidance and helped to develop this talent that lay dormant during the turmoil years. He would not realize the value of this tutelage until decades later.

Fred was also short listed for the 2010 Olympic logo competition in 2005 with his Heiltsuk "spirit Bear" Design Called Awaken The Spirit."

Här har vi en Fred jag gillar. Han är kanadensisk, vilket är ett plus i kanten, ganska gullig och dessutom kreativ. Han jobbar som designer/konstnär och ser väldigt glad och lycklig ut - på det där sättet som inte handlar om att dölja hur hemskt man mår, utan verkar faktiskt helt ärlig. Helt ärligt så tycker jag hans försök att designa en logotyp till någon olympiad inte är så där jättelyckat, men istället verkar det vara något som står honom nära. Han ser lite indian ut, så det är kanske därifrån grejen om "Ande-björnen" kommer ifrån.